Vad är grejen med nyheter?

Text: Erik Fichtelius

Rubrikens fråga är uppfordrande och konkret. Svaret underlättar både faktainsamling och presentation av en nyhet. Kalla det vinkel, renodling, förenkling, nyhetsvärdering eller vad du vill. Men den som förstår att definiera själva grejen har hittat nyhetsjournalistikens heliga graal.

Den här artikeln handlar om vad som är grejen. Om varför vi har journalister och journalistik. Om vilken betydelse riktig journalistik har för ett demokratiskt samhälle. Men för att förstå vilka krav som är rimliga att ställa på journalister måste man veta vad en äkta nyhet är, och framför allt vad det där ”andra” är, det som inte är riktig journalistik.

Riktig journalistik ska vara oberoende och objektiv, saklig och relevant. Den ska inte driva någon tes, och nyhetsreportern ska stå fri från andra uppdragsgivare än den egna publiken eller läsekretsen.

Ett samhälle behöver journalister så att alla så fort som möjligt kan få reda på vad som hänt. Helst också när och var, vem som var med samt hur och varför det hände. Behovet av äkta nyheter är skakande tydligt när den systematiska lögnen numera har blivit en del av det offentliga samtalet. En viktig del av försvaret för demokratin ligger i en nyhetsförmedling som bygger på verifierbara fakta.

Jag har valt att arbeta med begreppet konsekvensneutralitet för att försöka förstå hur journalistik i demokratins tjänst bör fungera. Konsekvensneutralitet innebär att nyhetsreportern efter bästa förmåga ska rapportera det som är sant och relevant utan hänsyn till vem eller vad som gynnas eller drabbas av nyheten. Men äkta nyheter innebär också krav som måste uppfyllas och målkonflikter som måste klargöras. Att reportrar och redaktioner gör sig själva till aktivister är ett av de största hoten mot en fungerande nyhetsförmedling. Brist på opartiskhet och saklighet i nyhetsförmedlingen riskerar fundamenten för det offentliga samtalet.

Det utgör också ett hot mot demokratin när granskade makthavare utnämner reportrarna till sina eller folkets fiender. När dessa demokratins dödgrävare försöker förvandla äkta nyheter till fake news blir det viktigare än någonsin att redaktionerna förmår försvara sitt uppdrag och reportrarna sin yrkesidentitet.

Att utöva makt är att göra något för att uppnå en bestämd effekt. Det är inte en makt som tillkommer journalister. Ledarskribenter och opinionsbildare kan självklart försöka påverka makten med sina skriverier och förespråka särskilda politiska åtgärder. Men nyhetsreportern får inte försöka utöva en sådan makt.

Detta enkla krav är inte självklart i dag. En auktoritär president i USA har under åren 2017–21 skadat demokratin bland annat genom att utmåla fria och faktabaserade medier som ”folkets fiender”. Samtidigt har auktoritära regimer i det gamla Östeuropa väckt spöken från kommunisttiden till liv och skaffat sig regimtrogna medier för att kontrollera befolkningen. I Turkiet fängslas regimkritiker systematiskt.

Även i demokratiska länder finns det politiska ledare som vill ha tidningar, radio och TV som rapporterar för att gynna den sittande regeringen. Det finns oreflekterade makthavare i Sverige som gärna ser att nyhetsmedierna försvarar det ”egna” partiet, företaget eller samhället. Aktivistiska krav på att journalistiken ska försvara eller kämpa för än det ena, än det andra föregivet goda leder fel. Det gäller såväl den maoistiska vänsterns krav i början av 1970-talet som 2020-talets identitetspolitiska aktivister eller högernationalistiska propagandister.

Den liberala journalistdoktrinen formulerades väl i en ledare i The Times of London redan år 1852:

Pressens främsta uppgift är att skaffa sig den tidigaste och mest korrekta kunskapen om tidens händelser och att omedelbart, genom att avslöja den, göra den till nationens egendom. Politikern samlar in information i hemlighet och med hemliga metoder, han håller tillbaka även dagens löpande information med orimlig försiktighet tills tysthetens diplomati förlorat i kampen mot publiciteten. Pressen lever genom att avslöja: allt som kommer i dess besittning blir en del av vår tids kunskap och historia; den vädjar dagligen och i all framtid till den upplysta kraften hos den allmänna opinionen.

Vad är då journalistens ansvar? The Times fortsätter:

Ansvaret är mer besläktat med det som bärs av en ekonom eller en advokat, vars uppdrag det inte är att bekvämt anpassa sig till dagens krav, utan att undersöka sanningen och tillämpa den utifrån bestämda regler. Journalistens uppdrag är detsamma som historikerns – att söka sanningen framför allt annat och inte presentera för sina läsare det som politiken skulle vilja, utan sanningen så bäst han kan finna den.

Ledaren i The Times fångar kärnan i en liberal pressideologi. Men nu översköljs vi dagligen av propaganda, lögner, falska nyheter och alternativa fakta. Demokratiska val hotas av trollfabriker och påverkansoperationer. Vem som helst kan i dag publicera vad som helst på nätet, och nyhetsredaktionernas gamla grindvaktsfunktion har gått förlorad.

AI-tekniken gör det allt lättare att tillverka och förfalska texter, bilder och video. Det ökar kraven på journalistiska institutioner som förbinder sig att inte förfalska. Vad händer med journalistiken när nyhetsbilder skapas direkt från text, när statschefers tal är påhittade eller när en chattrobot kan författa texter fullt i nivå med vad levande människor kan åstadkomma? Det stämmer till eftertanke när ChatGPT på någon sekund kan definiera begreppet äkta nyheter:

Med äkta nyheter avses korrekt, tillförlitlig och kontrollerbar information som rapporterats av trovärdiga källor. Till skillnad från falska nyheter, som är avsiktligt vilseledande eller falska, är äkta nyheter avsedda att ge en korrekt och objektiv redogörelse för händelser, fakta och problem. Äkta nyheter är en viktig del av ett sunt och välinformerat samhälle, eftersom de gör det möjligt för människor att hålla sig informerade och fatta välgrundade beslut om världen omkring dem.

Filosofen Aristoteles sa att ”sanning är att säga om det som är att det är, och om det som inte är att det inte är”. Det räcker långt för en journalist. En spade ska kallas en spade, lögner och hyckleri ska avslöjas.

Det som en gång fick mig att bli intresserad av Polen var det skamlösa ljugandet och hyckleriet i Östeuropa. Men liknande lögner och hyckleri finns också i dag och på närmare håll. Jag har hört självgoda EU-kommissionärer och svenska politiker tala floskulöst och högtidligt nonsensspråk som om de vore polska partipampar.

Hyckleri och lögner blir särskilt påtagliga och konkreta för en konsumentreporter. Den brittiske jordbruksministern stod 1990 inför TV-kamerorna tillsammans med sin fyraåriga dotter och åt hamburgare för att ”bevisa” att det minsann inte var något farligt med brittiskt kött när galna ko-sjukan bröt ut. Skönmålning fullt i klass med hur det en gång var i Polen.

Journalister behövs för att avslöja sådant. De behövs också för att rapportera om den fredsälskande svenska utrikespolitiken som bygger på en väldig vapenexport, som i sin tur gjorts lönsam med storskalig smuggling och mutor. Journalisten behöver inte ha någon egen agenda, utan det räcker att säga som det är.

USA:s förre president Trump ljög minst femton gånger om dagen under hela sin mandatperiod, enligt Washington Posts beräkningar. Men president Kennedy ljög också, och president Biden far säkert även han med osanning ibland. Då är det för väl att det finns oberoende journalister som efter bästa förmåga försöker hitta den ”bästa tillgängliga versionen av sanningen” som journalisten Carl Bernstein formulerat det. Journalister som inte låter presidenten ensam bestämma vad som ligger i ”nationens intresse”.

Sverige behöver fler lokalreportrar och färre kommunala informatörer. Ortens tidning ska inte rapportera för att ”sätta kommunen på kartan”, utan för att självständigt informera medborgarna om vad som händer där. Samhället behöver inte fler och fler högt skrikande ”alternativmedier” som pumpar ut hat och propaganda. Det enda alternativ de erbjuder är alternativa fakta.

Det är skillnad på att vara opinionsbildare och rapporterande nyhetsreporter och det ska vara annorlunda. Under den tid jag var reporter tvingades jag avstå en del av mina i Sverige självklara medborgerliga friheter, att alltid få säga vad man tycker. Svårigheten i detta och lockelsen i att vara med och påverka är det som gör kravet på objektivitet så svårt och i vissa sammanhang till och med kontroversiellt.

Ytterst är det de redaktionella ledarnas ansvar att se till att regelverket och etiken upprätthålls. Självklart kan den som vill aktivera sig i en fråga som engagerar. Men detta går inte att kombinera med att sedan rapportera i nyheterna i samma fråga. Nyhetsrapportören står inte på någons sida, utan är både trolös och hänsynslös.

De pågående krigen i världen gör allt så tydligt. Krigets första offer är sanningen. Att bedriva nyhetsjournalistik om Mellanöstern har alltid varit svårt, med ständiga attacker mot rapportörer som sägs vara partiska för antingen Israel eller palestinierna. Efter Hamas terrorattack den 7 oktober 2023 och Israels svar blir det allt svårare att rapportera korrekt och oberoende. Rapporteringen försvåras av att reportern oftast inte kan vara på plats, men också av manipulerade bilder, falska påståenden och ren propaganda.

Det är just i ett sådant här läge världen behöver äkta nyheter. Det gäller Mellanöstern såväl som Ukraina. Rysslands storskaliga invasion är ingen specialoperation mot nazister, utan ett folkrättsvidrigt angrepp på en självständig stat. Men den ryska befolkningen har svepts in i en väv av lögner.

Det är inga nya utmaningar reportern står inför. När jag började min journalistiska bana i slutet av 1960-talet pågick Vietnamkriget som värst. Den gången var det USA som var angriparen. Men då, liksom i dag, restes krav på att rapportören skulle ta ställning för ”det goda” mot ”det onda”. USA bedrev ett folkrättsvidrigt krig i Sydostasien. Att demonstrera mot USA:s krig, för Vietnams självständighet, var en självklarhet för medborgare och studenter i Uppsala 1968. Men för en reporter? Kunde man gå med vänsternäven knuten samtidigt som man höll en mikrofon i höger hand?

Det fanns två sätt att fotografera en Vietnamdemonstration i Carolinabacken i Uppsala.

1. Fotografen placerar sig vid Stora torget med ett kraftigt teleobjektiv på stativ. Han riktar kameran mot backen flera hundra meter bort. Även en liten ynka rännil av folk trycks i teleobjektivet ihop till en mäktig folksamling, med banderoller och flaggor stolt fladdrande i vinden. Här är folket på marsch för fred och rättvisa!
   
   
2. Fotografen ställer sig vid sidan av backens slut, precis där den branta Carolinabacken planar ut och landar vid hörnet av Nedre Slottsgatan. Med ett vidvinkelobjektiv tas bilden från sidan, mot några tråkiga husfasader. Även den mäktigaste manifestation blir här förvandlad till en gles rad av förvirrade hippies, och man kan inte ens läsa vad som står på banderollerna, för de är ju vända framåt.

Jag växte upp med dessa två journalistiska vinklar. Den kommunistiska Gnistans reporter och fotograf med teleobjektiv stod vid Stora torget. Upsala Nya Tidnings mörkblå ledarskribent, som också uppträdde som reporter, såg helst till att vidvinkelfotografen stod i hörnet av Nedre Slottsgatan.

Bägge skildrade demonstrationen. Bägge var lika falska, och av samma skäl. Den propagandistiska avsikten doldes under en journalistisk fasad.

Det är den erfarenheten jag bär med mig när jag i dag hör kraven på att medierna ska rapportera för att stödja Israel eller Palestina, Ryssland eller Ukraina. När jag hör önskemål om att medierna ska rapportera för att rädda oss från klimatkrisen eller för att försvara olika gruppers rättigheter eller en viss sorts identitetspolitik. Journalistik gör världen bättre, men inte genom att tala om hur den ska bli bättre, utan genom att rapportera om hur världen ser ut.