Blasfemi är att värna frihet under ansvar

Vi får inte kapitulera för andras lättkränkthet, skriver Carolin Ekman.

Efter halshuggningen av den franske läraren Samuel Paty i fjol uttalade sig Egyptens president el-Sisi om vad han ser som yttrandefrihetens begränsningar:

Vi har också rättigheter. Vi har rätt att inte få våra känslor och värderingar sårade. […] Och om några har rätten att yttra vad de tänker, föreställer jag mig att [den rätten] upphör när det handlar om att förolämpa känslorna hos fler än 1,5 miljarder människor.

Att bli sårad och att utveckla verktyg för att hantera sådana känslor är dock en konsekvens av att vara vuxen. Vår samhällsnorm tillåter inte vuxna att få vredesutbrott så fort andra inte gör som de vill. Det är vad treåringar gör när de vill äta sockervadd till frukost och sedan anser att hela världen är orättvis som inte håller med.

Förvisso känslor som man har rätt att känna och åsikter som man har rätt att yttra. Ändock, inte känslor som andra måste curla för. Att inte alltid få medhåll kan snarare lära barn att förhålla sig till en värld där sanningen inte (bör) definieras utifrån vem som skriker högst. Varför skulle vi då anpassa yttrandefriheten till en vuxen som kan »bli ledsen«?

Ett samhälle som ängsligt lägger sig platt för upplevd kränkthet antyder ett tvivel på vår förmåga att tygla känslor och föra en värdig diskussion. Om något är förolämpande, så borde det vara den människosynen och dess låga förväntningar på oss medborgare.

ÄVEN I SEKULÄRA länder särbehandlar vi religiositet på så sätt att vi legitimerar en högre känslighet för kritik mot religion än mot andra ämnen. Antag att jag högaktar midsommar, att jag har en känslomässig koppling till dess ritualer och förknippar den med min svenska identitet och gemenskap. Föreställ dig nu att jag introducerar denna högtid för vänner i Frankrike. Som gapskrattar över »en löjlig groddans kring en blomprydd fallos« och avbryter mina snapsvisor till »den där äckliga sillen«. Få skulle ge mig frikort om jag på allvar fick ett publikt vredesutbrott över detta.

Det är väl en väldig skillnad på groddans och religiösa ritualer, tänker du nu. Nej, faktiskt inte. Det handlar till syvende och sist bara om åsikter. Inget påstående om vilken ritual, maträtt eller bok som är bäst kan bevisas vetenskapligt. Vissa gillar sill, andra gör det inte. Jag, jag måste bara gilla läget. Om folk inte vågar ifrågasätta sill eller skrifter i rädsla för att huvuden må rulla, då har vi problem.

Religion har fått ett frikort mot kritik och förlöjligande för att den anses helig. Men heligheten är en mänsklig konstruktion. Som utnyttjas av dem som inte vill ifrågasättas och som vinner politiskt på att smutskasta meningsmotståndare som människorättsförbrytare. Vem avgör om en idé är orörbar och när? När tre personer gillar groddans? 1 000? 1,5 miljarder?

Skillnaden mellan hur vi bemöter religiösa seder kontra midsommarritualer grundar sig i de utövandes självvalda förhållningssätt till dessa seder. Jag väljer att förhålla mig till sill med en axelryckning. Många religiösa väljer ett förhållningssätt till Gud som inte innebär vare sig kränkthet eller våld. Han som skar huvudet av Paty valde en annan väg. 

Varför ska vi gå som på äggskal kring andras val av hur de reagerar på omvärlden? Det är att frikänna individer från deras yttersta ansvar för sina handlingar. Som om troende vore oförmögna att kommunicera på annat sätt än via barnsliga icke-argument eller okontrollerat våld. Tala om nedsättande och exkluderande vi-och-dem-tänk!

Eller som om troende inte kan rå för att de tror och hur den tron uttrycks. En märklig särbehandling – varför skulle inte alla människor behöva ta ansvar för hur de väljer att förhålla sig till livet och omvärlden? Religiös övertygelse är inget man drabbas av, inte kan välja eller välja bort. Förvisso kan det, med all rätt, argumenteras för att många har indoktrinerats in i ett religiöst tankegods genom social kontroll. Men detta utgör i sig ett argument för värdet av att exponeras för alternativa världsåskådningar som möjliggör religionsbekännelse efter fritt val.

Religionsfriheten inklusive rätten att häda blir därmed en fråga om erkännandet av det som kanske förenar oss alla – människans fria vilja. Om rätten att göra fria val, men också om skyldigheten att ta ansvar för sina val. Fegheten att inte stå upp för dessa principer hela linan ut blir en förolämpning mot mänskligheten och det civiliserade samhällets kollektiva spelregler.

I SOCIALANTROPOLOGISK anda menar vissa att vi bör sätta oss in i och ta hänsyn till hur blasfemi kan uppfattas av någon med helt andra referensramar än våra europeiska sekulära. Att om själva idén att häda ligger bortom en troendes föreställningsvärld – då kan hen omöjligt hålla känslomässig distans till rondellhundar och Life of Brian – och vi bör undvika att trigga känsloyttringar som är att förvänta (av dem som »inte kan bättre«!).

Men om en person inte ens förstår att det finns andra värdesystem än det hen fötts in i, desto rimligare att personen introduceras för alternativa idéer. Människor som valt att immigrera till väst har, vare sig de är medvetna om det eller ej, förmodligen gjort det just för att västerländska samhällen vilar på upplysningens ideal. För att de erbjuder något som anses bra, såsom antidiskriminering, fria val, välfärd grundad i jämställdhet, yttrande- och religionsfrihet. Ett fint paket med många fördelar – som även innefattar rätten att häda! Snarare än att rucka på yttrandefriheten, bör vi förklara hur den hänger ihop med övriga fri- och rättigheter och stabila samhällen. Krafter gör sitt yttersta för att plocka russinen ur den kaka som utgörs av den västerländska demokratin och ideologin om mänskliga rättigheter. Frankrike har gått i spetsen för att poängtera att man inte kan både äta kakan och ha den kvar. Det vore klädsamt om vi alla tog ansvar för att markera mot infantil inkonsekvens hos dem som vägrar att anamma demokratins samtliga spelregler.

Den dag vi kapitulerar för lättkränktheten har vi förlorat mot självcensurens diktatoriska grepp. Då har vi offrat intellektualismen och tilltron till allas fulla potential som resonerande varelser. Jag vill tro högre om människan än så. Och jag hoppas att vi som kollektiv är beredda att vördnadsfullt och otvetydigt värna inte bara den människosynen, utan också det samhällssystem som utvecklats ur detta.

CAROLIN EKMAN är kommunikations-/analyskonsult inom sexuella rättigheter. Skriver om feminism, demokrati och design.