Sverige, religionskritiken och rasismen

Med Sverigedemokraternas politiska framgångar hotar både större råhet och mer oberättigad försiktighet i debatten om religiöst och kulturellt förtryck. Hur ska de antirasistiska krafterna vinna gehör? Sans diskuterar religionskritikens dilemma med några kända röster i offentligheten.

Hur ska vi som är kritiska mot religion reagera mot dess ökade påverkan på samhället när grupper med invandrarfientliga motiv gör samma sak? Enklare uttryckt – hur ska vi kunna kritisera religion utan att spela Jimmie Åkesson i händerna? Frågan borde inte behöva ställas: det borde vara självklart att skilja på religionsutövare och religion, det borde vara självklart att kunna vara mot religionen men för individerna. Men rädslan att klumpas ihop med grupper som fiskar på grumliga vatten är stark. Hur ska vi hitta redskapen för att prata om detta på ett vettigt sätt?

Eduardo Grutzky kallas ibland Sveriges främsta expert på hedersvåld och är med i ledningsgruppen för ALMA Europa, en ideell organisation som utvecklar arbetsmodeller för socialt arbete inom främjandet av jämlikhet och mänskliga rättigheter. Han vill beskriva de senaste tjugo årens utveckling i Sverige som en konservativ backlash som ofta hänger ihop med religiösa föreställningar, och ger mig mängder av belägg. 70 000 svenska ungdomar tror inte att de kommer att kunna välja vem de ska gifta sig med. Imamen Abd al Haqq Kielan bjöds in att censurera Theo van Goghs film Submission innan den visades på en utställning om yttrandefrihet på Nobelmuseet.

– Jag minns när jag gick på babysim på Eriksdalsbadet med min dotter för 25 år sen, då duschade män och kvinnor i samma rum – det skulle vara otänkbart idag, säger Eduardo Grutzky. En man ringde upp mig och berättade att hans företag, som sålde material till skolornas sexualundervisning, hade gått i konkurs. Skolorna vågade inte köpa in materialet längre, för att inte stöta sig med de grupper som motsätter sig sexualundervisning i skolan.

Det största problemet med den konservativa renässansen är dock inte att den skapat ett samhälle som i större utsträckning präglas och regleras av religion, utan att den skapat ett samhälle av undantagsregler, där myndigheterna gör skillnad på olika svenskar, menar Eduardo Grutzky. I en undersökning bland niondeklassare i Stockholms stad 2009 uppgav 12 procent av flickorna och 13 procent av pojkarna att de sällan eller aldrig får delta i obligatoriska ämnen. Vanligast var idrott, simning samt sex och samlevnad, men även religionsundervisning, biologi, bild och musik förekommer. Detta är ett exempel bland många:

– Olle får ha sitt könsorgan intakt – ingen skulle komma undan med att skära i hans friska kropp – men Ali omfattas inte av samma samhällsskydd. Karin kan delta i skolans aktiviteter, men Samira får inte övernatta på skolans lägerskola om hon inte har sällskap av sin far eller en vuxen bror. Lisa får välja vilket yrke hon vill, men Fatima måste fråga sina släktingar om lov. Detta är inte acceptabelt. Jag tycker samhället borde bejaka de ideologiska ställningstaganden som hänger ihop med upplysningen och den franska revolutionen, med värden som frihet och jämlikhet. Jag vill att Sverige kommer bort från att dela upp vårt folk i grupper och göra undantag.

Vad samhället glömmer i sin undfallenhet mot religioner är att religion inte bara är tro, utan också ideologi, och därför måste ifrågasättas som sådan, menar Eduardo Grutzky:

– Alla abrahamitiska religioner – det vill säga judendomen, kristendomen och islam – postulerar att kvinnor är mindre begåvade och smutsigare än män och att homosexuella gör något syndigt. Ska vi acceptera denna ideologi? Självklart inte. Utifrån ett fundament av vetenskap, mänskliga rättigheter och politisk liberalism, upplysthet och demokrati måste samhället reagera och göra tydliga ställningstaganden.

Ett problem som försämrar chanserna till en vettig dialog kring religion är enligt Eduardo Grutzky att islam har kapats av islamister, vilket är temat i Evin Rubars film Slaget om muslimerna. I filmen, som visades på SVT förra hösten, visar det sig att organisationer som säger sig representera en mjuk medelvägsislam i själva verket har en uttalad islamistisk agenda. Till exempel sa sig Abdirisak Waberi, ordförande i Islamiska förbundet och riksdagskandidat för moderaterna, vilja leva i en islamisk stat där politik och ekonomi styrs i enlighet med Koranen, där mannen är familjens överhuvud och där dans och popmusik ska undvikas, liksom ungdomars pojk- och flickvänner.

– Det muslimska etablissemang som Fredrik Reinfeldt träffar säger sig representera 450 000 muslimer i Sverige, men hur många muslimer känner sig representerade av dem? Dessa individer har tillskansat sig ett representationsprivilegium utan några demokratiska val. Lösningen på detta problem är att sluta se människor som grupper och fokusera på individer. Vi måste öppet diskutera värderingar och ideologi, även religion, säger Eduardo Grutzky.

De senaste åren har det bildats flera nya muslimska organisationer i Sverige. En av dem är studieförbundet Ibn Rushd, som arrangerar kurser som rör muslimska grupper i Sverige, från språkfrågor och integration till koranstudier och muslimsk lagstiftning. Namnet är taget från Ibn Rushd, en arabisk filosof som verkade på 1100-talet och var välkänd både i kristna och muslimska länder – bland annat är han känd för åsikten att Koranen bör tolkas bildligt när påbuden strider mot det egna förnuftet. Studieförbundets huvudsakliga uppgift är att stärka muslimer i Sverige och ge icke-muslimer mer kunskap om islam, och man samarbetar med majoriteten av de muslimska föreningarna i Sverige.

Martin Nihlgård var till nyligen rektor för Ibn Rushd. Han har en magisterexamen i statsvetenskap, religion och islamologi från Lunds universitet och ledde i tre år ett projekt i Svenska kyrkans regi i Rosengård som handlade om dialog mellan muslimer, judar, kristna och sekulära. Själv är han inte muslim, men har som förbundsrektor levt större delen av sin vakna tid tillsammans med praktiserande muslimer. Martin Nihlgård håller inte med om att det är problematiskt att diskutera religion idag:

– Jag förstår inte varför ni som ateister vill iklä er en offerroll och utmåla det som om det inte finns någon religionskritik, säger Martin Nihlgård. Det finns mycket kritik av religion idag, och den bör finnas. Men kritiken blir bara verkningsfull om den kombineras med respekt. Exempelvis Muhammedkarikatyrerna är inte mycket till kritik, utan är i huvudsak ute efter att såra människor och att få egen publicitet. Vad brukar du lära dina barn om umgänget med andra människor? Troligen att visa respekt och inte såra. Det umgänget borde väl vi som vuxna också kunna sträva efter, eller? En vilja att försöka förstå våra medmänniskor och försöka begripa vad som får dem att tänka som de gör är rimligt i alla sammanhang. Det betyder inte att man inte kan vara kritisk.

Vill man undvika att spela invandrarfientliga och islamofoba krafter i händerna i sin kritik mot religion behöver man lägga sig på en betydligt högre nivå än vad den generella religionskritiken gör idag, och hålla sig saklig och ödmjuk, menar Martin Nihlgård:

– Religionskritiker ger sig på fundamentalister för att de har farliga åsikter, samtidigt som man menar att Svenska kyrkan inte längre är kristen för att de tolkat om för mycket. Med andra ord: all religion är fel och farlig. Nyanser tror jag är bättre om man söker ett humanistiskt samhälle.

Nihlgård tycker att varje ateist som vill kritisera religion på ett nyanserat sätt bör ställa sig själv frågan: “Är just jag ovanligt intelligent eller på annat sätt privilegierad och har fått ta del av den enda sanningen, eller har sanningen många nyanser?”

– Om man svarar att den egna tolkningen av verkligheten är den enda sanna så ställer man sig på samma sida som religionens extremister. Om man däremot ser att det finns olika sätt att förstå verkligheten och att jag kan lära mig av dem som har ett annat sätt än jag själv, då kan man komma vidare och också hitta det som är värt att kritisera. Som humanist – vare sig man är kristen, muslimsk, judisk, agnostisk eller ateistisk humanist – bör man också fråga sig vad som är mest centralt att som humanist kämpa för eller mot. Här tror jag att alla humanister kan jobba ihop för det som verkligen är viktigt – till exempel att arbeta mot allt som kränker människans värde: diskriminering, fattigdom, utanförskap, förtryck. Det är när religionen gör detta – kränker människovärdet – som kritiken mot den är som viktigast.

– När gör den det då?

– Människor kan kränka andra människor i religionens namn till exempel när de legitimerar våld, säger Martin Nihlgård. Exempel på detta är religiösa terrorister eller George Bush när han talar om korståg. I vissa religiösa grupperingar klarar man inte heller helt att ta avstånd från våld mot kvinnor eller homosexuella. Detta är kränkningar som man som humanist bör uppmärksamma.

Att alla barn inte kan eller bör behandlas exakt lika tror Martin Nihlgård är en självklarhet för de flesta, eftersom staten inte helt kan ta över föräldrarnas ansvar och valfrihet vad gäller barnuppfostran inom de ramar som lagen anger:

– Alla människor kan inte behandlas lika. En del barn får inte äta kött för sina föräldrar som är vegetarianer. En del av mina barns kompisar får titta på barnförbjudna filmer när de är fem år, mina får det inte. Ett betydligt större problem för barn till muslimer är att de inte kallas på anställningsintervju när de växer upp.

Enligt Martin Nihlgård stämmer inte bilden av att vissa profiler inom islam i Sverige har tillskansat sig ett representationsprivilegium utan några demokratiska val – han menar att de muslimska rörelserna i Sverige är öppna för medlemskap och stämman väljer styrelse och ordförande demokratiskt.

– Att dessa sedan för muslimers talan är väl inte mer konstigt än att Christer Sturmark för Humanisternas talan, säger Martin Nihlgård. Jag är humanist, men inte medlem i Humanisterna eftersom jag inte är ateist, och jag får leva med att Christer Sturmark kan tolkas som företrädare för alla humanister. Jag välkomnar en rörelse för icke-praktiserande muslimer, men jag har svårt att se vad som skulle leda till bildandet av en sådan rörelse.

Initiativtagare till Ibn Rushd är Islamiska Förbundet, förbundet vars ordförande Abdirisak Waberi alltså sagt sig vilja ha en islamisk stat där politik och ekonomi styrs i enlighet med Koranen, där mannen är familjens överhuvud och där dans och popmusik ska undvikas. Vad är Ibn Rushds hållning här?

– Ibn Rushd är inget trossamfund utan ett studieförbund, säger Martin Nihlgård. Det betyder att man inte driver åsikter i religiösa frågor. Bland Ibn Rushds föreningar finns de som inte använder sig av musik och de som använder sig av musik. För mig är det ingen stor fråga, smaken är olika. Waberis åsikter för stå för honom. Personligen tycker jag inte att införande av en islamisk stat i Sverige är vare sig sannolikt eller önskvärt.

– Musikförbudet är kanske den minst kontroversiella delen av Waberis världsåskådning. Hur ställer du dig till att han förespråkar ett patriarkalt samhälle, med mannen som familjens överhuvud? Och ännu viktigare – tycker du inte det är problematiskt att Waberi vill se en islamisk stat?

– Som studieförbund driver Ibn Rushd som sagt inte dessa frågor och ingen av  medlemsorganisationerna försöker påverka förbundet i den riktningen, säger Nihlgård. Jag tycker personligen det är ett problem om folk på fullt allvar menar att de vill införa en islamisk stat i Sverige.

En av de senaste årens mest omdiskuterade händelser i integrationssammanhang är fallet med mannen som under en praktikanställningsintervju av religiösa skäl avböjt att ta en kvinnlig företagsrepresentant i hand, vilket resulterade i att han inte fick praktikplatsen och som påföljd fick sin arbetslöshetsersättning indragen – men som stämde Arbetsförmedlingen för diskriminering och fick rätt i tingsrätten. Martin Nihlgård tycker att tingsrätten dömde rätt. Han är övertygad om att mannen, liksom de muslimska kvinnor Martin Nihlgård möter som inte vill ta män i hand, visade sin respekt på annat sätt – något annat har han inte själv mött:

– På samma sätt som en punkare kan ha svårt att få jobb som receptionist i en viss outfit kan en man som inte tar kvinnor i hand få svårt att få jobb där detta krävs. Det får de acceptera om de vill behålla sin identitet. Att dra in arbetslöshetsersättningen på grund av detta tycker jag är olyckligt. Det allmänna skyddsnätet ska inte vara avhängigt vårt utseende eller vårt beteende. Det handlar om vilket samhälle vi vill ha. Jag vill ha ett humanistiskt samhälle där alla människor har tillgång till ett grundläggande skyddsnät, även om de avviker från normen. Det innebär inte att alla kan få alla jobb.

– Är alla beteenden då acceptabla? Vilket beteende i den här situationen tycker du skulle rättfärdiga att man drog in arbetslöshetsersättningen – var går gränsen?

– Gränsen går för mig vid kränkning.

– Räknas då inte kvinnans upplevelse av att känna sig kränkt som

kränkning?

– Vad jag förstår har det här fallet testats av DO och de menar att det inte är en kränkning. Jag tycker att han förklarar sin handling och att det inte har med henne att göra, utan med honom och hans religion. Om hon känner sig kränkt är det givetvis olyckligt. Men jag tycker fortfarande inte att det berättigar indragande av A-kassa.

– Kritiker av domen har liknat händelsen vid följande scenario: en rasist söker praktikplatsen och vägrar skaka hand med en svart företagsrepresentant, och får stöd av DO för att det var emot hans ideologi. Vad tycker du om det?

– Jag tror att även den personen får räkna med att inte få jobbet. Skillnaden ligger i att ideologi idag inte är någon diskrimineringsgrund, säger Martin Nihlgård.

– Men bör religion egentligen räknas som en diskrimineringsgrund, då det ju är något man väljer av fri vilja – precis som ideologi – till skillnad från kön, sexuell läggning eller hudfärg?

– Religion och könsidentitet kan man i viss mån välja, men ska man behöva utstå diskriminering för det? Diskrimineringslagstiftningen är i demokratisk ordning framtagen för att skydda de grupper som idag ofta diskrimineras i samhället. Det är väl DO eller ditt politiska parti du bör vända dig till om du har förslag på förändringar i detta.

– Så – är det OK att diskriminera kvinnor med hänvisning till religionsfriheten?

– Jag tycker inte att könsdiskriminering ska accepteras! I det här

exemplet ansåg inte DO att det var frågan om diskriminering. Jag anser inte det vara könsdiskriminerande att personer väljer att hälsa på olika sätt. Om mannen i fråga inte hälsade respektfullt tycker jag att det är tragiskt och på gränsen till kränkande, speciellt om kvinnan upplevt det så. Men samtidigt ska det mycket till för att en arbetssökande ska vara i läge att kränka en rekryterande chef. Det ger kvinnan i det här fallet en maktposition. Jag känner inte till fallet i detalj, men litar på DO:s omdöme och tycker att de muslimer som jag mött, både kvinnor och män, som inte tar i hand hälsar på annat sätt med respekt, och då är det inget problem. Sedan finns det alltid ohyfsade individer.

Det finns många exempel på att religionen flyttat fram sina positioner i Sverige de senaste tjugo åren. Könssegregerad simundervisning, separata tider på badhusen för män och kvinnor och indraget fläskkött på förskolor – exempel som Jimmie Åkesson tog upp i sin debattartikel i Aftonbladet förra hösten – är exempel ur verkligheten. Jimmie Åkesson är dock väldigt noga med att skilja på kristendom och islam, som han menar har olika syn både på våldsanvändning och på distinktionen mellan andlig och världslig makt. (Har han läst Gamla testamentet, eller hört talas om USA:s kristna höger?)

Pernilla Ouis är forskare i ämnet hälsa och samhälle på Malmö högskola och konverterade till islam som 21-åring, men tog för flera år sedan av sig slöjan. Att det just nu är islam som är den mest religiösa religionen i Sverige är ingenting som principmässigt särskiljer den från andra religioner, som kristendomen eller judendomen, menar hon:

– Går vi tillbaka 100 år var islam mycket mer reformerad än vad den är nu. Dagens växande fundamentalism är en motreaktion mot denna moderniserade form av islam, en strömning som slog till med full politisk kraft i och med den islamiska revolutionen i Iran 1979. Graden av religiositet växlar fram och tillbaka hela tiden, det har väldigt lite med själva religionerna att göra. Kristendom, judendom, islam, det är samma skit alltihop.

I Svenska kyrkan förkastar man fundamentalismen och plockar åt sig de bitar ur religionen som handlar om medmänsklighet, gemenskap, omsorg och människors lika värde. Bättre än rabiat dogmatism kan man kanske tycka – men samtidigt en orättmätig beslagtagning av värden som varken kristendomen eller någon annan religion har uppfunnit:

– Myskristendomen i Sverige har tagit sig rätten att plocka bort alla obehagliga element ur religionen och tagit monopol på värden som de är helt oförtjänta av, säger Pernilla Ouis. Självklart framstår en sådan religion som trevligare än islam, men frågan är om man ens kan kalla den för religion längre. Det blir en väldigt orättvis jämförelse.

Pernilla Ouis tycker vi måste sluta behandla religion med silkesvantar av respekt för människors tro. Religion har blivit ett frikort med vilket man kör över individers grundläggande rättigheter – skolelevers rätt att delta i musik-, sim- eller sexualundervisningen, pojkars rätt till ett intakt könsorgan.

– Vi låter alldeles för många skumma grejer passera med hänvisning till vederbörandes tro, för att det anses så fint och vördnadsfullt med religion, säger Pernilla Ouis. Den där piedestalen vi satt religion på återspeglar sig i medierna också, till exempel i P1:s Tro och vetande, eller SVT:s Existens. Jag tycker medierna har ett ansvar att vara mer religionskritiska. Vi borde få till en granskande diskussion om religion som helhet och syna vad den gör med vårt samhälle, och ifrågasätta de religiösa ledarna som vilka politiker som helst. Då kommer det inte längre att handla så mycket om islam utan om religion, och då kommer det att vara enklare att diskutera frågorna.

Kanske håller man tyst av respekt, menar Pernilla Ouis, men är det inte mer respektfyllt att våga säga emot? Är inte ifrågasättandet ett tecken på att man tar den religiösa personen på allvar?

– Det är att se ner på religiösa människor om vi inte vågar säga vad vi tycker om deras tro och sätt att leva. Vi måste skilja på individ och religion och, med full respekt för individen, ta bladet från munnen och reagera på allt från undervisningsfrågor till omskärelse till orimliga diskrimineringsdomar. Tingsrättens dom i handskakningsfallet är helt uppåt väggarna och går emot folks rättskänsla. Den kommer bara att slå tillbaka på muslimer. Arbetsgivare kommer att rygga tillbaka inför att ens kalla muslimer till en anställningsintervju, än mer än innan.

En annan ny muslimsk förening är Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa, som bildades för två år sedan. Syftet med föreningen är att främja och utveckla en fredskultur mellan muslimer och icke-muslimer där hjärtefrågorna stavas mångfald, social jämlikhet och integration – man arbetar mot diskriminering och fördomar som islamofobi och västfobi, och för ett samhälle där mänskliga rättigheter efterlevs. Ny ordförande för SMFR är sedan februari 2010 Yasri Khan, som tidigare varit aktiv i Sveriges Unga Muslimer och även sitter som vice

förbundsordförande för Ibn Rushd. Yasri Khan tycker att diskrimineringsdomen var rätt, och kan inte förstå dem som jämför det som hände med det upptänkta scenariot där en rasist söker praktikplatsen och vägrar skaka hand med en svart:

– Handlingen där mannen undvek att ta en kvinna i hand är inte grundad i en hatideologi där man tillmätt den andra individen ett mindre värde utan i en tro på sexuell separatism mellan könen i det offentliga, säger Yasri Khan. I den mest allmänna benämningen är rasism något negativt som handlar om superioritetsteori. Det ligger däremot ingen nedvärderande åsikt eller respektlöshet i att av islamiska skäl välja att inte skaka hand, vilket mannen lyfte fram själv då det hände. Individer måste vara fria att själva få avgöra hur man önskar bli berörd i ett modernt demokratiskt mångfaldssamhälle. SMFR arbetar för att alla, oavsett kön, ska ha absolut rätt att bestämma över sin egen kropp och sexualitet.

Så länge man håller kritiken saklig och inte generaliserar stora grupper riskerar man inte att spela främlingsfientliga krafter i händerna när man kritiserar religion, menar Yasri Khan, eftersom man i ett demokratiskt samhälle självklart bör kunna kritisera religion likväl som allt annat. Han är noga med att understryka att SMFR inte tycker att kritik behöver stå i motsats till respekt utan att det är fullt möjligt att kritisera utan att vara respektlös. Men visst är det bra om religionen diskuteras mer, menar Yasri Khan:

– Att diskutera religion mer än vad vi gör idag skulle vara väldigt positivt. Det är viktigt med dialog mellan kritiker och religiösa utövare, och vi vill främja en nyanserad samhällsdebatt där man kritiserar religiösa tolkningar och fenomen med insikt och kunskap. I slutänden har vi alla samma mål, att skapa ett välmående och tolerant samhälle präglat av mångfald.

Författaren och frilansjournalisten Dilsa Demirbag-Sten hörs ofta i debatten kring integration och kvinnors rättigheter och är aktuell med romanen Fosterland (Albert Bonniers förlag), en fristående fortsättning på debuten Stamtavlor. Enligt Demirbag-Sten hjälper tyvärr diskrimineringsombudsman Katri Linnas inställning i handskakningsfallet de krafter som sätter likhetstecken mellan etnicitet och religion, och som får oss att hålla tyst om det vi tycker är fel i religioner av rädsla för att framstå som främlingsfientliga.

– Så fort religion kommer på tal – och särskilt islam – tappar intelligenta människor kompassen totalt, säger Dilsa Demirbag-Sten. Nu får det vara nog med den här mesigheten! Jag är jäkligt trött på Katri Linna och andra människor som hjälper till att politisera islam ännu mer.

Felet Katri Linna gör är att hon handlar som om det vore genetiskt betingat för muslimer att inte kunna skaka hand med kvinnor, och inte som att det var ett val mannen gjorde – och då hjälper hon de krafter som vill att vi ska se ursprung och religion som en och samma sak, menar Demirbag-Sten:

– Islamister och jihadister vill att människor ska se islam som en etnicitet, det är så de förhandlar politiskt med västvärlden – “Tycker ni inte om våra tankar så tycker ni inte om muslimer som folkgrupp”. Det är lika befängt som att säga att gillar du inte pingstpastor Åke Green gillar du inte svenskar. Men vi svenskar har på något sätt köpt den här propagandan. Vi tror att vi måste acceptera islam för att förstå människor som kommer från de regioner där islam dominerar, att vi måste ha mer kunskap om islam för att integrera dessa i vårt samhälle – men det är precis tvärtom.

Dilsa Demirbag-Sten tror att ängslan inför att diskutera de här frågorna bottnar i en rädsla för att inte ha tillräckligt mycket kunskap för att våga uttala sig i känsliga frågor – en kanske välmenad ödmjukhet som dock är förödande för såväl samhällsdebatten som utvecklingen. Ingen fråga blir enklare av att man håller tyst, och om man inte är trygg i den kunskap man har bör man ställa frågor och ifrågasätta med sitt eget förnuft:

– Av samma anledning måste man få vara öppen med sin kritik mot religion och religiösa regler. Det måste vara högt i tak gällande vad man får säga, inte minst med tanke på att religionen flyttat fram sina positioner. Detta med att inte kränka, som blivit någon sorts mantra, det har blivit en demokratins bromskloss. Vem kan gå igenom livet utan att bli kränkt? Dynamiken som uppstår när olika viljor och tankar möts är ett sätt att hylla och bejaka demokratin, och yttrandefriheten är som en muskel – för att den ska bli stark måste den användas, säger Dilsa Demirbag-Sten.

Hanteringen av Jimmie Åkessons debattartikel i Aftonbladet i våras, där han identifierade muslimerna som vårt största utländska hot, får Dilsa Demirbag-Sten att sucka ett “vad-var-det-jag-sa”. Utan att egentligen diskutera frågorna satte sig alla panikartat i narcissistisk motposition – vilket gjorde att artikeln fick maximal medieuppmärksamhet.

– Det här behovet av att visa vilken förträfflig människa man själv är tryckte in Sverigedemokraterna i en martyrhörna. Men vem tog idédebatten? Varför gjorde exempelvis inte Fredrik Reinfeldt det? Det ska väl inte vara så svårt att bevisa att de lägger ett etniskt filter över allting? Att försöka tiga ihjäl SD signalerar bara att man inte är förmögen att ta debatten, avslutar Dilsa Demirbag-Sten.

Hur ska man kunna kritisera religion utan att spela Jimmie Åkesson i händerna? På en punkt är Eduardo, Martin, Pernilla, Yasri och Dilsa överens. Prata. Ifrågasätt. Diskutera. Läs på eller ställ frågor. Men håll inte tyst.

Karin Ström