Ambitiös klimatpolitik vinner inga val

TEXT: Erika Bjerström.

Det är allvar nu. Livsväven trasas allt snabbare sönder. Med professor Johan Rockströms ord håller vi på att skjuta ut oss ur livets korridor, ett livsutrymme där den perfekta medeltemperaturen uppstod för 12 000 år sedan och gjorde att jordbruket och sedermera civilisationen kunde utvecklas. En livskorridor som bara kan existera inom en variation av 1,5 grader. Därför är målsättningen i Parisavtalet – att inte överskrida 1,5 graders uppvärmning av planeten – ingen godtycklig politisk ambition, utan en skarp vetenskaplig gräns.

I en allt hetare värld, där både människor, växter och djur kämpar för att anpassa sig till nya och hårdare livsvillkor, växer de politiska spänningarna. De ekonomiska kostnaderna för den gröna omställningen, stigande livsmedelspriser och de 143 miljoner människor som enligt Världsbanken kan komma att behöva lämna sina regioner på grund av hettan, kräver enorm politisk handlingskraft och underblåser rörelser som erbjuder enkla lösningar. Klimatkrisen är inte längre en isolerad kris – den förstärker andra kriser.

I juni 2025 gick den ansedda finanstidningen Financial Times ut med en stark varning. Nästa stora finanskris kommer inte att utlösas av traditionella marknadsmekanismer, utan av det snabbt accelererande sammanbrottet av planetens bärande natursystem. Chocker i form av extremväder och kollapsande ekosystem leder till att försäkringsbolag slutar försäkra och finansiella låneinstitut vägrar låna ut pengar. Regioner som allt oftare drabbas av översvämningar, torka eller skogsbränder innebär alltför höga risker. Följden kommer att bli att hela regioner blir omöjliga att försäkra och att fastighetsmarknader dalar i värde. Men till skillnad från finansmarknaders cykliska återhämtning kommer det här att förvärras i takt med att klimatförändringarna intensifieras.

Om man i stället lyssnar till många av dagens politiska ledare så råder ingen klimatkris. Både i USA och Europa har den gröna omställningen och klimatmålen blivit alltmer ifrågasatta. Bara några månader efter sin återkomst till Vita huset hade Donald Trump krossat den amerikanska klimatlagstiftningen, tystat forskare och förbjudit ordet ”klimatförändring” på myndigheters hemsidor. Administrationen i Vita huset aviserade våren 2025 att de ämnar rekrytera forskare som ska visa att global uppvärmning inte är så farlig, utan egentligen gynnar mänskligheten. De ska sammanställa en rapport som ska göra en ny bedömning av klimathoten och ersätta den nuvarande, National Climate Assessment, NCA, som ges ut vart fjärde år och som varit central för tidigare presidenters klimatpolitik.

I EU-valet 2024 tappade de gröna partierna tjugo mandat medan högerpopulistiska och konservativa partier gick framåt. I nationella val i bland annat Tyskland, Nederländerna, Frankrike, Slovenien, Österrike och Storbritannien kampanjade högerpopulister inte längre bara för att stoppa migrationen, utan också för att riva upp landets klimatlagar och lämna Parisavtalet. När EU-kommissionen började möta växande motstånd mot sin klimatagenda från många av sina medlemsländer döpte de om ”The Green Deal” till ”Clean Industrial Deal” för att tydligare betona tillväxt som affärsplan.

Utvecklingen ser vi även i Sverige, där den gröna omställningstakten har bromsat in på flera områden sedan Tidöregeringen tillträdde 2022. I mars 2025 deklarerade Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson att det var dags att förpassa många klimatlagar till ”den klimatpolitiska kyrkogården” och ersätta den gröna omställningen med en annan ”grön” omställning – den militära upprustningen.

När jag 2019 tog jobbet som Sveriges Televisions första globala klimatkorrespondent gick de politiska tongångarna annorlunda. Under 10-talet hade engagemanget för klimatfrågan vuxit i Europa. År 2010 drabbades Ryssland och östra Europa av extrem hetta och av skogsbränder som skördade 55 000 människoliv. Centraleuropa översköljdes av kraftiga översvämningar med omfattande materiella skador 2013, och i Sverige inträffade 2018 en av de värsta skogsbränderna i modern tid. Det tilltagande extremvädret och klimatforskarnas alltmer enträgna varningar bidrog till större engagemang och kunskap hos allmänheten.

Klimatfrågan hade hamnat högst på den politiska dagordningen. Det rådde konsensus om att uppvärmningen av planeten måste hejdas, och många menade att det också var tekniskt möjligt. Priserna på förnybar energi gick ner. OECD utnämnde grön teknik till en av de snabbast växande framtidsbranscherna, vilket bidrog till att näringslivet började ge upp sitt motstånd och se möjligheterna med den gröna omställningen. Hundratusentals medborgare hade gått ut på gatorna i många av Europas huvudstäder, inspirerade av Greta Thunberg och andra unga klimataktivister. När EU gick till val 2019 var klimatfrågan en av de mest prioriterade frågorna. EU:s medborgare röstade in rekordmånga parlamentariker som ville driva på den gröna omställningen och som snabbt röstade igenom ”EU Fit for 55”, den största sammanhängande klimatlagstiftningen som sett dagens ljus.

Sedan kom bakslagen. Covidpandemin lade en död hand över Europas klimatrörelser, de fick varken träffas eller demonstrera. När de bara kunde mötas online minskade antalet protester och klimatrörelsen tappade kraft. Den ekonomiska krisen som pandemin hade utlöst förvärrades av att Ryssland invaderade Ukraina 2022. I spåren av energikris, militära hot, inflation och missnöje med den ekonomiska utvecklingen skiftade väljarnas prioriteringar från klimatåtgärder till ekonomisk och militär säkerhet. I det nya världsläget skapade de ambitiösa klimatlagarna oro i vissa samhällsgrupper.

Under 20-talet har högerpopulistiska partiledare börjat lova människor att de inte behöver vara rädda för precis det som borde oroa dem mest – accelererande klimatförändringar. Deras taktik fungerar. Den fångade upp missnöjet hos lantbrukare och landsbygdsbefolkningar som uppfattade klimatpolitiken som ett hot mot jobben och möjligheterna att leva kvar. I land efter land har högerpopulistiska partier rönt valframgångar genom att göra klimatpolitiken till en central del av sin politiska strategi, med budskapet att Etablissemanget – ”den gröna eliten” – vill förstöra vanliga människors ekonomi.

Samtidigt har politikerna som står bakom klimatmålen misslyckats med att förklara hur medborgarna gynnas av grön tillväxt. Skiljelinjerna mellan storstad och landsbygd har växt, liksom klyftorna mellan EU:s medlemsländer, där kolberoende stater vill bromsa den gröna omställningen. På bara några år har klimatfrågan förlorat sin särställning i opinionen.

Samtidigt som jag rapporterade om hur haven slog värmerekord under 20-talet, trafikljus sattes ur spel, järnvägsspår kröktes i den glödande värmen, skogsbränder rasade och både 2023 och 2024 blev de varmaste åren som någonsin uppmätts började jag märka av en annan tilltagande storm.

Ytterhögerns politiska inflytande växer och demokratin är världen över på tillbakagång. I en tid då motståndskraftiga och livaktiga demokratier skulle behövas som bäst, när det behövs starka institutioner för att möta denna enorma utmaning, är dessa både skamfilade och trötta. De senaste trettio årens framsteg är utraderade. I februari 2025 presenterade The Economist sin årliga sammanställning över tillståndet för demokratin i världen. Sedan 2006 har de satt betyg på 167 länder utifrån fem kriterier: fria och allmänna val, mänskliga rättigheter, regeringars respekt för pluralism, politisk kultur samt möjlighet att delta i politiska beslutsprocesser. 2025 var betyget entydigt: demokratin har inte varit i sämre skick sedan mätningarna inleddes. Bara 13 procent av jordens befolkning lever i fullvärdiga demokratier.

Det är ett olyckligt sammanträffande, om än ingen slump, att klimatets och demokratins kriser pågår parallellt. Strategierna för att montera ner demokratin och skrota klimatåtgärder följer samma mönster. ”Etablissemanget” attackeras och anklagas för att inte längre värna nationens intressen, medierna anklagas för att vara del av eliten och gå i dess ledband. Domstolar och universitet blir snabbt måltavlor och drabbas av indragna medel, ledningarna avskedas och ersätts av politiskt tillsatta chefer. Det skedde i Venezuela, Polen, Ryssland, Brasilien, Ungern, Argentina, det sker nu i USA. Journalister och liberala vänsterpolitiker hängs ut. ”Det är en skuggarmé som ska elimineras, de är insekter som överlevt vintern, de ska städas bort”, sa Ungerns premiärminister, högerpopulisten Victor Orbán, i ett vårtal 2025.

Högerpopulistiska partier har gjort klimatförnekelse till en av sina ideologiska grundbultar. I land efter land har auktoritära nationalister på senare år fångat upp människors missnöje och oro, med löften om att sätta stopp för ”klimatterrorn” och ”CO2-hysterin”. Desinformationen har blivit alltmer effektiv. Den oro som rörs upp utnyttjas sedan för att vinna röster i allmänna val. När de väl fått makten använder de den till att skrota klimatlagar, men också till att ge sig på medier och kulturella institutioner, censurera forskare, dra in anslag till universitet, inskränka HBTQ-rättigheter, försvaga domstolar och koncentrera alltmer makt till sig själva.

För klimatets del är högerpopulisternas attacker inte det enda problemet. Lika oroväckande är att traditionella partier från höger till vänster anpassar sin politik och bromsar omställningen, av rädsla för att förlora röster i nästa val. Kortsiktiga politiska vinster prioriteras på bekostnad av förödande ekologiska och samhälleliga förluster på längre sikt.

När jag väl började se det här mönstret lämnade det mig ingen ro. Om det var jag inte ensam; sambandet mellan demokrati- och klimatkriserna har de senaste åren vuxit till ett eget forskningsfält, framförallt i USA och Sverige. Exempelvis skriver demokratiforskaren Daniel Lindvall:

Populistiska partier och ledare i Europa och USA har aktivt kampanjat utifrån falska klimatbudskap och har därmed hindrat klimatåtgärder. Väljarstödet för populister sammanfaller med låg tilltro till demokrati och med klimatförnekande. På så vis utgör den växande högerpopulistiska rörelsen ett dubbelt hot mot demokratiska principer och hållbarhet.

Samtidigt innebär klimatkrisens konsekvenser, som flyktingströmmar, kollapsad livsmedelsförsörjning och minskad välfärd, stora påfrestningar på demokratins grundstruktur. Snabba beslut krävs på flera nivåer, vilket kan vara svårt att hantera i splittrade demokratiska system. Demokratierna, redan slitna och trötta av finanskrascher, migrant- och energikriser, pandemier, inflation och lågkonjunkturer tycks vara dåligt rustade för att ta sig an den största utmaning som mänskligheten någonsin stått inför. En av vår tids stora tragedier är att klimatkrisens dramaturgi inte går i takt med våra demokratiska valsystem. Just nu verkar det inte gå att vinna några val med en ambitiös klimatpolitik. Det råder klimattystnad i de länder som fortfarande har tydliga utsläppsminskningar inskrivna i sina lagar.