Lärjungen och mästaren

TEXT Victoria Larm

DET VAR VÅREN 1907 när Carl Gustav Jung klev av tåget i Wien tillsammans med sin hustru Emma. Vid trettiotvå års ålder var han redan läkare vid den välrenommerade Burghölzlikliniken i Zürich, men han var på väg mot ett möte som skulle kasta om hela hans tillvaro. Han skulle träffa Sigmund Freud, en man som var nästan tjugo år äldre och vars namn redan då var omgivet av lika delar vördnad och misstänksamhet.

I Freud fann Jung en tänkare som vågade närma sig det som den etablerade vetenskapen helst ville glömma. De rörde sig kring de förbjudna begären och det mänskliga mörkret, allt det irrationella som sjöd under samhällets välpolerade fernissa. För Freud var psyket inte ett moraliskt korrektionsprojekt som krävde självkontroll och anständighet, utan snarare en värld som behövde friläggas genom samtal. Om en människa tilläts tala fritt och utan fruktan för förkastelse, kunde hon långsamt börja avtäcka de skikt som i alla tider tagit sig uttryck i både våld och religion, i konsten och i kärleken.

Sigmund Freud var vid denna tid femtio år gammal och en djupt omstridd gestalt i den österrikiska huvudstaden. Han hade följt Jungs arbeten om ordassociationer och i dem skymtat en sällsynt intellektuell skärpa. Den unge schweizaren förde dessutom med sig något som Freud djupt behövde för att säkra psykoanalysens framtid. Jung var icke-judisk och bar på en protestantisk, lantlig trygghet som stod i bjärt kontrast till Freuds urbana värld. Eftersom psykoanalysen ofta avfärdades som ett judiskt särintresse, hoppades Freud att Jung skulle bli den arvtagare som kunde föra ut lärorna i världen utan att de genast reducerades till hans eget namn eller möttes av tidens växande antisemitism.

När de väl möttes för första gången stannade tiden av medan de talade i tretton timmar utan uppehåll. Deras relation inleddes med den där nästan berusande vissheten om att äntligen ha funnit den person man så länge väntat på. Men mitt i denna intellektuella förälskelse dröjer sig en fråga kvar: anade Freud att han i den unge mannen mötte sin egen teori om sonens oundvikliga uppror mot fadern? Han kunde knappast ana att den som nu tycktes bekräfta honom också bar på fröet till det motstånd som en dag skulle kräva hans fall. Tänkte Freud, efter Jungs första besök, någonsin på sin egen teori om sonens uppror mot fadern? Anade han att denna unge man en dag också skulle behöva frigöra sig från honom? Eller var det just detta som Freud, av alla människor, inte förmådde se när dramat inte längre utspelade sig i teorin, utan i hans eget liv?

I boken Minnen, drömmar och reflektioner (1963) återvänder Carl Gustav Jung till en barndomsscen. Han mindes sin besvikelse över att hans egen far, som var präst, inte kunde förklara vad den Helige Ande egentligen var. (En situation få tioåriga pojkar i dag kan relatera till i dag.) När fadern, som borde ha varit något av en expert, inte bara misslyckades med att svara, utan dessutom uppvisade ointresse inför en tämligen central fråga i kristendomen, beskriver Jung hur en spricka för första gången öppnade sig i respekten för den äldre.

JUNG KOM HELA livet att präglas av en nästan gränslös bildningsdrift och intellektuell upptäckarlust. Det samma gällde Freud. Tänk vilken känsla det måste varit för Jung att få träffa någon med samma passioner, som dessutom haft tjugo år längre på sig att tillgodogöra sig litteratur inom områden som Jung nyss börjat dyka ner i.

Ålder ger inte automatiskt visdom, men visdom kräver nästan alltid tid. För att använda det språk som Jung själv så småningom skulle utveckla, kan arketypen ”den vise äldre mannen” hjälpa oss att förstå vad Jung först såg i Freud. Och kanske också vad människor i alla tider har sökt hos äldre förebilder.

Den vise äldre mannen förklarar inte bara världen, han prövar också den yngre människans förmåga att själv träda in i den. Visdomen hos den äldre tar sig uttryck i urskillningsförmåga och att kunna förmedla en omfångsrik överblick. Där den yngre människan drunknar i känslosvall, förvirring, prestige, otålighet och skam, kan den äldre hjälpa den yngre att fästa blicken på vad som verkligen är meningsfullt och sätta den yngre i rörelse i rätt riktning. Den vise är någon som ser skogen med dess stigar uppifrån, när du själv är inte kan se mer än träden framför dig.

I filmsviten Stjärnornas krig leder Obi-Wan Kenobi den unge Luke Skywalker mot ”kraften”. I Karate kid lär Mr Miyagi sin lärjunge Daniel att tålamod, upprepning och kroppslig disciplin kan bli en moralisk hållning. Gandalf i Härskarringen hjälper Frodo att förstå uppdragets allvar, men han tar inte bördan ifrån honom. Dumbledore ger Harry Potter ledtrådar och låter honom till sist gå in i den prövning som bara han kan genomlida ensam. I dessa gestalter finns drömmen om den goda auktoriteten: den äldre som inte äger den yngre, utan rustar honom. I verkligheten beter sig människor sällan så rent, eller snarare, i verkligheten är inte människor arketyper, de är just människor.

ETT ANNAT EXEMPEL på en relation där liknande krafter var satta i omlopp är den mellan Friedrich Nietzsche och Richard Wagner. Om Jung kom till Freud som en ung läkare på jakt efter en intellektuell fader, kom Nietzsche till Wagner som en ensam och bildningsberusad filolog som längtade efter att få se tragedins kraft återfödas i den moderna tyska kulturen. I sin tidiga fas hoppades Nietzsche på att något av den grekiska tragedins förlorade anda skulle kunna väckas på nytt, efter att ha trängts undan av rationalismens och sokratismens dominans. Och det var framför allt till Wagner han knöt denna möjlighet. I Wagners musikdramer tyckte han sig ana en konst som inte bara skulle förfina livet, utan återge den moderna människan något av den grekiska tragedins kraft: en förmåga att se tillvarons lidande, rus och motsägelser utan att fly in i moral, förnuft eller tröst.

Friedrich Nietzsche var tjugofyra år gammal när de möttes första gången. Richard Wagner var redan nästintill en myt för den yngre mannen, och tämligen självupptagen uppträdde kompositören som om hela den europeiska civilisationen hade väntat på hans ankomst. Wagner var en revolutionär, exilgestalt, kulturförnyare och, till Nietzsches förtjusning, en av de få levande konstnärer som tycktes förstå Schopenhauers storhet.

Det första mötet ägde rum i Leipzig i november 1868, hemma hos Wagners syster Ottilie Brockhaus. Nietzsche hade fått veta att Wagner befann sig i staden och blev inbjuden till en sammankomst där han skulle få möta honom. Själva upptakten har något nästan rörande över sig. Nietzsche hade låtit sy upp en ny kostym inför kvällen. Han ville träda fram inför Wagner på ett värdigt sätt, men efter ett gräl med skräddaren om betalningen och ett väderomslag senare, dök den unge blivande filosofen upp för sent, uppjagad och genomblöt från skyfallet.

Något som dock inte bekom Wagner då han, till skillnad från Nietzsche, inte hade haft några förväntningar på den andre. Kompositören fyllde rummet med musik, han spelade ur Mästersångarna, imiterade röster, talade oavbrutet och skämtade med alla. Vid något tillfälle under kvällen dockade äntligen den yngre och den äldre samman med varandra, förenade i sin gemensamma beundran för Schopenhauers storverk Världen som vilja och föreställning.

Året därpå, när Friedrich Nietzsche hade blivit professor i Basel, började han besöka Ricahrd Wagner och dennes hustru Cosima i Tribschen vid Vierwaldstättersjön utanför Luzern. Huset låg vid vattnet och omgavs av berg. Där talade de om musik och tragedi, om Schopenhauer, Bayreuth och den tyska kulturens framtid, men också om huruvida konsten kunde ta över något av religionens gamla uppgift och ge den moderna människan en känsla av djup, mening och försoning med livets lidande.

LIKSOM FREUD SENARE skulle se en kronprins i Jung, såg Wagner i Nietzsche något användbart: en ung akademisk begåvning som kunde ge hans konst filosofisk tyngd. Nietzsche kunde översätta Wagners musikaliska anspråk till idéernas språk och få världen att förstå att Wagner, åtminstone i dennes egen föreställning, inte bara komponerade operor, utan bar på en kulturhistorisk mission.

Både Carl Gustav Jung och Friedrich Nietzsche hade alltså mött äldre män som tycktes ha något de själva önskade besitta. I båda fallen började relationen med den sällsynta känslan av att den andre öppnade världen. Men en lärjunge som verkligen tar emot något kommer förr eller senare att förändra det. Annars har han bara imiterat en annan människans uppdrag, utan att bli den han själv är.

Jung kom till Wien och lät sig dras in i Freuds värld, men ju längre han följde Freud in i det omedvetna, desto tydligare blev det för honom att Freuds karta inte räckte. Freud höll fast vid sexualteorin med en inkvisitors dogmatiska grepp, medan Jung började upptäcka att den inte kunde förklara allt det som rör sig i människans inre. För Freud var libido i grunden sexuell energi, den drivkraft som gömde sig bakom symtom, drömmar, neuroser, fantasier och felhandlingar, även när den hade bytt skepnad och dolt sig bakom kulturens mer anständiga former. Jung hade först accepterat mycket av detta, men efter hand började han se att människans psykiska energi inte bara söker sexuell tillfredsställelse. Den söker mening, bilder, gudar, symboler, frälsning, makt, förvandling och kontakt med något större än jaget självt.

Carl Gustav Jung ville vidga begreppet libido till psykisk energi i vidare mening: en livskraft som kunde ta sexuell form, men också religiös, skapande, mytisk, andlig. För Sigmund Freud var detta ett farligt steg bort från psykoanalysens kärna. Om libido inte längre i grunden är sexuell, riskerade det bortträngda begäret att förlora sin ställning som nyckeln till människans inre liv.

NÅGOT LIKNANDE SKEDDE mellan Friedrich Nietzsche och Richard Wagner. Bayreuth blev en avgörande punkt. När Nietzsche kom dit 1876 var det för att se Wagners stora livsverk förverkligas: hela Ringen uppförd som en sammanhållen cykel i det nya Festspielhaus. Rhenguldet, Valkyrian, Siegfried och Ragnarök skulle inte bara framföras som operor, utan som den kulturella händelse Wagner länge hade drömt om. För Nietzsche, som hade föreställt sig festivalen som början på en kulturell förnyelse och kanske till och med en ny form av andlig samling kring konsten, måste besvikelsen därför ha blivit desto större när han i stället mötte furstar, societetsmänniskor och beundrare som samlades kring Wagner med en vördnad som fick dem att likna ett hov. Den tyska kulturmission som Richard Wagner ville samla kring Bayreuth fick dessutom en nationalistisk ton som Nietzsche inte kunde eller ville tjäna. Han blev sjuk, drog sig undan och lämnade festivalen innan den var över.

Efter detta började Friedrich Nietzsche röra sig åt ett annat håll. Han drogs mot den tyske filosofen Paul Rée och mot franska tänkare som han tyckte såg på människan med större psykologisk skärpa än den tyska romantiken. När Mänskligt, alltför mänskligt kom 1878 blev avståndet mellan dem tydligt. Boken hade Nietzsche tillägnat Voltaire i stället för Wagner, och den rörde sig i en värld långt från Tribschen och Bayreuth. I sin besvikelse över riktningen som Nietzsche tog, lär Wagner ha spekulerat i att Nietzsches sjukdomar kunde bero på sexuell avhållsamhet eller onani, och han skrev om detta till Nietzsches läkare. För Nietzsche blev detta, inte särskilt förvånande, djupt kränkande.

I litteraturen såväl som i livet finns en dröm om den goda auktoriteten. Den äldre försöker inte göra lärjungen till en kopia av sig själv, utan hjälper honom att bli den han är. Han står ut med att en dag bli överflödig, kanske till och med överträffad, eftersom hans storhet inte hotas av lärjungens frigörelse. Tvärtom fullbordas den där.

Men så fungerar sällan människor.

Berättelsen om Leonardo da Vinci och Andrea del Verrocchio visar detta i en annan form. Leonardo kom som tonåring till Verrocchios verkstad i Florens, i en tid då konstnärer utbildades genom att först vara hjälpredor åt mästaren. De malde pigment, blandade färger, förberedde träpaneler och lärde sig se kroppen, ljuset och rörelsen genom någon annans blick. I Kristi dop, som målades i Verrocchios verkstad på 1470-talet, anses Leonardo ha målat en av änglarna och troligen också delar av landskapet. Enligt Vasari blev Verrocchio så slagen av den unge lärjungens överlägsenhet att han aldrig mer ville röra en pensel.

MÅNGA MÄNNISKOR, OAVSETT vilken bransch de arbetar i, har erfarenhet av mentorer som är varma och generösa, så länge som man inte stjäl uppmärksamhet ifrån dem. Många hävdar att de vill att deras protegéer ska bli självständiga och slagkraftiga i livet, men menar det bara så länge den yngre rör sig i den riktning han själv har tänkt sig. Många misstolkar lärjungens mognad för otacksamhet och ser hans egenart som ett förräderi.

För lärjungen är det smärtsamt att behöva lämna den människa som en gång öppnade världen för en, just därför att tacksamheten inte försvinner när frigörelsen blir nödvändig. Den gör snarare uppbrottet svårare. Man vet vad man har fått, man minns vad som tändes, och man förstår att utan den andre hade man kanske aldrig kommit fram till den sorgliga men nödvändiga punkt där man nu måste gå vidare ensam. Men om lärjungen aldrig går vidare blir han inte en lärjunge i egentlig mening. Han blir en anhängare, en begåvad spegel åt sin läromästare. Han förvaltar en annans eld men vågar aldrig pröva om den kan brinna i honom själv. Den verkliga frigörelsen består därför inte i att förneka mästaren, utan i att låta det man fått överleva i en form som inte längre kan kontrolleras av honom.

Kanske är det där skillnaden mellan sagans mästare och den verklige mentorn blir som tydligast. Arketypen tål att lärjungen passerar honom, eftersom arketypen inte har ett ego som blöder. Människan kan älska, hjälpa och vägleda, men ändå känna hur det hugger till när den yngre inte längre vänder sig om för att fråga om lov.

Till sist måste varje människa avgöra om hon vill leva vidare som någons bevis, eller ta risken att bli sitt eget försök.