Rymdens alfabet

Ett samtal mellan Jonas Enander och Maria Küchen om rymden som fält för människans forskning och drömmar. 

Jonas Enander: Varför valde du att skriva Rymdens alfabet?

Maria Küchen: Jag är jämngammal med den bemannade rymdfarten – när de sköt upp Gagarin var jag två veckor gammal. Det kändes värt att ta fasta på, detta att jag har vuxit upp parallellt med de bemannade månfärderna och hur djupt det präglade mig. Det öppnade en dörr mot ett intresse för rymd och rymdfart som jag alltid har behållit. Det handlar inte enbart om det hisnande existentiella. Naturligtvis det också, men jag är … För att vara poet så är jag kanske ovanligt tekniskt intresserad. Jag är nyfiken på maskiner. Hur fungerar de? Vad kan man göra? Hur får man saker att flyga? Hur tar man sig till månen? Så Rymdens alfabet handlar mycket om hur man gjorde och vilka som gjorde det, men så finns det också mer existentiella avsnitt i boken. Den är uppbyggd som ett alfabet från A till Ö med tjugonio kapitel. Det börjar med Apolloprojektet och slutar med »Örnen har landat«. Inom de ramarna får jag plats med allt från Z som i Ziggy Stardust till S som i space fiction. Så Rymdens alfabet är ett slags subjektivt litet lexikon över den bemannade rymdfartens historia.

Jonas Enander: När jag läste boken var jag i Pyrenéerna. Det var strax innan covid-19-pandemin bröt ut och jag passade en katt där … Nu vet jag inte varför jag berättar det här, det är inte alls relevant, men jag var i ett hus i en by utanför en liten stad som verkligen ligger helt off ute i ingenstans. Men det fanns en restaurang i den där staden, så jag brukade åka in dit och äta pizza och där läste jag din bok. Så Rymdens alfabet är för mig förknippad med den här platsen i Pyrenéerna och just den här pizzerian i den här lilla, lilla staden. 

Maria Küchen: Så fort du börjar berätta om boken så beskriver du en plats på jorden där du befann dig när du läste! Det är fint! Och det är kongenialt, för Rymdens alfabet ställer frågan: Människans nyfikenhet på rymden, handlar den i grund och botten kanske inte främst om just rymden, hur konstigt det än kan låta, utan om oss? Vi människor gör alla de här undersökningarna, utforskningarna, äventyren, utsätter oss själva för fara, upptäcker saker, drömmer ihop berättelser. Det berättar så väldigt mycket om vad vi är för slags varelser. Så jag känner att hela den här rymdsagan, som innefattar så mycket – allt från avancerad astronomi, raketer och rymdfart till science fiction – också är en magnifik berättelse om människan. Om vår plats på jorden, om vad vi kan, hur fåfänga vi är och hur nyfikna vi är.

Jonas Enander: Verkligen. En av scenerna som drabbade mig angående det här med rymdens plats är när du är ute på Cape Canaveral, och där ska du se en uppskjutning av en satellit med en SpaceX-raket.

Maria Küchen: Från rymdbasen vid Cape Canaveral i Florida har Nasa skjutit upp sina raketer, sina månfarare och andra, i mer än ett halvsekel. Basen är uppdelad i två delar, du har det militära Cape Canaveral och det civila Kennedy Space Center och de interagerar mycket. I dag skjuter både SpaceX och Nasa upp raketer därifrån. Jag hade åkt till USA:s östkust för att få vara med och se raketer gå till väders …

Jonas Enander: … och då är det någonting annat som dyker upp, nämligen ett litet barn. I närheten av uppskjutningsplatsen finns en arkeologisk utgrävningsplats där man har hittat mer än hundra skelett. Du skriver så här: »För sjutusen år sedan begravdes en död treåring i Windoverdammen. Hon hade sina leksaker i famnen: ett sköldpaddsskal, en trädocka. Liksom Apolloastronauterna var hon på väg någonstans.« Jag tycker det där är helt otroligt, kan du berätta, vad handlar det här om?

Maria Küchen: Det var en ren slump att jag hittade platsen för utgrävningen. När jag klev av Greyhoundbussen från Miami, tog jag först in på ett motell precis bredvid busshållplatsen. Space Shuttle Inn, hette det. Stället låg miltals från Kennedy Space Center men allting heter ju någonting med »rymd« i de trakterna, man profiterar så gott man kan på närheten till rymdbasen. Så jag checkade in på Space Shuttle Inn utanför staden Titusville, det fanns inget skäl att bo där egentligen mer än att jag var för bekväm av mig för att leta upp något annat ställe att sova på den första natten. Och sedan på kvällen går jag ut till de rätt så öde omgivningarna, och upptäcker att trehundra meter från motellet så ligger den här utgrävningsplatsen, eller rättare sagt så finns det ett villaområde. Det var när det villaområdet skulle byggas på 1980-talet som man hittade en massa skelett av en slump. Först trodde man att det var ett brott begånget, för benen såg så välbevarade ut. Men snart visade det sig att det var historiska ben, eller arkeologiska ben rättare sagt, men ingen trodde först att de var så gamla som de var: sjutusen år! Att bo på Space Shuttle Inn på synavstånd från uppskjutningsplatserna och snubbla över de här lämningarna, som tillhör de mest remarkabla i världen när det gäller stenålderstextilier …, att dammen vid Windover användes som begravningsplats i hundratals år, att människor för sjutusen år sedan sänkte ner sina döda i den … Det låg mer än hundrasextio döda där och deras kvarlevor var otroligt välbevarade eftersom det var en torvdamm. 

Det här minnet från förr, människans påhittighet, att man vävde, man kunde och gjorde en massa saker som det fanns spår av i dammen, och också det känslomässiga bandet: någon hade begravt sitt lilla barn där, med leksakerna som det lilla barnet hade. Det knöt ihop rymdbasen med det avlägset förflutna.

Jonas Enander: Det där är något som du återkommer till, den historiska tyngden på flera av platserna där det sker uppskjutningar. De har en enorm historia bakåt i tiden. Begravningarna i Windover skedde för sjutusen år sedan, men du beskriver också hur de här platserna kommer att ha en lång historia framåt. Och samtidigt börjar vissa av dem redan överges.

Maria Küchen: Det finns redan en rymdarkeologi. Det ordet betyder två saker – dels arkeologiska undersökningar från rymden via satelliter där man upptäcker forntida lämningar under jorden, dels bevarande av sådant som vittrande rester av uppskjutningsplatser. Det är rymdarkeologi i den sistnämnda bemärkelsen jag tänker på här. Uppskjutningsanläggningar står och förfaller både på Cape Canaveral i USA och kanske ännu mer i Bajkonur i Kazakstan, där Sovjet sköt upp Gagarin och där Ryssland gör uppskjutningar än i dag – men det börjar kännas som en gammalmodig rymdbas. När jag stod på stäppen bland kameler på rymdbasen i Bajkonur tänkte jag: »Ja, ge det här tio år till så kommer kamelerna att ta tillbaka det, för de var ju verkligen här först!«

Jonas Enander: Du skriver att Bajkonur ligger längs E38 i Kazakstan. Vad hände när du åkte dit, för det är ju en av världens märkligaste platser?

Maria Küchen: Ja, det är en väldigt märklig plats. Kazakstan är ett enormt land till ytan. Så först fick man flyga från huvudstaden. Från den lilla staden där vi landade – Qyzylorda – åkte vi sedan buss i fyra–fem timmar över stäppen, det var bara stäpp och stäpp och stäpp och ödsligt och avfarter till småstäder och byar. Och sedan till sist ser jag hur radarstationer och antenner och anläggningar och elnät liksom börjar växa upp ur landskapet, och får lite svindel när jag inser att det faktiskt finns en avancerad rymdbas här mitt ute i intet, och att vi närmar oss.

När den byggdes på 1950-talet var den hemlig. Kreml låtsades inte om att de hade någon rymdbas. Alla begrep ju att den fanns, men: »Nej, vadå? Vi har ingen rymdbas.« Långt ute på den öde stäppen i Sovjetrepubliken Kazakstan låg Sovjets topphemliga rymdbas som »inte fanns«. Därifrån sköts Gagarin upp och därifrån sänds fortfarande astronauter och kosmonauter ut i rymden, exempelvis till ISS, den internationella rymdstationen. Det var en rätt storartad upplevelse att få vara med om en bemannad uppskjutning från denna halvökenplats, där mängder av kameler och vildhundar strövar omkring i vildmarken bland övergivet rymdskrot.

Jonas Enander: En given referens som du tar upp är Aniara av Harry Martinson. Du skriver: »›Rymdens grymhet övergår ej människans‹ skriver Harry Martinson, men där har han trots allt fel. Rymdens fruktansvärda grymhet är så ofattbart mycket grymmare än vi.« Vad menar du med det?

Maria Küchen: Dels kan man tänka rent biologiskt, praktiskt: Vad händer med en oskyddad kropp i rymden? Blodet börjar koka, en människa sväller upp till sin dubbla storlek eftersom det inte finns något lufttryck och sedan är hon död väldigt fort naturligtvis. Riktigt vidriga tortyrmästare skulle önska att de kunde göra det som rymden gör helt avsiktslöst. Rymden bryr sig inte om oss alls. Rymden är ett rum, ett utrymme, det är ju vad ordet »rymd« egentligen betyder. I det rummet befinner vi oss helt på rymdens villkor. Det kan vara jobbigt att tänka på, till och med när man tycker att den här planeten känns stadig och trygg. Den rusar fram med fruktansvärd hastighet medan den beskriver komplexa rörelser: dels rör sig jorden runt solen, dels snurrar den runt sin egen axel, dels färdas hela solsystemet och hela galaxen också. Så det här med stillhet och rymd kan vi glömma, rymden är inte alls en stilla plats. 

Och när som helst kan det komma en asteroid – pang! Det är vi också helt utlämnade till. I Arizona besökte jag en rymdfestival som, visade det sig, var mycket intressant. Ett av seminarierna – jag beskriver det i kapitel O som i Om kometen kommer – hette Planetary defence. Alan Hale satt i panelen som en dyster Ior och sa att sannolikheten för att jorden kommer att träffas av en stor asteroid, med kraft att förstöra det mesta av civilisationerna på jorden, är hundra procent. Det är bara inte helt säkert när det kommer att hända. Det kanske dröjer ett antal tusen år, men det kommer att ske. Hur ska vi försvara vår planet mot asteroider och annat som kommer från rymden och bara likgiltigt krockar med oss? Den frågan ställde Alan Hale och de andra i panelen som också engagerar sig i planetary defence. Deras budskap var ungefär: »Oj, här är vi nog ganska hjälplösa fortfarande.« Någon i publiken sade: »Kan man inte spränga asteroiden?«, men ett regn av asteroidsplitter över jorden skulle bara göra saken värre. Till slut räckte en ung kille hoppfullt upp handen: »Är det någon som har pratat med Elon Musk om det här?« Ibland får jag känslan att Elon Musk av många i dag betraktas som en frälsargestalt. Han har fått ett skimmer omkring sig som något mer än enbart den duktiga rymdentreprenören. Han har en fanbase som nästan dyrkar honom som ett helgon. En ikonmålare i Östeuropa har målat ikoner med Elon Musk där han står med Falcon Heavy i handen som sitt insignium. Det säger något om vår längtan efter att någon ska ordna upp det som inte går att ordna upp.

Jonas Enander: Någon beskrev Elon Musk som en megapastor i en rymdkyrka för alla techbros.

Maria Küchen: Ja, lite så. Det man ser på filmer från SpaceX:s högkvarter när de skjuter upp sina raketer, inte minst Falcon Heavy, är ju nästan som en pingstkyrkogudstjänst med allt ropande och applåderande och jubel. Det fattas bara att de brister ut i gospel. Det är dubbelt. Dels är det en personkult och en kult över huvud taget som kan kännas lite: »Vänta nu, är det här så rationellt? Och om inte, är det så bra att vara så här irrationell när det gäller just rymdfart?« Och samtidigt är det något fint med den stora entusiasmen, inte minst när SpaceX får sina raketer att landa. För det är otroligt vackert, och en svår sak att lyckas med, när SpaceX:s raketer bara kommer ner och sätter sig så elegant på marken.

Jonas Enander: Det är teknologisk poesi.

Maria Küchen: Ja, det är det faktiskt. Att få en raket att landa snyggt är inte enkelt. Och Elon Musk drar dessutom fokus till rymdfart eftersom han som person gör så spektakulära saker. Hans perspektiv känns nytt. Apollofärderna på sextiotalet var en utopisk grej. Man ville ut, bort, vidare, det var ett positivt laddat äventyr. Det fanns en framtid och människan trodde sig om att kunna klara det omöjliga. Musk däremot har ett dystopiskt perspektiv. Vi måste till Mars, annars kommer vi att utplånas som art. Därför, inte av glad upptäckarlust, måste vi bli en multiplanetary species. Det låter ganska deppigt tycker jag – och feltänkt, för vill vi överleva som art så är väl första steget inte att sticka iväg från den här planeten. Trots min kärlek till rymd och rymdfart kan jag tänka: »Ja, men ta hand om den här planeten först, om det är överlevnad som är målet, i stället för att tro att Homo sapiens kan lösa sina problem genom att sticka härifrån.« Att bilden av rymden och drivet i rymdfart tycks ha gått från det utopiska till det dystopiska, det är en idémässig utveckling jag tycker mig se som känns lite sorglig. 

Maria Küchen har skrivit boken Rymdens alfabet. Utgiven av Natur & Kultur 2019.

Samtalet i dess helhet går att se på Jonas Enanders youtubekanal: