Peter Thiel och idén om små riken

TEXT VICTORIA LARM

Våren 1503 stod Niccolò Machiavelli på en höjd ovanför Arezzo och betraktade landskapet. Under honom låg toskanska städer, vinodlingar, rapsfält, kloster och palats inbäddade i ett mjukt dis. Scenen kunde ha varit hämtad ur filmen Gladiator – samma böljande kullar, samma soldränkta fält – men utan Russell Crowe och utan Hans Zimmers musik. Bara tystnad, damm och en man som anade att en epok var på väg att ta slut.

Det var en tid av oro men också av möjlighet: centralmakten i Neapel var försvagad, påvedömet befann sig i kris, och Frankrike – som länge försökt utöva inflytande över den italienska halvön – försvagades av inre splittring och dynastiska konflikter. I Toscana, där stormakter ständigt sökte fotfäste, skapade denna instabilitet ett maktvakuum som öppnade för lokala ambitioner. En av dem som såg sin chans var den trettiofyra år gamla Niccolò Machiavelli.

Han tjänstgjorde som diplomat och sekreterare i Florens republikanska styre, med uppdrag att förhandla med påvar, kungar och kondottiärer. Hans penna var slipad, hans blick vaken och hans politiska intuition skarp. Han drömde om ett samhällsbygge av mindre enheter – decentraliserat, lokalt, jordbundet. Han föreställde sig makt som något som borde bindas till torget, till tornets klocka, till människans omedelbara horisont. Inte till furstar i fjärran eller kyrkor i förfall.
Hans verk Discorsi sopra la prima deca di Tito Livio – ”Diskurser över de första tio böckerna av Titus Livius” – var inte en skrift för furstar, utan för medborgare. Ett försvar för republikens möjligheter, inspirerat av Roms tidiga historia. Där argumenterade han för konflikt som nödvändig motor för frihet och för att god lag föds ur gott omdöme – som i sin tur föds ur kris. Det var ett försök att destillera antikens lärdomar till en ny politisk arkitektur – byggd av provinser, inte imperier.

Den drömmen dog. En generation senare var Florens ett lydrike under Medici, och republikerna styrdes av ett stormaktskluster till familj.

Det finns en från början sympatisk idé som säger att människan på plats är den som bäst ser och förstår hur samhället bör styras. Idén om provinsiellt styre vill befria individen från byråkratiernas grepp och återknyta henne till sitt sammanhang, där hennes röst verkligen räknas. Det låter intuitivt rimligt. Det är därför det är så förvånande att denna idé just nu är ett vapen i händerna på antidemokrater. Och en av dessa antidemokrater är Peter Thiel.

Han föddes 1967 i Frankfurt am Main men växte upp i Kalifornien, där han snabbt rörde sig från schackturneringar till Stanford och vidare in i teknikens och finansens värld. Han blev miljardär som medgrundare av PayPal och var den första externa investeraren i Facebook. Men Thiel är inte bara teknikmiljardär – han är en idédriven visionär. En som föraktar politik och har rakt ut sagt att han ser demokratin som en bromskloss för innovation, individens frihet och civilisationens blomstring.

I Thiels vision ska världen inte styras av nationer med folkvalda regeringar, utan av ett lapptäcke av små, suveräna enheter – teknologiska stadsstater, havsbaserade plattformar eller digitala gemenskaper – där varje individ väljer sin jurisdiktion som man i dag väljer sin molntjänst. Blockchain ersätter banken, kod ersätter lagstiftning, och medborgarskap reduceras till ett abonnemang. Det är en vision där politik ersätts av teknik, där medborgerliga rättigheter ersätts av användarvillkor – och där det inte längre är röster som räknas, utan transaktioner.

Varje enhet leds inte av en folkvald regering, utan av en VD, likt ett företag. Den som styr sitter kvar så länge som hon levererar värde till sina användare – inte för att hon vunnit ett val, utan för att hon inte har förlorat sin marknad. Missnöjda invånare röstar inte bort ledaren – de loggar ut, avslutar sitt kontrakt och byter plattform. I detta system är suveränitet ett gränssnitt, inte en princip – och demokrati är inte nödvändig, så länge konkurrensen fungerar.

Idén är inte ny. Friedrich Nietzsche beundrade de grekiska polis-städerna, där dygd och filosofi hölls i ömtåligt spänningsförhållande. Hannah Arendt såg polis som platsen där verklig frihet kan utövas – inte som känsla, utan som handling. Den tysk-amerikanska politiska filosofen Leo Strauss (en av Thiels intellektuella förebilder) såg i antiken en motbild till den moderna statens gränslösa ambitioner. Den franska filosofen Simone Weil, likaså, förespråkade en återgång till rötter, till en lokal förankring där andlighet och rättvisa kunde upprätthållas i mindre gemenskaper. Även Mahatma Gandhi, i sin kamp mot den brittiska kolonialstaten, föreställde sig en väv av byar – självstyrande och självförsörjande – som grund för en fri nation.

Långt före Machiavelli återkom drömmen om den suveräna provinsen som ideal. I renässansens Italien låg makten utspridd mellan stadsstater – med egna lagar, valutor, miliser. Det var italienska tänkare, inte grekerna, som först myntade begreppet policier – en stad styrd som ett eget kosmos, där moral och makt låg under samma kampanil. Kampanilerna – de höga torn som ringde ut tiden – var symboler för frihet, men också för gräns. Den som inte hörde klockan var inte en av gemenskapen.

J.D. Vance, författaren till Hillbilly Elegy, arbetade för Peter Thiel och togs under hans vingar. Med Thiels finansiella stöd valdes Vance in i amerikanska senaten, och 2024 blev han Donald Trumps vicepresidentkandidat. En rak väg från riskkapital till den amerikanska maktens kärna – möjliggjord av en man som vill avskaffa demokratin i dess nuvarande form.

Vad händer om Thiel, med hjälp av Vance, lyckas? Vi får en värld där friheten reduceras till valfriheten mellan plattformar, där rättvisa inte längre vilar på lag, utan på kod och där makt inte längre är något man delar – utan något man prenumererar på. En värld där det inte längre finns något gemensamt vi, bara ett myller av privata ekosystem som äger vår tillgång till trygghet.

Människovärdet blir villkorat. Den som inte fungerar, producerar eller betalar – försvinner ur logiken. Moral ersätts av effektivitet. Ansvar av ägande. Och samhället blir inte längre något vi bygger tillsammans. Det blir något vi klickar i vårt godkännande av.

Machiavelli och Thiel påminner om varandra. Båda ser det decentraliserade som en möjlighet – Machiavelli i sina republikanska provinser, Thiel i sina autonoma plattformar. Deras visioner uppstår ur olika epoker, men båda ser i centralmaktens sönderfall inte en katastrof, utan ett tillfälle.

Om Thiel lyckas med en modern variant av det Machiavelli aldrig fick genomföra återstår att se. Men en av många anledningar till att vara vaksam är att idén om det provinsiella, det självstyrande, det nära, alltid har väckt vårt förtroende. Just därför är den så lätt att ta emot – och så svår att genomskåda.