Medicin utan mänsklighet

TEXT: KLAUS STEIN

När den 38-årige läkaren Alexander Mitscherlich den 9 december 1946 klev in i rättssalen i Justitiepalatset i Nürnberg kunde han inte ana att det skulle förändra hans liv. Salen var packad med människor från hela världen som med koncentrerad blick under sina svarta hörlurar satt hopträngda och lyssnade på simultantolkarnas ordrika översättningar. Det luktade svett om dussintals journalister, advokater, ordningsvakter och många andra som han inte kunde placera. Det som Mitscherlich var van vid var att gå rond på sin neurologiavdelning på universitetssjukhuset hemma i Heidelberg, och han hade aldrig tidigare satt sin fot i en rättssal.

Mitscherlich, även utbildad psykoanalytiker, stirrade på de 23 läkarna på de åtalades bänk omgivna av amerikanska säkerhetsvakter: 22 män och en kvinna. Samtliga var anklagade för historiens grövsta brott mot medicinsk etik och mot mänskligheten. Han kände igen flera av dem: SS-Standartenführer Wolfram Sievers, samordnare för experiment på människor med röntgenkastration, nedkylning, undertryck, förgiftning med olika kemiska ämnen och benmärgstransplantation. SS-Oberführer Viktor Brack, organisatör av ett dödshjälpsprogram som kostade ungefär 300 000 människor med funktionsnedsättning livet. Professor Karl Brandt, generallöjtnant i Waffen-SS, högste Reichskommissar för hälso- och sjukvården i Tyskland och Adolf Hitlers personliga läkare. Med flera; saknades gjorde dock Joseph Mengele, den beryktade läkaren från koncentrationslägret Auschwitz som befann sig på flykt i Sydamerika och lyckades hålla sig undan rättvisan till sin död.

Den första Nürnbergrättegången mot na­zisternas mest framträdande ledargestalter hade ägt rum ett år tidigare. Nu skulle proces­sen följas upp med ett dussintal rättegångar mot höga nazistiska domare och representan­ter från militären, industrin och hälsovården som hade möjliggjort nazisternas grymheter. Amerikanerna var angelägna om att snabbt installera en ny demokratisk ordning i det besegrade Tyskland och skapa politisk och ekonomisk stabilitet för dess 80 miljoner svältande invånare. En skyndsam process mot före detta nazistiska ledare och en ordnad avnazifiering var nödvändig för att påbörja en ny demokratisk ordning och inte minst bromsa de begynnande kommunistiska tendenserna i västtyska industriområden.

Först var det läkarnas tur. Deras expertis hade varit oumbärlig för nazisterna. De hade haft en nyckelroll i Tredje rikets strävan efter »rasbiologisk renhet« och »arvshygien«. Skickligt hade naziregimen lyft läkarnas position i samhället, höjt deras genomsnittliga löner med 60 procent och upphävt judiska och politiskt oppositionellas läkarlegitimationer till förmån för »ariskt renrasiga« medicinare.

Under 139 förhandlingsdagar skulle 85 vittnen höras, 570 juridiska deklarationer och rapporter gås igenom och 1 471 dokument på sammanlagt 12 000 sidor bedömas. Åtalspunkterna var brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser och medlemskap i en kriminell organisation (SS). Justitiepalatset med sina 530 kontorsrum och 80 förhandlingssalar hade valts av en enkel anledning: det fanns inga andra byggnader kvar av samma storlek i det sönderbombade efterkrigs-Tyskland.

I de tre allierades ockupationszoner (Förbundsrepubliken Tyskland grundades först 1949) hade den nyskapade läkarorganisationen Ärztekammer beslutat att sända en representant för att observera och rapportera från rättsprocessen mot läkarna. Beslutet fattades efter påtryckningar från det nygrundade Världsläkarförbundet WMA.

ORO FÖR SKULDBELÄGGNING
Inom Ärztekammer fanns dock en stark oro för att rättsprocessen skulle användas för att skuldbelägga den tyska läkarkåren som helhet. Om nazistläkarnas orättfärdiga handlingar offentliggjordes fanns risk för att den tyska allmänhetens förtroende för läkarna skulle skadas. Det hade redan inkommit rapporter om att mödrar valt att inte söka vård för sina febersjuka barn i rädsla för att dessa skulle utsättas för medicinska experiment.

Ärztekammer önskade därför erhålla en försonande rapport från rättegången. I beskrivningen av observatörens uppdrag – alltså redan före rättegången – står sålunda att det gällde att »göra allt för att undvika en kollektiv skuldbeläggning av läkarkåren inför allmänheten och medierna«. Tvärtom skulle rapportörens slutdokument slå fast att det bara hade varit några få enstaka kriminella individer som hade gått vilse i läkaretiken och nu ställts till svars för sina gärningar.

Ärztekammer hade haft svårt att rekrytera en observatör. Ingen av de mer kända läkarna hade visat intresse för uppdraget eller ens för att närvara vid rättegången på åhörarplats. Nazismens huvuden hade kapats, men överallt i det nygamla samhället fanns dess tankemönster kvar och underminerade styrande organ och ledande grupperingar, inte minst på sjukhusen och universiteten. Till slut erbjöds det till neurologen och psykoanalytikern Alexander Mitscherlich från Heidelberg. Han föddes 1908 i München och var inställd på att med tiden bli professor i neurologi. År 1935 emigrerade han till Schweiz men återvände till Nazityskland trots risk för livet och greps av Gestapo för sitt engagemang i den illegala oppositionstidskriften Widerstand (»Motstånd«).

Från läktaren tittade Mitscherlich ner på tjugotre ansikten som alla nekade till skuld. Men under rättsprocessens gång framkom en bottenlös avgrund av perversion, brutalitet och sadism som han inte hade tänkt var möjlig i ett civiliserat samhälle. Det rörde sig om en avhumaniserad vetenskaplig verksamhet befriad från all läkaretik: människor som fick frysa till döds, utsattes för tvångsinjektioner, infektionssjukdomar, tortyr och död. Ju längre rättegången pågick, desto mer skenhelig verkade den vetenskapliga täckmanteln.

Mitscherlich plågades av växande tvivel på den medicinska vetenskapens etik. Hur var det möjligt att dessa fasansfulla ingrepp hade utförts av läkare, hans egna kollegor, som likt honom hade svurit en ed att aldrig tillfoga skada? Hur kunde dessa förmodat hederliga personer på några få år ha förvandlats från högt ansedda läkare till vitrockade monster?

ANNAN SYN ÄN UPPDRAGSGIVARNA
Rapporteringens hantverk visade sig inte vara någon trevlig uppgift. Mitscherlich fick ett högst begränsat stöd från Ärztekammer när det gällde att få tillgång till processens många aktstycken. Men han var nästan besatt av att förstå vad som hänt, och han samlade dokument efter dokument. Med psykoanalytisk metod försökte han kartlägga systemet bakom brotten. Hans mål var att göra läkarnas kriminella gärningar tillgängliga för allmänheten. Genom en bred samhällsdebatt ville han bidra till en förnyelseprocess för läkaryrkets etik.

Därför kom han till en annan slutsats än sina uppdragsgivare. Visst hade det funnits några enstaka förövare som var allra värst, varav somliga var åtalade här i Nürnberg. Men dessa få individer var bara toppen av isberget och hade kunnat utföra sina brott mot mänskligheten endast genom ett brett stöd i det tyska sjukvårdssystemet. Nästan varannan läkare hade varit partimedlem under det tolvåriga nazistyret! Läkarkåren hade varit genomsyrad av den fascistiska ideologin. Att hålla denna rättegång mot några utvalda representanter var visserligen en nödvändig symbolisk gärning, men absolut inte tillräcklig för att förändra ett system som han kallade »medicin utan mänsklighet«.

I sin slutrapport 1949 skrev Mitscherlich att de åtalades gärningar inte alls rörde några enstaka experiment utförda av några få läkare och forskare som agerade på eget bevåg. Tvärtom hade deras aktiviteter varit den logiska konsekvensen av ett synkroniserat samhälle där politik, militär och andra samhällsviktiga funktioner som sjukvården var maskor i ett välorganiserat nätverk av brutalitet. Massmord, oetiska experiment och tortyr utförda av läkarkåren hade setts som väsentliga inslag i krigsförberedelserna. Läkarna utgjorde inget yrkesmässigt undantag, utan var en oumbärlig stödfunktion bland många andra i nazisternas maktpyramid.

Men hur kunde läkaretiken sättas på undantag? Mitscherlichs teori var att nazistläkarna helt och hållet objektifierade sina patienter. Det möjliggjorde tortyr och dunkla forskningsprojekt. Läkarnas människosyn hade enligt honom inkluderat enbart det naturvetenskapliga
perspektivet på människans existens och exkluderat det humanistiska. Patienternas inre, subjektiva upplevelser bortprioriterades. Det medicinska uppdraget hade förminskats till att enbart behandla störda organfunktioner. Läkarna hade enbart beaktat den naturvetenskapliga aspekten på människokroppen och valt bort det humanistiska perspektivet på människans existens.

Den politiska naziideologin hade reducerat vissa grupper av människor till »livsovärdiga«, och samtidigt hade den medicinska ideologin förminskat vissa individer till »fall« – enligt Mitscherlich två brott mot humaniteten vilka tillsammans möjliggjorde katastrofen.

När domen mot läkarna förkunnades den 20 augusti 1947 blev Mitscherlich förvånad över de förhållandevis lindriga straffen. Visserligen blev sju anklagade, bland annat Karl Brandt, Wolfram Sievers och Viktor Brack, dömda till döden och hängdes den 2 juni 1948. Men sju personer frikändes och kunde återgå till att utöva läkaryrket. Bland dem fanns Hans-Wolfgang Romberg, som hade genomfört medicinska experiment med människor i koncentrationslägret Dachau. Han öppnade efter sin frigivning en privat läkarmottagning i Düsseldorf. Röntgenläkaren Georg August Weltz, som också gjort experiment på människor i Dachau, blev professor i röntgenfysiologi vid universitetet i München. Flygvapenläkaren Siegfried Ruff, ansvarig för mänskliga experiment i lågtryckskammare i Dachau, blev chefsläkare på Västtysklands största flygbolag Lufthansa och utsågs 1952 till professor vid universitetet i Bonn.

Ytterligare fem personer dömdes till livstids fängelsestraff. Samtliga benådades senare av tyska domstolar och frigavs senast 1955. Den enda kvinnan, Herta Oberheuser, dömdes till fängelse i tjugo år men frigavs 1952 och öppnade senare en mottagning som privatpraktiserande läkare i Neumünster i norra Tyskland.

RAPPORTEN MÖRKADES
När Mitscherlichs detaljerade slutrapport hade färdigställts försökte flera läkarkollegor att förhindra publiceringen. Men den trycktes i 11 500 exemplar, och han inväntade nu livliga och angelägna diskussioner inom läkarkåren. Äntligen skulle den kollektiva sorge- och bearbetningsprocessen inledas.

Men det hände – ingenting.

Boksläppet möttes av kompakt tystnad. Inga recensioner i medicinska tidskrifter. Inga vare sig stöttande eller kritiska kommentarer, insändare, kolumner. Inga förfrågningar från universiteten om gästföreläsningar. Inga inbjudningar till radio- eller TV-inslag. Det var som om boken aldrig hade publicerats.

Vad hade hänt? Jo, rapporten gick inte att få tag i! Läkarorganisationen Ärztekammer hade köpt upp nästan hela upplagan direkt från förlaget. Den officiella motiveringen var att det då var enklare att distribuera boken till läkarna runt om i Västtyskland – vilket dock aldrig skedde. Det fanns heller inget egentligt intresse i den västtyska läkarkåren för boken. Den breda diskussion som Mitscherlich hade hoppats på kom sålunda aldrig i gång.

Tvärtom hade han fått dåligt rykte som kverulant. Hans redogörelser för kollegornas krigsförbrytelser hindrade även hans medicinska universitetskarriär, trots att det var många år sedan krigsslutet. Att han skulle utses till professor i neurologi fanns inte på kartan!

Han återvände till sin arbetsplats i Heidelberg och funderade över sin framtida yrkeskarriär. Å ena sidan kände han fortfarande en stark kallelse till läkaryrket. Å andra sidan hade han kommit fram till att det behövdes en nystart inom den medicinska forskningsetiken.

I april 1950 kunde Mitscherlich trots hårt motstånd inom Heidelbergs universitet inviga den första avdelningen för psykosomatisk medicin i Tyskland. I sitt invigningstal förtydligade han sina avsikter:

»Vår konstanta strävan efter den osminkade sanningen om oss själva är det enda pålitliga verktyget vi har för att ge oss moralisk legitimitet och samtidigt försvara oss mot den inhumanitet som det civila samhällets utveckling kan innebära.«

Mitscherlich var övertygad om att organfokuserade behandlingar behövde kompletteras med en analys av patientens inre psykiska konflikter. Om patientens psykiska resurser inte räckte till för att bearbeta hens innersta konflikter, kunde det leda till funktionella symtom. Läkarens roll var att hjälpa patienten att komma fram till de psykiska motiven bakom sin sjukdom.

Anstormningen till kliniken blev enorm. Tusentals krigstraumatiserade patienter sökte sig dit, där hans elva anställda läkare samtliga var utbildade psykoanalytiker med nya integrativa behandlingsidéer. Från Heidelberg spred sig den psykosomatiska medicinen under 1960- och 70-talen över hela Västtyskland till bland annat Aachen, där jag doktorerade i psykosomatisk medicin år 1997.

Mitscherlich hade nu lyckats etablera en ny medicinsk inriktning. Från att i mitten av seklet ha setts som en säregen gnällspik blev han nu en internationellt aktad samhällsdebattör. År 1960 trycktes äntligen andra upplagan av hans slutrapport från Nürnbergrättegången, nu med den förändrade titeln Medizin ohne Menschlichkeit (»Medicin utan mänsklighet«).

År 1967 publicerade han tillsammans med sin danska fru Margarete boken Die Unfähigkeit zu trauern (»Oförmågan att sörja«). Boken blev banbrytande för den tyska nationens bearbetningsprocess av nationalsocialismens tid. De konstaterade där att begreppet »kollektiv skuld«, som hade etablerats i efterkrigets Tyskland och som fritog den enskilde individen från ansvar, var ett symtom på förträngning och en följd av ett trauma. Traumat var inte de nazistiska grymheterna i sig, utan Hitlers allmaktställning.

Ett par år senare tilldelades han det prestigefyllda tyska fredspriset för litteratur, och 1973 utnämndes han till professor vid Frankfurts universitet.

MEDICINETISKA REGLER
Särskild nöjd var Mitscherlich med att Nürnbergrättegången mot läkarna togs upp på nytt av Världsläkarförbundet WMA år 1964. I domstolens slutbetänkande hade det ingått ett medicinetiskt ställningstagande. Med den så kallade Nürnberger Kodex levererade domstolen etiska riktlinjer som framöver skulle användas inför alla slags experiment på människor i den medicinska vetenskapens tjänst. Kodexen fastslog bland annat att deltagande i medicinska försök måste vara frivilligt och att försökspersonerna ska ges möjlighet att när som helst avbryta sin medverkan.

År 1964 antog Världsläkarförbundet den så kallade Helsingforsdeklarationen, som bygger på Nürnberger Kodex. Den ger etiska riktlinjer för medicinsk forskning på människor och tillämpas internationellt. Gällande version är från 2013.

Alexander Mitscherlich dog 1982 i Frankfurt am Main.