Terrorbalans i kvadrat

TEXT TORBJÖRN TÄNNSJÖ

TERRORBALANSEN ÄR EN spelteoretisk modell som lagts till grund för realpolitik. Balans råder mellan två kärnvapenmakter som håller fast vid strategin om Mutual Assured Destruction (MAD). Deras strategier är i jämvikt, som uttrycket lyder.

Avgörande är att båda trovärdigt kan hota med att de kan möta ett kärnvapenangrepp med ett förintande andra slag, så mäktigt att den mänskliga civilisationen utplånas. Ett sådant ömsesidigt hot avskräcker från varje tanke på att inleda ett kärnvapenkrig.

En öm punkt i strategin är förstås beredskapen att utdela det andra slaget. Då man väl är angripen är det enda förnuftiga att lägga ner vapnen för att rädda sitt eget skinn och mänskligheten. Därav akronymen MAD. Det är verkligen vansinne att slå tillbaka. Men hotet om detta andra slag måste ändå vara trovärdigt för att terrorbalansen ska upprätthållas. Det måste därmed utlösas med näst intill automatik när den andra sidans missiler är på väg emot en. Den amerikanske ekonomen och spelteoretikern Thomas Schelling har talat om rationell irrationalitet då han karaktäriserat strategin.

Detta abstrakta spelteoretiska resonemang har i praktiken förhindrat krig under hela efterkrigstiden. Två block, Warszawapakten under Sovjets ledning och Nato under USA:s ledning, balanserade länge varandra.

Terrorbalansen har inte bara avskräckt från bruket av kärnvapen. Den har också avskräckt från konventionella krig. Ett system av ”röda linjer” har sörjt för den saken. De två stora kärnvapenmakterna Sovjet och USA har haft sina bestämda intressesfärer där de kunnat härja fritt, men ett absolut tabu har varit militära angrepp mot den andra sidan. Ett sådant skulle ha utlöst det yttersta onda, kärnvapenkriget.

DENNA FREDSBEVARANDE FUNKTION hos kärnvapnen har fått de stora kärnvapenmakterna att motsätta sig nukleär avrustning. Man kunde tycka att det är idiotiskt att hålla sig med kostsamma kärnvapen, om de inte ska komma till användning. Men då kärnvapenmakterna i FN sagt nej till att avskaffa dem har man pekat på att terrorbalansen också förhindrat konventionella krig.

När kärnvapnen upprätthållit freden har det skett under betydande risk. MAD fungerar mellan rationella och välinformerade parter. Det har alltid funnits en fara för att krig kunde utbryta till följd av missförstånd, olyckshändelser eller ren irrationalitet hos någon med tummen på avtryckaren. Lyckligtvis har något sådant inte inträffat. Nu går vi emellertid in i en tid som är långt osäkrare. En delförklaring är att allt fler trängs under den ena sidans kärvapenparaply. Natos utvidgning utefter Rysslands gränser ökar risken för nukleär katastrof. Att Ryssland numera står ensamt kompenserar inte fullt ut för denna nya osäkerhet.

Ju fler som kan överskrida olika röda linjer i en föreställning om att storebror (USA) backar upp med sina kärnvapen, desto starkare är frestelsen att växla in en försåtlig hybris i militär handling.

Det vidgade kärnvapenparaplyet, med många ostyriga aktörer som tar plats under det, inbjuder också Ryssland till följande tanke: USA är nog inte redo att offra den mänskliga civilisationen för någon allierads skull, i synnerhet inte om denne i USA:s ögon har uppträtt vårdslöst.

SOM VI NU SER finns det ju också en möjlighet att USA i praktiken lämnar Nato. Europa får sköta sin egen militära säkerhet. Detta är en vanlig tolkning av USA:s nya säkerhetsdoktrin, och spelet kring Grönland talar samma språk.

Fantomsmärtorna efter USA:s reala utträde ur säkerhetspakten är stora. Då Natochefen Mark Rutte, i ett tonfall som närmast kan betecknas som deliriskt, talade om att försvarsalliansens europeiska medlemsstater var och en ska rusta upp de konventionella styrkorna så att man om några år ska kunna besegra Ryssland – och påminde om första och andra världskrigen – var det ett utspel präglat av panik. Tanken är så befängd att man säkert kan säga att den aldrig kommer att bli verklighet. Och detta av två skäl.

För det första så kommer Europas befolkningar, efter en fred mellan Ryssland och Ukraina, inte att acceptera de ekonomiska uppoffringar som sådana rustningar skulle innebära.

För det andra skulle ett konventionellt krig mot Ryssland, oavsett vilken sida som drog igång det, inte sluta med seger för de europeiska (före detta) Natoländerna. Ryssland skulle kunna avsluta ett sådant krig på samma sätt som USA avslutade kriget mot Japan. Man skulle ”pedagogiskt” med kärnvapen kunna utplåna exempelvis Berlin och Warszawa, antyda att fortsättning följer – och kriget skulle vara över.

En helt annan utveckling är långt troligare. Det finns redan spekulationer i den riktningen. Någon europeisk nation (läs Tyskland) utvecklar kärnvapen i paritet med Rysslands, nya röda linjer ritas upp och en ny terrorbalans får garantera freden i Europa. I dagsläget har Storbritannien kärnvapen, men dessa är integrerade med de amerikanska vapnen och kan knappast spela någon roll i sammanhang där USA drar sig tillbaka. De franska kärnvapnen är en nationell angelägenhet och för obetydliga för att kunna balansera de ryska. En möjlighet är förstås ett framtida samarbete mellan Tyskland och Frankrike i frågan, men mer realistiskt är nog att Tyskland agerar på egen hand och axlar ledarrollen i USA:s frånvaro i en europeisk samling mot Ryssland.

Rent ekonomiskt är detta en för alla parter önskvärd lösning. Det blir inte nödvändigt med kostnadskrävande konventionella rustningar. Vi kan alla huka trygga under respektive nukleära paraply, här i Europa under det ryska och det tyska. Kineser och amerikaner var och en under sina.

Är detta ett för mänskligheten lockande perspektiv?

Knappast på sikt. Spelteorins enkla matriser är lättast att översätta i praktisk handling om spelarna är två. I en värld med flera konkurrerande kärnvapenmakter, där alla ska balansera varandra, är risken för krig genom olyckshändelser, misstag eller rena galenskaper överhängande.

Terrorbalans i kvadrat är inte ett hållbart koncept på lång sikt, snarare ett recept på kollektiv undergång.