Signerat: Mänskliga rättigheter – en idé för hela världen

Av Carolin Ekman.

Västerländska värderingar är bättre. De diskriminerar inte, och de ger till och med rättigheten att propagera emot västerländska värderingar, skriver Carolin Ekman.

Kulturrelativismen har ett starkt fäste i svensk debatt, inte minst i diskussioner kring rätten till religiösa uttryck och traditionella seder. Att propagera för en västerländsk syn på staten, sekularism och kvinnans ställning i samhället anklagas inte sällan för att vara arrogant, kulturimperialistiskt och rasistiskt. Vilka är »vi» att påstå att våra idéer, värderingar och samhällssystem skulle vara bättre än någon annans? I mitt arbete för sexuella rättigheter och emot hedersrelaterat våld och förtryck, har jag bland annat blivit anklagad för att vara representant för »vit feminism» och för att sitta på mina höga hästar och säga åt folk hur de ska leva sina liv. När de i själva verket kanske vill bli bortgifta vid nio års ålder och utsatta för juridiskt och samhälleligt sanktionerade systematiska våldtäkter, som barnäktenskap faktiskt innebär. När de i själva verket kanske vill behandlas som handelsvaror i polygama äktenskap. När de i själva verket kanske vill få sina könsorgan lemlästade, för så kan man ju också se på kvinnlig sexualitet och inte ska väl jag vara intolerant!

Få i Sverige skulle ta avstånd från principen om mänskliga rättigheter, och få skulle påstå att de är emot demokrati. Samtidigt finner många det svårt att kritisera eller ifrågasätta idéer och seder som vilar på religiösa eller kulturella argument, även när dessa idéer går stick i stäv med just mänskliga rättigheter och demokrati. Att påstå att västerländska värderingar och samhällsstrukturer är att föredra är något som få vågar sig på. Vad man dock missar här är att ett ställningstagande för mänskliga rättigheter och demokrati i sig är ett ställningstagande för det västerländska liberala och sekulära värderingssystem som är sprunget ur upplysningen. Ett ställningstagande för mänskliga rättigheter och demokrati är oförenligt med kulturrelativismen och argument om att alla idéer, ideologier och samhällsskick har likvärdig legitimitet. Om du genuint och rakryggat vill stå upp för mänskliga rättigheter, då måste du våga stå för att vissa värderingar och synsätt är bättre än andra.

Vår tids syn på mänskliga rättigheter har sitt ursprung i idén om naturrätten och tanken att människor föds med vissa rättigheter som är oberoende av den sociala och politiska kontexten, utan snarare grundar sig på moral. Under upplysningstiden vidareutvecklades denna idé till att bli av sekulär natur. Mänskliga rättigheter beskrevs som något som alla människor har, helt enkelt för att de är människor och för att rättigheter är något som definierar det innersta väsendet av vad det är att vara människa.

Men är det verkligen så enkelt? Är mänskliga rättigheter universella i den bemärkelsen? Du behöver bara åka till Kina, där människor fängslas för fredliga sammankomster, eller till Saudiarabien, där kvinnor inte behandlas som fullvärdiga myndiga människor, för att konstatera att så inte är fallet. I realiteten åtnjuter inte alla människor mänskliga rättigheter. De gör inte det, för de lever i samhällsstrukturer och kulturer där mänskliga rättigheter inte erkänns och där de inte sällan motarbetas med argumentet om att det är ett västerländskt påfund grundat på en moral som andra samhällen inte har någon skyldighet att anamma.

Mänskliga rättigheter är inte inneboende i oss människor. Snarare utgör de ett förslag på ett moraliskt fördelaktigt sätt att organisera samhällen på och behandla sina medmänniskor på. Det är en ideologi, och denna ideologi är sprungen ur väst. Och just detta faktum måste avdramatiseras. Mänskliga rättighetsideologins västerländska och sekulära ursprung blir lätt obekvämt för den som är rädd att anklagas för intolerans. Men först när vi vågar se mänskliga rättigheter för vad de är, kan vi ha en uppriktig debatt om huruvida denna idé är något som bör propageras för globalt.

Att hävda att mänskliga rättigheter är överlägsna andra ideologier är självklart ett subjektivt påstående. I någon mån är det därmed oundvikligt att framstå som arrogant när man driver den linjen. Jag kan inte använda mig av en matematisk formel för att bevisa mänskliga rättigheters förträfflighet – däremot finns det otaliga moraliska argument för detta. Bara för att konceptet om mänskliga rättigheter tagit avstamp i väst, betyder det inte att det inte kan, eller inte bör, propageras för i andra delar av världen. Könsstympning, barnäktenskap, traditionen kring arrangerade äktenskap, inhumana bestraffningsmetoder, bestraffning av homosexuella, avsaknad av yttrandefrihet och mötesfrihet, begränsningar i kvinnors rätt till privat egendom, rösträtt och självbestämmande över ens kroppsliga integritet. Dessa är företeelser som i många delar av världen anses vara norm, försvarbara och till och med önskvärda – men som är oförenliga med idén om mänskliga rättigheter.

Det fina med den västerländska mänskliga rättighetsmodellen är dock att den inte diskriminerar. Den försvarar allas rättigheter – inklusive för dem som aktivt förkastar och motarbetar denna ideologi. Det är väl om något det ultimata beviset på att mänskliga rättighetsideologin är allt annat än rasistisk. Du må utnyttja den västerländska demokratin för att ställa dig på ett torg och propagera mot demokratin, mot religionsfrihet, mot kvinnors rättigheter. Jag kommer inte hålla med dig, men jag kommer att försvara din rätt att uttrycka dina sunkiga åsikter, och jag kommer att försvara din rätt att inte få din tunga bokstavligen avhuggen som bestraffning för att du utmanar statsmakten. Detta är den västerländska mänskliga rättighetsideologins förtjänst.

I en tid då kulturrelativismens företrädare plockar förenklade poänger om antirasism, kolonialism och mångfald, står vi alla inför ett vägskäl. Man kan drabbas av white guilt och virra in sig i ett sammelsurium av ursäktande för att man är »privilegierad», och hänge sig åt att vara »öppensinnad» och »tolerant» gentemot det »exotiska» – även när dessa idéer utgör raka motsatsen till de mänskliga rättigheter, den humanism och den demokrati som man påstår sig stå bakom. Eller så erkänner man sina privilegier, tackar ödmjukast, och inser sin förbannade skyldighet att dela med sig av de fri- och rättigheter som man fått serverade på silverfat av ren och skär tur av att ha fötts i en viss del av världen.

Mänskliga rättigheter må utgöra ett subjektivt koncept från väst. Men det är en norm som under århundraden har stötts och blötts, och som människor kämpat för att etablera, genom filosofiska och politiska diskussioner. Och det är knappast något att skämmas för. Snarare bör det ses som en bedrift och en gåva. Och det fina med gåvor är att man kan dela med sig av dem.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker