De ständigt aktuella gamla grekerna

Text: Jonas Mosskin

Två nya böcker visar hur angelägna Sokrates och Platon är än i dag.

En vinterkväll i duggregn när dimman tätnar över Gamla stan cyklar jag till Medelhavsmuseet i Stockholm. En bortglömd pärla som huserar i ett gammalt palats intill maktens centrum. Helt bortglömt visar det sig inte vara. Det är utsålt och fullsatt i hörsalen när Platons liv och idélära diskuteras. Författaren Lena Andersson är samtalsledare, och inledningsvis deklarerar hon att det var Platon som lärde henne förstå postmodernismen och strukturalismen, vilket väcker en del skratt. Översättaren Jan Stolpe, som översatt Platons samlade skrifter (en enorm bedrift!), samt professorn i grekiska och översättaren Erik Cullhed samtalar om Platons liv och idéer. Det är nördigt men initierat om hur man ska väga ord och begrepp. Ska man ansluta sig till traditionens kanon av översättningar eller använda nya ord för att återskapa den pionjäranda som språkligt rådde på Platons tid i Aten, då begrepp och ord först myntades och omskapades? Platon har för mig alltid varit lite snobbig och högdragen, men med tiden har jag kommit att bli mer och mer intresserad av både Platons högtflygande ton liksom Aristoteles nyktrare och torra redogörelser. Samtalet får mig att tänka på mitt första möte med filosofin.

När jag slutade nian fiskade jag upp en bok med tjejigt omslag som min bror fått i present men inte läst. Det var Sofies värld av den norske författaren Jostein Gaarder. Folk hade sagt att jag borde läsa den. Den sommaren sträckläste jag boken. Det finns ett foto av hur jag går från utedasset på Öland med boken i handen läsandes. Jag var helt fascinerad av alla filosoferna som presenterades av den pedagogiske mannen i boken. Han som berättar om alla filosofer för den naiva unga flickan Sofie. Likt Sokrates som pedagogiskt samtalar med sina lärjungar på Atens agora under skuggan av stoan, fascinerade läraren i Sofies värld mig, som pedagogiskt förklarar de svåra filosofernas tankar om moral och om det sanna, det goda och det sköna.

Mötet med filosofin som sextonåring var omvälvande. Jag var lika gammal som Platon var när denne började följa Sokrates, som då redan var i sextioårsåldern. Troligen var det Platons äldre syskon som introducerade dem för varandra. Mötet med filosofin i Gaarders tappning lever fortfarande kvar. Trots många högskolepoäng och en psykologutbildning drar jag mig gärna till filosofin för att finna svar eller åtminstone resonemang om frågor bortom dagsländor och trender. Det är sannerligen märkvärdigt hur många av tankegångarna som fortfarande är relevanta i dagens kontext.

Sokrates var min personliga favorit som sextonåring. Hans öde och idealism var inspirerande. Likt en dåtida Gandhi eller Mandela vägrade han kompromissa med den atenska demokratins elit, som han retade gallfeber på. Precis som Jesus var Sokrates trogen sanningen, och bristen på social smidighet gjorde att båda dömdes till döden, trots att de hade kunnat benådas om de bara velat. Av de 500 ledamöterna i buleuterion, det dömande rådet av atenska medborgare, lär 280 ha röstat för och 220 emot dödsstraffet.

Sokrates var hängiven samtalet, dialogen och de eviga frågorna om hur vi bör leva våra liv. Hans sökande efter kunskap och användbara begrepp för att förstå vår tillvaro var enastående. Sokrates var katalysatorn som gjorde att den moderna västerländska filosofin kastade loss från gudavärlden. Framför allt hans praktik, tillvägagångssätt och val av ämnen inspirerade mängder av efterföljare. Den viktigaste lärjungen Platon kom att bli så influerad att han grundade en egen skola: Akademin, en institution som var hängiven filosofin och de sokratiska metoderna, där dialektiken och samtalet stod i fokus. Självklart drack man rikligt med vin för att skapa ett bra samtalsklimat under symposierna. Ett begrepp som vi i dag associerar med akademiskt samtal men som då lika mycket betydde samkväm med vin, sång, musik, mat, sexuellt umgänge och intellektuella samtal.

Jostein Gaarders bästsäljare Sofies värld är skriven i dialogform och hyllar på så sätt en ansats som formaliserades för 2 400 år sedan. Den tänkare som gjorde dialogen till både en metod och en litterär och filosofisk genre var Platon. Huvudpersonen i dialogerna är ofta Sokrates som för dialoger om människans och samhällets moraliska frågeställningar med diverse åhörare, inte sällan andra atenska politiker och filosofer.

I det antika källmaterialet nämns trettiotre filosofer som alla varit elever eller samtalspartners till Sokrates och sedermera kom att skriva egna böcker och dialoger och grunda skolor över hela den grekiska världen. Under generationerna efter Sokrates och Platon kom filosofiska skolbildningar som epikurismen, stoicismen, kynikerna, platonisterna och aristotelikerna att skapa skolor och akademier som influerade hela Medelhavet under hellenismen och sedermera den romerska, bysantinska och muslimska världen.

Två böcker har på senare år kastat ljus över huvudpersonerna i den här utvecklingen. Den svenska filosofiprofessorn Charlotta Weigelt sätter i sin bok Sokrates i förgrunden. Här är de biografiska detaljerna i skymundan och Sokrates egna filosofiska idéer i centrum. Det är inte lätt, eftersom han inte själv skrev ner något som finns bevarat. Sokrates levde troligen i en tid då den muntliga traditionen fortfarande var starkast, medan hans efterföljare Platon, Aristoteles med flera kom att lägga större vikt vid att också skriva ner sina tankar.

Den brittiske grecisten Robin Waterfield har utkommit med biografin Platon, översatt 2024 till svenska. Det är en introduktion till Platons skrifter och filosofi. I fokus står personen Platon, men för att kunna göra en biografisk beskrivning av Platons liv tvingas Waterfield gå omvägar och pussla ihop de olika bilder och källor som finns om hans liv, verksamhet och skrifter. Det kommer självklart med mycket om Platons tankar men också många värdefulla nedslag i det grekiska och atenska samhället som det gestaltade sig på 400-talet och 300-talet fvt. Platon levde under den atenska klassiska blomstringsperioden. Även om Atens politiska makt dalade under hans liv, var staden som kulturellt och intellektuellt maktcentrum fortfarande dominerande. Atens dragningskraft under Platons liv var som en magnet, precis som vissa andra storstäder varit under olika perioder, som Wien, Paris, Berlin, London och New York. Den här positionen utmanades först på 200-talet fvt när den nya staden Alexandria och dess berömda bibliotek skapades, vilket blev en smältdegel för hela den grekiska världens intellektuella. Ett bibliotek som blev så inflytelserikt att alla efterföljande bibliotek i världen mer eller mindre hedrar, inspireras och tävlar med dess storslagenhet.

Åter till Platon. Man kan fråga sig vad det tillför att känna till biografiska detaljer om en filosof och författare som varit död i 2 400 år. Rätt mycket visar det sig. Bara en sådan sak som att författaren argumenterar väl för att Platon föddes 423/424 fvt och inte 427/428 fvt, som varit standard, är intressant. Han kan inte ha varit myndig när sluttampen av det peloponnesiska kriget utspelade sig 405 fvt, för då hade han tvingats ut i kriget mot Sparta. Det är också intressant att veta att Platon kom från en mycket rik aristokratisk familj. Han hörde till den rikaste procenten i Aten (med en befolkning på 340 000 invånare inkluderat landsbygden i Attika), vilket säkert förklarar att hans elever inte behövde betala något för att studera i Akademin. Det var nog inte bara den sokratiska idealismen som låg bakom det valet. Sokrates och Platon var ju motståndare till de föraktfulla sofisterna som sålde sina visdomar och råd om liv, filosofi, moral och politik för pengar till atenarna under den demokratiska epoken på 400-talet fvt. Platon var alltså tillräckligt rik för att inte behöva ta ut skolavgifter. Det är också intressant att Platons alla resor och vistelser hos flera generationer tyranner i Syrakusa på Sicilien gav honom bränsle till böckerna Staten och Lagarna. Syrakusa var nyrikt och inte lika bildat (tänk New York och Amerika i förhållande till Europa) men ekonomiskt och militärt lika framstående som Aten vid denna tid. Platons försök att kultivera och utbilda tyrannerna föll inte så väl ut, och besvikelsen fick honom att skriva sin vision och ideal för hur härskarklassen bör utbildas och fostras för att kunna axla ansvaret för statens göromål. Platon kämpade dock på under tre längre vistelser i Syrakusa och för olika härskare innan han till slut gav upp och eventuellt såldes som slav!

Det är också intressant att veta att de rika i Aten (precis som de rika i Rom några århundranden senare) förväntades bekosta olika statliga projekt. Det handlade inte bara om pengar till monument och tempel, utan även om att betala för festligheter, religiösa spel, kultur och idrottstävlingar. Det finns dokument som visar att Platon bekostade gosskören i ett av de dionysiska spelen; han hade dock avböjt att betala för hela spelet med lön till alla sångare, musiker, kören och produktionskostnader för scenografi och annat material. Det var ofantligt dyrt att bekosta hela genomförandet av Dionysosspelen med femtontusen åskådare som under flera dagar såg de nyskrivna tragedierna och komedierna som tävlade mot varandra.

Robin Waterfield gör en storartad bedrift som på ett så engagerat, lättillgängligt och nördigt sätt sätter sig in i det grekiska och atenska samhället under antiken när Platon levde och verkade. Hans sätt att värdera och argumentera för olika ståndpunkter angående Platons liv känns rimligt och relevant. Det finns föga idealism och försök till att försvara Platon på det sätt som ofta skett av kristna filosofer och akademiker genom historien. Att berättelsen om Platon dessutom håller på att skrivas om tack vare nya fynd i form av förkolnade papyrusrullar i Herculaneum utanför Pompeji är otroligt spännande. Redogörelsen på en papyrus från Platons sista dag i livet, där han beklagar sig över slavens usla lyraspel, väcker till liv både dofter, känslor och relationer genom år
tusendena. Eftersom Platon fortfarande är en portalgestalt för det västerländska intellektuella arvet är Waterfields fina bok, den första Platonbiografin på nästan tvåhundra år, en bildningsgärning. Den gör det också lättare för oss antikenstudenter att ta oss an snåriga texter oavsett om de handlar om mytologiska gräl mellan gudarna eller är tolkningar av vad Platon egentligen menade med sin idévärld. En teori som verkar ha missförståtts å det grövsta om man läser populära skolboksframställningar.