Den skapande människan

Essäer om vetenskap och konst

Leon Rappaports essäer präglas av viljan att förstå de djupaste drivkrafterna bakom mänskligt handlande och hans fas­cination för naturvetenskap, matematik och kun­skaps­teori. Hans teori om ”determinantan” – människans intellektuella ”skaparin­stinkt” – leder till hypotesen att de ofta destruktiva handlingsmönster som utspelas i indivi­duella och kollektiva relationer mellan människor styrs av denna kreativa drift när den inte får utlopp i intellektuellt skapande.

Den intellektuella kreativiteten, fram­för­allt inom de exakta vetenskaperna, belönas med den i oss av den biologiska evolu­tion­en inbyggda förmågan till starka estetiska upplevelser som väcks av plötsliga – inte sällan omstörtande – intellektuella per­spektivskiften, som till exem­pel när New­tons klas­siska mekanik ersattes av Einsteins rela­tivitets­teorier. Många fram­stå­ende mate­ma­tiker och naturvetare har vittnat om den bety­­del­se som denna este­tis­ka känslighet för skön­heten hos abstrakta modeller och deras ändringar har i det vetenskapliga tän­kan­det. Rappaport spårar ett slags ”ekon” av den­na käns­lighet i var­dagslivet, t.ex. i reaktioner på förändringar i abstrakta dominansstruk­turer i mel­lan­män­sk­liga relationer och abstrakta logiska strukturer i skönlittera­tur, dramaturgi, hu­mor och dagdrömmar. Obalansen mellan den skapan­de driftens två verksamhetsdomäner – intellektuell kreativitet inom de exakta vetenskaperna å ena sidan och mellanmänskliga relationer å den andra – utgör enligt författaren ett hot mot mänsklighet­ens fortbestånd.

Författarens kunskapteoretiska reflektioner om matematikens väsen och fysikens ut­veckling kretsar kring vad han uppfattar som tre fundamentala – och möjligen oöver­stigliga – begräns­ningar för  Homo sapiens’ kunskapssökande: Einsteins para­dox: ”När matematiska lagar beskri­­ver verkligheten är de inte säkra; när de är säkra be­skri­ver de inte verkligheten”, Wer­ner Heisenbergs osäkerhetsrelation inom kvant­fysiken (som rör våra möjligheter att mäta verkligheten) och Kurt Gödels oavgör­bar­hets­teorem inom matema­tik­en (som begränsar våra möjligheter att modellera verkligheten; författaren har brev­växlat med Gödel angående detta spörsmål). Leon Rappaports reflektioner utmynnar i frågor som troligtvis kommer att väcka ”meta­fysiska rys­ningar” hos mången läsare.

Även om dessa tankar formulerats för flera årtionden sedan har de en påtaglig aktua­litet i dag – de knyter an till idéer som lagts fram av t.ex. Frank Wilczek (”The Light­ness of Being” 2010; ”A Beutiful Question” 2015), Lawrence Krauss (”Ett universum ur ingenting” 2012), S. Hawking & L. Mlodinov (”The Grand Design” 2010), Max Tegmark (”Vårt matematiska universum” 2014) och flera andra.