Varför lyssnar inte läkare och politiker?

Av Inga-Lisa Sangregorio

Jag städar bland lappar med lösryckta citat och faktauppgifter. På baksidan av ett kuvert finns ett utkast till en reseräkning och ett citat: ”Antingen håller man ut tills man dör av kvävning, eller så får man ta saken i egna händer.” Uppe i högra hörnet har jag klottrat ”76 meter i vatten”.

Citatet är från den ALS-drabbade läkaren Ulf Ljungblad, intervjuad av ett par unga norska filmare som jag träffade i Oslo. De 76 metrarna måste vara resultatet av mina egna efterforskningar på nätet. Om det skulle gå dithän att jag, eller du, måste ”ta saken i egna händer” – hur hög måste bron eller klippan vara för att vi säkert ska dö vid ett hopp ner i vattnet? Ty vi har ju inte tillgång till de kunskaper och medel som Ulf Ljungblad i sin egenskap av läkare förfogade över, och så småningom utnyttjade. Dock först efter att i en viktig artikel i Läkartidningen[i] och i en sista intervju ha uppmanat sina kolleger att inte uttala sig om dödshjälp så länge de inte själva drabbats av en obarmhärtig sjukdom. Tyvärr har de inte följt hans uppmaning.

På en remsa från ett annat kuvert finns ytterligare ett citat, från diplomaten Dag Sebastian Ahlander: ”Genom att skriva denna bok har jag berett mig själv frid.”

SJÄLVGODA POLITIKER OCH LÄKARE

Om det ändå vore så väl att även jag berett mig frid genom att skriva min bok. På ett sätt är det sant. Själva skrivandet hjälpte mig att placera in mina egna erfarenheter i ett större sammanhang, och när jag såg att texten blev bra och fick bekräftelse från dem som läste den i manus var jag lyckligare än på flera år. Ingen av mina tidigare böcker har betytt så mycket för mig. Jag är glad över att ha skrivit den.

När jag ser tillbaka på det år som gått sedan min bok kom ut kan jag se att den har fungerat som ett slags katalysator och inspirerat människor som arbetat med dödshjälpsfrågan i många år att ta nya tag. Jag har fått mer publicitet än jag kunnat drömma om och på det sättet nått en större publik än dem som läst boken. Det jag säger är inte nytt, men genom att säga det på ett annat sätt har jag nått fler människor.

Har du inte fått en massa hatmejl? undrar någon. Inte ett enda. Två gånger har jag fått mejl från en anonym person som skriver ”Gör det inte!”, men det tolkar jag inte som hat, utan som välment omtanke. I övrigt bara medhåll, vänskap, kärlek. Alla ”vanliga” människor håller med mig. I våras, när många kände igen mig efter en intervju i Dagens Nyheter och ett par tv-program, hände det att helt främmande människor kom fram och bara ville tacka, och många har ringt eller skrivit. Folkets kärlek min belöning.

Men frid? Nej! Faktiskt är jag så arg att jag knappt har kunnat skriva den här artikeln. Hur är det möjligt att ingenting, absolut ingenting, verkar tränga igenom det pansar av ignorans och självgodhet som de flesta politiker och läkare tycks omge sig med och till och med är stolta över? Hur länge ska det behöva dröja innan det blir en förändring, hur många människor ska behöva plågas under tiden? De döda kan inte vittna, men deras anhöriga glömmer aldrig, och jag har tagit emot många berättelser som jag gärna hade sluppit höra.

Mina nya vänner i styrelsen för RTVD, Rätten till en värdig död, tröstar mig med att mycket har hänt under det senaste året. Dödshjälpsfrågan har fått mycket uppmärksamhet, flera böcker och viktiga artiklar har publicerats, framstående läkare har uttalat sig till stöd för Oregonmodellen (se Sans 3•2016) och krävt en utredning, det har bildats ett nätverk i riksdagen som vill driva frågan, och kremlologerna tolkar ett uttalande av folkhälso- och sjukvårdsminister Gabriel Wikström som en försiktig öppning. Att Smer, Statens medicinsk-etiska råd, i december höll en konferens om självbestämmande och dödshjälp vid livets slut visar att frågan flyttats framåt. Säger mina vänner i RTVD. Men jag är en åttioårig cancerdrabbad aktivist och saknar deras tålamod.

FÖRVÅNING ÖVER SVENSKA DEBATTEN

Kvällen före konferensen bjöd Smer föredragshållarna på middag. Jag satt bredvid Wayne Sumner, professor emeritus i filosofisk etik från Kanada och författare till en bok om etiska och juridiska aspekter på dödshjälp.[ii] Mitt emot oss satt Anthony Back, den andre huvudtalaren vid den engelskspråkiga delen av konferensen. Han är onkolog och palliativläkare från Washington State, en av de amerikanska delstater där dödshjälp enligt Oregonmodellen är tillåten. Under sitt föredrag nästa dag berättade han om en av de patienter som fått del av den hjälpen, en cancersjuk man som levt åtskilliga år med god livskvalitet och förmått att till fullo utnyttja den tid han hade kvar just för att han visste att han själv hade rätt att avgöra när det var dags att ta farväl. Ett av många exempel på det som saknas i den svenska dödshjälpsdebatten, nämligen insikten att rätten till dödshjälp inte bara gör det lättare att dö utan framför allt lättare att leva.

Under middagen samtalade vi om situationen i våra respektive hemländer. Sumner och Back återkom gång på gång till sin förvåning över att Sverige, som de betraktar som ett progressivt och sekulärt land, kunde ha en så svårbegriplig inställning till dödshjälpsfrågan. Jag berättade om min bok och det enorma gensvar jag fått från ”vanliga människor” men också om hur omöjligt det verkar vara att tränga igenom det pansar som läkarkårens representanter och den politiska klassen omger sig med.

När Sumners bok kom ut i Kanada år 2011 kunde den som hjälpte någon annan att dö dömas till fjorton års fängelse. Till och med att ledsaga någon till en dödshjälpsklinik i Schweiz var riskabelt. Men i januari 2015 förklarade landets högsta domstol i ett enhälligt beslut att förbudet mot dödshjälp stred mot The Canadian Charter of Rights and Freedoms och ålade lagstiftarna att inom ett år utarbeta en lagtext och införa rätten till dödshjälp. Lite längre än så dröjde det, men i juni 2016 trädde lagen i kraft. Den omfattar ungefär samma grupp människor som Oregonmodellen, alltså de som väntas dö inom en nära framtid, och är därmed mindre omfattande än vad Högsta domstolen avsåg, men lagstiftarna utesluter inte en framtida utvidgning till att omfatta även personer som lider svårt av obotliga sjukdomar utan att vara omedelbart döende. Kanada kunde alltså på bara ett drygt år gå från fjorton års fängelse för medhjälp till laglig rätt till dödshjälp.

I Backs hemstat Washington infördes lagen om rätt till dödshjälp år 2009 efter en folkomröstning. Den är i stort sett identisk med Oregons Death with Dignity Act, som även den infördes efter en folkomröstning och som nu är inne på sitt nittonde år. I juni 2016 trädde den lag i kraft som ger Kaliforniens nära fyrtio miljoner invånare samma rätt. I det fallet kom lagen till efter att ett lagförslag hade antagits av båda kamrarna i delstatsparlamentet och undertecknats av guvernören Jerry Brown. Samma dag som presidentvalet i höstas hölls en folkomröstning i Colorado, där ett förslag om rätt till dödshjälp fick 65 procent av rösterna. Under år 2016 röstade även lokalpolitikerna i Washington D.C. för rätten till dödshjälp, men i det fallet har senaten möjlighet att upphäva beslutet. I ytterligare ett tjugotal delstater förbereds folkomröstningar eller lagförslag.

MEN I SVERIGE?

I Sverige vill de som skulle kunna åstadkomma en förändring ingenting veta, utan snörper gudsnådeligt på munnen och förfasar sig över ociviliserade länder som Holland, Belgien, Schweiz, Kanada och ett växande antal amerikanska delstater. I Sverige slår vi vakt om människovärdet, tolkat som att ingen bör få dö utan att ha lidit tillräckligt.

Jag försöker förklara för våra utländska gäster vilka regler som gäller i Sverige och ser dem bli allt mer storögda.

  • I Sverige är det inte förbjudet att hjälpa någon som vill avsluta sitt liv. Problemet är att de som har kunskaper nog och tillgång till effektiva medel, nämligen läkarna, samtidigt är de enda som riskerar sanktioner om de skulle ge den hjälpen. De som kan hjälpa får inte, de som får hjälpa kan inte.
  • I Sverige är det tillåtet för en läkare att söva ner en människa och ta bort vätska och näring, men det är inte tillåtet att skriva ut ett medel som den sjuka själv kan inta om och när sjukdomen har fortskridit så långt att hen hellre vill dö än leva en dag till. Båda metoderna leder till döden, men i det förra fallet tar det längre tid och det är inte den döende som har beslutsrätten utan läkaren. Det handlar alltså inte om liv eller död utan om tid och om makt.
  • I Sverige är alla riksdagspartier överens om att en kvinna bör ha rätt att besluta över sin egen kropp. Den rätten gäller dock bara för unga kvinnor som vill göra abort, inte för gamla kvinnor som vill slippa en utdragen plågsam dödskamp. Om det är livet som växer i din mage har du rätt att avsluta det och får sjukvårdens och samhällets hjälp och välsignelse, om det är döden i form av en cancertumör berövas du din självbestämmanderätt.

Så är reglerna i det progressiva och sekulära Sverige.

TANDLÄKARE OCH VVS-TEKNIKER

Det är mer än fyrtio år sedan RTVD bildades, och fortfarande kan en av allt att döma sympatisk och empatisk person som Läkartidningens krönikör Nina Cavalli-Björkman skriva att hon är tacksam över att det är förbjudet för henne att hjälpa en patient att få dö.[iii] Hon medger att det finns fall då den palliativa vården är maktlös och att hon ibland tänkt att ”ja, det är en rimlig begäran. Om det var jag, eller min syster, eller min pappa…” Men sedan hamnar hon i att det skulle strida mot läkarrollen att ”ta någon av daga” (hennes uttryck) och att hon är tacksam för att lagen hindrar henne från att hjälpa en patient att få dö på sina egna villkor. Och om en sådan rättighet skulle införas även i Sverige borde den skötas av någon annan yrkesgrupp, förslagsvis tandläkare eller VVS-tekniker (sic!).

Bland de instämmande kommentarerna från kolleger finns en från barn- och ungdomspsykiatern (sic igen!) Sven Román, som tycker att en dödssjuk människa som vill slippa plågas får se till att begå självmord på egen hand, och om hen är för klen för att orka med någon av de oftast våldsamma metoder som återstår sedan de starka sömnmedlen togs bort – tja då får vi stå ut med det.

Det här är bara det färskaste exemplet på hur debatten förs, inte på Avpixlat utan i Läkartidningen. Inte ens en artikel i just Läkartidningen, ”Utred självvalt livsslut”,[iv] som undertecknats av några av de mest framstående representanterna för den svenska läkarkåren och en professor i medicinsk etik fick motståndarna att orka läsa på. (Det handlar om en kortare version av den artikel som publicerades i Sans 3•2016.) I artikeln presenterar författarna Oregonmodellen och föreslår en utredning, men av de negativa kommentarerna från läkarkolleger att döma kunde man tro att de nio undertecknarna föreslagit tvångsavlivning av större delen av befolkningen. Det är tydligt att många inte ens läst artikeln, vilket inte hindrar dem från att polemisera mot vad där inte står.

Mest fascinerande är att så många inte tvekar att sätta ut namn och titel. De som gör inlägg på olika hatsajter brukar ju annars vilja vara anonyma. Hur skulle jag kunna nå människor som dessa med en bok? En god vän som arbetade vid ett danskt forskningsinstitut berättade en gång att de övervägde att betala människor inte bara för att skriva forskningsrapporter utan också för att läsa dem – kanske en idé att ta efter? Men nej, det sista dödshjälpsmotståndarna vill är ju att nås av insikter som skulle kunna få dem att ändra åsikt.

PALLIATIVLÄKARE STÄNGER DÖRREN

Det är de, i rättvisans namn, inte ensamma om. Zygmunt Bauman talade i ett av sina sista föredrag om en ekokammare, där du bara möts av dina egna åsikter. Han syftade på Facebook, men det gäller stora delar av det offentliga samtalet. Vi väljer att ta del av åsikter som bekräftar våra egna. Ändå kan jag, när det gäller frågan om dödshjälp, ärligt säga att jag ägnat mer tid och ansträngning åt att försöka förstå hur motståndarna tänker än åt dem som tänker som jag. Det är lätt att demonisera eller idiotförklara dem som inte håller med om det som för mig är fullkomligt självklart, men eftersom en del av dem verkar vara både kloka och goda borde det finnas något argument som är värt att ta till sig.

När intervjuaren i ett tv-program frågade mig vilka de främsta motståndarna är svarade jag snabbt: de religiösa, handikapprörelsen och palliativläkarna. Hade jag haft mer tid skulle jag ha betonat att det inte handlar om samtliga eller ens särskilt många av dem som tillhör någon av dessa grupper, utan om dem som tar sig rätten att tala i deras namn. Ty för den som följt debatten om dödshjälp så länge som jag nu gjort ter den sig nästan som en rituell dans, där de vanliga invändarna så snart ämnet tas upp plockar fram de vanliga invändningarna. De proffsreligiösa mobiliserar sina argument, representanter för de handikappade låtsas tro att det är de som ska avlivas mot sin vilja, och palliativläkarna försäkrar att de har så många attraktioner att erbjuda att det i stort sett är ett rent nöje att dö under deras överinseende.

Här vill jag koncentrera mig på det som verkligen bekymrar mig, nämligen palliativläkarkårens, och i viss mån hela läkarkårens, inställning till patienter som vill behålla ett minimum av kontroll över sin sista tid. Det jag skriver är baserat på närläsning av skriftliga inlägg och avlyssning av inspelningar från debatter. Både medan jag arbetade med boken och under det dryga år som gått sedan den kom ut, har jag gång på gång försökt få till stånd ett personligt möte med någon av de palliativläkare som uttalat sig om dödshjälp, men ingen har velat ställa upp på en intervju, och ingen har varit beredd att träffa mig för ett samtal.

Under någon månad hade jag en mejlväxling med en överläkare vid Stockholms sjukhem, Staffan Lundström, som har en viktig roll i utbildningen av nya palliativläkare. Jag försökte få träffa honom IRL eftersom det alltid är bättre med det danskarna kallar trynekontakt, men han avslutade vårt mejlsamtal efter att ha hört en diskussion i Filosofiska rummet mellan mig och den katolske prästen Anders Piltz. ”Jag håller med Anders Piltz”, skrev Lundström i sitt sista mejl. Piltz främsta argument var att eftersom han inte hade bestämt när han skulle födas borde han inte heller kunna bestämma när han ska dö.

Eftersom ingen vill träffa mig eller svara på mina frågor är jag hänvisad till att försöka föreställa mig hur de tänker och till vad representanter för gruppen sagt eller skrivit för att motivera sitt motstånd. När jag på nytt ögnar igenom sparade inlägg häpnar jag över nivån på en del argument, men jo, så står det faktiskt.

FALSK MOTSÄTTNING

Den specialiserade palliativa vården är relativt dåligt utbyggd i Sverige, med stora regionala skillnader. Denna typ av vård har betydligt större resurser än andra vårdformer i livets slutskede, framför allt i fråga om kunskaper och tillgång till kvalificerad smärtlindring men också till en behaglig miljö. För en döende människa måste det innebära en lättnad att flyttas till ett ställe där allt går ut på att göra den sista tiden så smärtfri som möjligt, i alla bemärkelser, både för den som är på väg att dö och för de anhöriga. Staffan Lundström skriver fint om tillfredsställelsen i att höra en patient säga att hen inte längre vill dö, nu när smärtorna och illamåendet har lindrats. Jag har inga svårigheter att föreställa mig hur bra det måste kännas att se någon tacksamt titta upp på dig med ett ansikte som inte längre är förvridet av plågor, och jag känner inget behov av att ironisera över den känslan.

Det olyckliga är att det har skapats en falsk motsättning mellan utbyggnad av den kvalificerade palliativa vården och rätten att själv avgöra när det är dags att ta farväl. Vi i RTVD som arbetar för ”rätten till en värdig död” är helt överens med Läkarförbundet om att den palliativa vården måste byggas ut och förbättras. Det har också skett i de länder där rätten till dödshjälp införts. I Oregon erkänner i dag även de som från början var motståndare till lagen att vården i livets slutskede har blivit mycket bättre sedan den infördes, kanske för att döden har blivit mer synlig. Den motsättning som den svenska läkarkårens företrädare försöker skapa ter sig närmast obegriplig för kollegerna i Oregon. Liksom Anthony Back i Washington ser de det som självklart att uppfylla sina patienters sista önskan när alla möjligheter till bättring är uttömda. Både anhöriga och läkare vittnar om hur patienternas livskvalitet ofta blir märkbart bättre när de vet att de har denna möjlighet.

Varför då denna falska motsättning? Principerna för den palliativa vården är ju fantastiskt fina, och när jag deltog i Läkartidningens symposium om palliativvården i Sverige mötte jag kunniga personer som höll intressanta föredrag. Men snart tittar bockfoten fram: välviljan är selektiv. Om du snällt äter mors goda gröt är allt väl, men så snart någon har förmätenheten att själv vilja ha ett ord med i laget, kommer palliativskråets paternalistiska inställning till patienterna fram.

NATURROMANTISKA ÖVERLÄKARE

Ett särskilt tydligt exempel är den replik[v] som Anders Bongenhielm, Eva Gyllenhammar och den tidigare nämnde Staffan Lundström, alla överläkare inom den palliativa vården, skrev på Dagens Nyheters debattsida, som svar på en artikel av P C Jersild, Georg Klein, biskop Tuulikki Koivunen Bylund och Björn Ulvaeus.[vi]

De fyra författarna till den ursprungliga artikeln har alla pläderat för rätten till dödshjälp långt innan jag själv engagerade mig i frågan, men det är helt klart att min bok inspirerat den aktuella artikeln, vilket de också påpekar. Det gör att jag uppfattade repliken som indirekt riktad mot mig och min bok.

Det är i huvudsak tre argument som palliativöverläkarna anför. Det ena är att vi människor inte ska försöka ingripa i naturens gång, det andra att dagens svenskar är bortskämda och ställer orimliga krav, det tredje att deras erfarenheter som palliativläkare gör att de vet bäst.

Naturen, ja. Resonerar man som de, blir hela evolutionen egentligen en dålig idé. ”Livsbetingelserna är oförändrade”, skriver de. ”Detta är en mycket viktig sak att konstatera och förstå. Under årtusendena har naturen hittat fram till processer för livets olika faser. Alla kan nog se att det finns en naturlig och väldefinierad process för hur vi kommer in i jordelivet. På samma sätt kan vi i vårt jobb, inom den specialiserade palliativa vården se en lika naturlig process för hur vi lämnar.”

Om nu ”livsbetingelserna” inte bara är, utan bör förbli oförändrade borde vi rimligtvis avstå från många av de ingrepp som just läkare ägnar sig åt och kanske lägga ner den forskning som syftar till att förändra en del av livsbetingelserna.

”Alla kan nog se att det finns en naturlig och väldefinierad process för hur vi kommer in i jordelivet”, hävdar de tre författarna. Visserligen är de inte gynekologer eller obstetriker, men att lyckas undgå att upptäcka vanliga fenomen som födelsekontroll, assisterad befruktning, smärtlindring, kejsarsnitt eller aborter kräver ändå en avsevärd förmåga till förträngning. Det är många kvinnor och många barn som har anledning att vara tacksamma över att ”livsbetingelserna” i samband med graviditeter och förlossningar inte förblivit oförändrade under årtusendena.

Och om ”livsbetingelserna” för döendet vore oförändrade skulle de flesta av oss dö betydligt tidigare av sjukdomar och tillstånd som i dag kan bemästras, men också mer sällan utsättas för en långvarig dödsprocess. I en tänkvärd artikel i New York Times[vii] skriver en läkare om hur medicinska framsteg har förändrat döden till döendet, en utdragen process som gör att många patienter fruktar den tid som föregår döden mer än döden själv. Han menar att den hippokratiska normen att ”inte skada” har blivit allt svårare att definiera, liksom för övrigt vad som är en ”naturlig död”.

Men det som stör mig mest är inte det naturromantiska anslaget utan det ohöljda föraktet för människor som jag. Det som särskilt verkar ha väckt deras misshag är ett citat som är hämtat ur min bok: ”Debattörerna [det vill säga Jersild med flera] konstaterar att vi i Sverige har ’många fri- och rättigheter och stor valfrihet inom en mängd områden. Det är först när vi blir sjuka och döden oundvikligen närmar sig som vi berövas rätten att besluta över det som återstår av vårt liv’.”

För mig är detta bara ett konstaterande av hur det faktiskt är, men hos dem väcker det en vrede som är svår att förstå. De för ett långt moraliserande resonemang om hur privilegierade nutidens svenskar är, ”med krav på ett evigt liv [nå, logik är inte deras starka sida] utan obehag, med tillgång till allt vi råkar få för oss”. De tvekar inte att jämföra en dödssjuk människa som vill ha möjlighet att lämna livet innan hennes sjukdom brutit ner henne totalt med en handikappad man som krävde att någon skulle komma hem och runka honom. Att inte acceptera det som är “livsbetingelserna sen många tusen år tillbaka” är enligt dessa läkares åsikt “ovärdigt en vuxen person”.

Det är mycket som har ingått i livsbetingelserna sedan många tusen år tillbaka som vi inte längre accepterar. Vi kontrollerar vår reproduktion, vi låter inte tänderna falla ur munnen, vi genomgår operationer som varit omöjliga på stenåldern. Är det ovärdigt en vuxen människa? Och varför är det just de svagaste av alla som i sin svåraste stund ska stå för denna senkomna moraliska upprustning?

BISARRA DEBATTER

En av dödshjälpsfrågans kremlologer anser att inlägg som detta i själva verket är tecken på att motståndarna inser att slaget är förlorat. Nu gäller det att förhala frågan så länge som möjligt, och då är alla argument godtagbara. Konkurrensen är hård, men här några av argumenten:

Läkarförbundets ordförande Heidi Stensmyren avvisar tanken på dödshjälp med det bisarra argumentet att patienterna skulle förlora förtroendet för sjukvården om de fick större inflytande över sin sista tid.[viii] Ordföranden i riksdagens socialutskott, Emma Henriksson (KD), har kommit med det än mer bisarra påståendet att redan en utredning skulle leda till att läkarna börjar betrakta sina patienter som organbanker: ”Hörru lille vän, du gör ingen nytta längre, nu använder vi dig som reservdelar.”[ix] Konstigt nog har det annars så alerta Läkarförbundet inte protesterat mot den synen på kårens medlemmar. Den hypotetiska risken att Oregonmodellen skulle kunna leda till att någon dör en dag för tidigt ledde till en lång och, ursäkta, bisarr debatt i Läkartidningen,[x] trots att all erfarenhet visar att det precis tvärtom är avsaknaden av rätten till dödshjälp som gör att människor måste se till att agera innan de blir för svaga för att klara av någon av de metoder som står till buds. (Detta var ett av de skäl som anförs i den dom från Kanadas högsta domstol som upphävde det gamla förbudet.)

En annan konstig diskussion gäller vem som ska ansvara för dödshjälpen om den, vilket gud förbjude, trots allt skulle bli tillåten även i Sverige. När det gäller Oregonmodellen betyder det vem som ska skriva ut receptet på det medel som leder till döden.

Inte vi läkare, vår uppgift är ju att bota och lindra, nej det får i så fall någon annan ta hand om. Varför inte tandläkare eller VVS-tekniker, föreslår alltså krönikören i Läkartidningen, som samtidigt finner det fullkomligt självklart att det är hon som läkare som ska svara för den betydligt ”aktivare” handlingen att söva ner en patient för terminal sedering. Emma Henriksson lanserar i stället tanken på militären. De är ju utbildade för att döda.[xi] Våra tre palliativläkare, åter, fortsätter sin finkänsliga jämförelse med den handikappade mannen som krävde att någon skulle komma hem och onanera åt honom: om läkarna skulle bistå med dödshjälp skulle de kunna jämföras med ”de statligt anställda prostituerade” som lär finnas ”i andra europeiska länder”.

Rekordet sattes ändå vid en debatt i Almedalen. Där förkastade ordföranden i Läkarförbundets etik- och ansvarsråd, Elin Karlsson, den rimliga kompromissen att låta de läkare som vill hjälpa sina patienter få möjlighet att göra det utan att riskera sanktioner, och de övriga slippa, så kallad samvetsfrihet. Nej, förklarade hon, det skulle vara som att säga att jag vill inte delta i tortyr, men låta någon annan göra det. Tidigare i debatten hade hon förklarat att sjukvården minsann inte är en godisbutik. Godisbutik![xii]

Ett ögonblick föresvävar det mig att jag faktiskt hellre vill bli skjuten av en träffsäker militär än tillbringa mina sista dagar i klorna på läkare med den inställningen till sina patienter.

OREGONMODELLEN SKULLE RÄCKA

Hur kan vi då gå vidare? För egen del känner jag att jag har gjort mitt och inte har något att tillägga. ”Du måste ägna dig åt något annat nu!” säger min man, och han har rätt. Nu handlar det om det politiska spelet, och det är inte mitt område. Så här ser jag på vad som skulle kunna vara möjligt och rent av lätt om de så kallade ansvariga följde den kloka princip som fick Kaliforniens katolske guvernör Jerry Brown att underteckna lagen om dödshjälp: ”Jag vill inte neka någon annan den rätten.”

Om vi begränsar oss till Oregonmodellen skulle det så vitt jag förstår vara möjligt att införa den formen för dödshjälp som en utvidgning av det som redan är tillåtet, nämligen terminal sedering. Så gjorde provinsen Quebec i Kanada när den federala regeringen drog ut på tiden. Både terminal sedering och medical aid in dying, medicinsk dödshjälp, ingår som möjligheter i den palliativa vården i livets slutskede. En sådan förändring kunde gå snabbt även i Sverige och skulle egentligen inte innebära en principiell förändring, även om många läkare tycks anse det. I den New York Times-artikel jag tidigare nämnde påpekar författaren att många av de metoder som används för att förkorta lidandet i livets slutskede innebär en mer aktiv insats från läkarnas sida än att skriva ut ett medel som patienten själv kan inta. Han exemplifierar med en terminal sedering som han själv utfört på en patient med en plågsam tarmcancer och som han, hur nödvändig den än var i det aktuella fallet, upplevde som närmare vad han kallar ”aktiv eutanasi” än vad ett recept skulle ha varit.

Jag har varit tveksam till tanken på en utredning, men har ändrat åsikt. Mycket av grundarbetet är redan gjort. RTVD har gjort en egen utredning som överlämnats till Gabriel Wikström, och i en färsk bok[xiii] har regler och lagtexter från olika länder samlats. Frågan kan inte rimligtvis vara om rätten till dödshjälp bör införas i Sverige, utan hur omfattande den bör vara. Att jag så starkt drivit Oregonmodellen beror på att den är så okontroversiell att strängt taget bara sadister kan motsätta sig den, och på att ingen behöver ge sig in på att mäta och bedöma olika typer av lidande. Det innebär inte att det inte finns starka argument även för de bredare kriterier som tillämpas i Holland och Belgien, och även i Schweiz, men de är svårare att bedöma. Den typen av frågor får en utredning ta ställning till, själv skulle jag vara nöjd om vi fick Oregonmodellen. Viktigt är att det blir en rättighetslag, som abortlagen. Uppfyller du lagens krav har du rätt till den hjälp lagen föreskriver.

HAR INTE RÄTT VÄGRA ANDRA RÄTTEN

En total enighet kommer vi aldrig att nå, och jag kan inte se varför en sådan skulle behövas inom just detta område. Låt var och en bli salig (eller osalig) på sin fason. Det gäller politikerna, som ska besluta om frågan, det gäller patienterna, och det gäller inte minst läkarna.

Naturligtvis är detta inte en partipolitisk fråga och bör därför inte behandlas som en sådan. Inte ens jag skulle rösta på ett parti bara på grund av dess ställningstagande i dödshjälpsfrågan. Möjligen kunde den få mig att personrösta. Men jag ser det inte som en valfråga utan som en fråga där förnuftiga människor kommer att inse att de, oberoende av sina egna åsikter, inte har rätt att ”vägra andra den rätten”.

När det gäller patienterna blir frågan varför alla ska behandlas på samma sätt oberoende av vad de själva önskar. Visserligen säger elaka människor att Sverige är ett land där allting som inte är förbjudet är obligatoriskt, men faktum är att vi på de flesta områden kan ha olika åsikter och preferenser utan att en grupp har rätt att tvinga alla att handla som de vill. Att vilja vara med ända till slutet är en fullt legitim och modig inställning, och jag skulle inte drömma om att försöka påverka någon till ett annat val. Men de som tänker så har inte rätt att bestämma över mitt liv och min död.

Samma sak gäller läkarkåren. En del läkare vill absolut inte låta sina patienter få möjlighet att besluta över sin egen död. OK, då bör de slippa. I Oregon har både läkare och farmaceuter så kallad samvetsfrihet, och det tycker jag bör gälla även i Sverige (och gärna vara offentligt registrerad så att patienterna vet).[xiv]

Men dessa samvetsömma personer bör inte ha rätt att besluta över sina kolleger. Naturligtvis finns det även i Sverige många läkare som skulle vara villiga att hjälpa sina patienter. Svenska läkare är ju inte grymmare än sina kolleger i Holland, Belgien, Schweiz, Oregon, Kalifornien. Men de är nästan lika omyndigförklarade som sina patienter, även om de inte verkar ha insett det. Låt dem som vill hjälpa oss, och låt de andra slippa!

I själva verket är detta snarast motsatsen till ett etiskt dilemma. Ett etiskt dilemma uppstår i en situation då alla alternativ är dåliga men du måste välja ett. Här har vi i stället en situation då båda alternativen är goda.

Den patient som vill vara med ända till slutet bör naturligtvis ha rätt till det, och i motsats till i dag få all tänkbar hjälp av en utbyggd palliativ vård. Men den som vill slippa den sista tidens lidande och förfall bör ha den rätten. Och få hjälp av läkare som tänker på samma sätt.

[i] Ljungblad, U: ”Från offpiståkning till rullstol på 1,5 år”. Läkartidningen 2014;111:C7CT

[ii] Sumner, LW: Dödshjälp: Etiska och juridiska aspekter. Fri tanke, Stockholm, 2012

[iii] Cavalli-Björkman, N: ”Jag kan inte, för jag får inte enligt svensk lag … men jag kan hjälpa dig att få sova”. Läkartidningen 2017;114:EDXS

[iv] Bergström, S m fl: ”Utred självvalt livsslut”. Läkartidningen 2016;113:D7LW

[v] Bongenhielm, A m fl: ”Sverige halkar inte efter i dödshjälpsfrågan”. DN Debatt Repliker 2016-02-05

[vi] Jersild, PC m fl: ”Partierna duckar och vågar inte utreda frivillig dödshjälp”. DN Debatt 2016-01-30

[vii] Warraich, HJ: “On assisted suicide, going beyond ’Do no harm’”. New York Times 2016-11-04

[viii] www.svd.se/lakarforbundet-satsa-pa-vard-inte-dodshjalp

[ix] www.svd.se/kd-sagar-mp-beslut-om-att-utreda-dodshjalp

[x] Eckerdal, G: ”Alla har rätt till en värdig död”. Läkartidningen 2016;113:D9ET

[xi] Debatt i Almedalen 2016-07-13, ”Dödshjälp eller livshjälp – vad behöver vi?” Youtube

[xii] Idem

[xiii] Sevéus, V (2016): Inför den sista stund: Om livshjälp och dödshjälp i olika länder. Sevéus & Co

[xiv] De skäl som talar mot s k samvetsfrihet när det gäller aborter är enligt min mening inte relevanta i det här fallet

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker