De nya evolutionsförnekarna

Sedan länge motarbetas utvecklingsteorin av den kristna högern. Nu har även vänsterkrafter, i sin välmenande kamp för social rättvisa, börjat förneka biologiskt grundade olikheter mellan könen.

Vi får här ett amerikanskt perspektiv – som är på väg att bli alltmer aktuellt även här i Sverige.

Evolutionsbiologi har alltid varit kontroversiell. Inte bland biologer, utan bland allmänheten. Detta beror till stor del på att Darwins teori motsatte sig de övernaturliga beskrivningar av människans ursprung som är rotade i religion och ersatte dem med naturliga förklaringar. Filosofen Daniel Dennett har beskrivit evolution som ett slags »universell syra som fräter sig igenom nästan alla traditionella begrepp och lämnar i sitt kölvatten en omstörtad världsbild, där de flesta av de gamla hållpunkterna fortfarande är igenkännliga men omformade på grundläggande sätt.»

I USA har motståndet mot evolution under alla år kommit främst från högerorienterade evangeliska kristna som tror att Gud skapade livet i sin nuvarande form, så som det beskrivs i Första Mosebok. I den senaste offensiven, på 1990-talet och i början av 2000-talet, genomfördes energiska försök från evangeliska kristna att antingen förbjuda undervisning i evolution i kommunala skolor eller lära ut »kontroversen rörande arter» genom att läroplanen i biologi vid sidan av evolutionen skulle inkludera intelligent design – alltså tron att livet är alltför komplext för att ha evolverat fram utan hjälp av någon intelligent designer (det vill säga Gud). Men dessa försök misslyckades när forskare kunde visa i domstol att intelligent design inte är något annat än biblisk skapelsetro som förklätts i vetenskapliga ordalag.

Sedan dess har kreationism och intelligent design förlorat i kraft och inflytande. Men samtidigt som dessa högerorienterade anti-evolutionsrörelser har visat sig vara alltmer irrelevanta, har en mer kryptisk form av evolutionsmotstånd dykt upp på den politiska vänsterkanten, nästan enbart i universitetsmiljöer.

Först framträdde vänsterkritiken mot evolution som en reaktion på utvecklingen inom forskningsområdet evolutionär psykologi. Alltsedan Darwins tid har forskare framgångsrikt tillämpat evolutionära principer för att förstå djurs beteende, ofta med avseende på könsskillnader. Men när forskare började till- lämpa sin kunskap om den evolutionära grunden för djurs beteenden på människor, började den universella frätande syran hota övertygelser som hållits heliga av vänstern. Den grupp som mest ivrigt motsätter sig evolutio- nära förklaringar av beteendeskillnader mellan män och kvinnor är aktivister som kämpar för social rättvisa. Evolutionära tolkningar av mänskligt beteende utmanar deras a priori-engagemang för »oskrivet blad»-psykologin – alltså uppfattningen att manliga och kvinnliga hjärnor från början är identiska och att alla könsskiljande beteenden är resultat av skillnader i socialisering.

Den psykologiska åsiktsriktning som inne- bär att nyfödda barn är som oskrivna blad – och som alltså omfamnas av många aktivister på vänsterkanten – har dock inget stöd inom forskningen. Skälet är helt enkelt att de veten- skapliga bevisen för medfödda, genomsnittliga personlighetsskillnader mellan könen är överväldigande starka.

MISSFÖRSTÅND OM ESSENTIALISM

Vänsteraktivisternas avvikande synsätt upprätthålls av tron att evolutionära förklaringar av könsskiljande beteenden innebär att könen är biologiskt essentiella, vilket är den fatalistiska uppfattningen att biologi skulle vara den enda faktorn som styr människors handlande. Detta är dock inte alls vad de flesta evolutionspsykologer anser, utan människors sätt att bete sig beror på både arv och miljö.

Jag är till yrket evolutionär beteendeekolog, och det mesta av mitt arbete handlar om hur individuella skillnader i beteende hos djur – det vill säga deras personligheter – påverkar dels individuell fitness (mätt som överlevnad och mängd reproduktiv avkomma), dels djursamhällens kollektiva beteende och fram- gång. De flesta människor känner förmodligen inte till att forskning om djurs skilda personligheter är ett mycket aktivt och produktivt fält inom beteendeekologin. Personlighet är ett allmänt fenomen i naturen, och olikheter mellan individer av samma djurart kan förklara deras skilda beteenden gentemot individer både inom den egna arten och från andra arter. I nästan alla djurarter som undersökts med avseende på personlighet har vi funnit individuella skillnader, oftast med personlighetsskillnader mellan könen som det mest slående. Könsbundna personlighetsskillnader är väl dokumenterade hos våra närmaste släktingar bland primaterna, och förekomsten av könsdimorfism (det vill säga skillnader i utseende mellan honor och hanar) hos primater, liksom hos däggdjur i allmänhet, förstärker dessa personlighetsskillnader dramatiskt, särskilt vad gäller aggression, honors partnerval, territorialitet, gromningsbeteende och vård av avkomma.

Med tanke på att människor är könsdimorfa och uppvisar många av de typiskt könsbundna beteendeegenskaper som en objektiv observatör skulle förutsäga baserat på vad som gäller för däggdjur i allmänhet, saknas allt vetenskapligt stöd för påståendet att våra beteendemässiga könsskillnader skulle ha uppstått endast genom socialisering. För att ett sådant påstående skulle vara sant, behövde vi konstatera att de evolutionära selektionskrafterna för dessa egenskaper skulle ha försvunnit på ett oförklarligt och unikt sätt just i vår utvecklingslinje och att precis samma egenskaper och beteenden sedan skulle ha återuppstått just hos oss människor enbart genom socialisering. Självklart är den vetenskapliga förklaringen i stället att vi uppvisar dessa klassiska könsbundna beteendeskillnader eftersom vi ärvde dem från våra närmaste primatförfäder.

VÄNSTERN OCH KATOLSKA KYRKAN

Paradoxalt nog liknar vänsterns uppfattning om mänsklig utveckling den katolska kyrkans. Den katolska synen på evolution är att acceptera biologisk utveckling hos alla organismer, men också att hävda att den mänskliga själen (oklart definierad) har skapats i särskild ordning och alltså inte har någon evolutionär föregångare. På motsvarande sätt har aktivisterna för social rättvisa inga problem med evolutionära förklaringar av hur djurs kroppar och sinnen har utvecklats, inte ens när det gäller olikheter i beteenden mellan honor och hanar. Men när det gäller just människor anses situationen vara radikalt annorlunda, nämligen att evolutionen inte har bidragit till att skapa de skillnader i beteende som otvivelaktigt finns, genomsnittligt sett, mellan kvinnor och män. Varför de biologiska krafter som formar allt liv skulle vara avstängda just för människor är oklart. Det som däremot är klart är att både den katolska kyrkan och de – visserligen välmenande – vänsterorienterade sociala rättviseaktivisterna är skyldiga till att förvanska evolutionsbiologin i syfte att göra människor speciella och hålla den universella frätande syran i schack.

Trots att det finns noll evidens till förmån för oskrivet bladpsykologin och mängder av evidens för motsatsen, har denna tro fått fäste på många humanistiska institutioner vid universiteten, där åsikten ofta lärs ut som ett faktum. Beväpnade med vad de uppfattar vara en obestridlig sanning som endast ifrågasätts av sexistiska och bigotta fanatiker, svarar de på all kritik och alla biologiska förklaringar med väl inövad upprördhet: biologism! Detta har resulterat i en avkylande effekt som får andra forskare, ofta naturvetare och medicinare, att utöva självcensur. Om de inte gjorde det, skulle vänsteraktivisterna anklaga dem för könsfördomar och trångsynthet och rentav begära av institutionsledningarna att kritikernas anställningar avslutades. Jag har blivit kontaktad av likasinnade kollegor som varnat mig för att mina offentliga fejder på sociala medier med vänsterorienterade sociala rättviseaktivister kan innebära yrkesmässigt självmord och att jag bör upphöra med min kritik och radera alla mina kommentarer. Denna min erfarenhet är inte alls unik och problemet intensifieras hela tiden. Efter att framgångsrikt ha påverkat universitetens ledningar och tystat kollegor från andra ämnesområden, anser de sociala rättviseaktivisterna – säkert med rätta – att det inte finns någon tro eller ståndpunkt som institutionsledningarna eller universitetsförvaltningarna inte skulle kunna övertygas om och tillgodose. Sålunda har sociala rättviseaktivister nyligen tagit ett nytt epistemologiskt steg genom att hävda att själva begreppet biologiskt kön också är en social konstruktion. Som biolog är det svårt att förstå hur någon kan tro något så befängt. Det är en uppfattning på samma på nivå som att jorden skulle vara platt. Första gången jag såg detta påstående var i fjol på Facebook, utlagt av en grupp studenter i kulturantropologi. Först trodde jag att de hade skrivit fel och bara syftade på genus. Men när jag lästa noggrannare blev det tydligt att de faktiskt talade om biologiskt kön.

ÄVEN I PRESTIGETIDSKRIFTER

Under de följande månaderna blev det uppenbart att denna uppfattning inte var isolerad till den här lilla kretsen av likasinnade, eftersom åsikten började dyka upp över hela internet. Till stöd för denna uppfattning hänvisas ofta till ett par nyliga redaktionella ledare i Scientific American, en till synes trovärdig, vetenskaplig och apolitisk nättidskrift. Rubrikerna på dessa artiklar var: »Kön omdefinierat: Idén om 2 kön är alltför enkel» och »Att visualisera kön som ett spektrum».

Ännu mer nyligen publicerade en av de två mest prestigefyllda vetenskapliga tidskrifterna i världen, Nature, en ledarartikel som hävdade att indelning av människors kön »på basis av anatomi eller genetik bör överges», att en sådan klassificering »inte har någon grund i vetenskapen» samt att »den medicinska forskningen nu ser kön som mer komplicerat än man och kvinna.» I Natures artikel anges motivet tydligt: att hävda att biologiska kön är verkliga kommer att »underminera ansträngningarna för att minska diskriminering av transpersoner och dem som inte faller i de binära kategorierna man eller kvinna.»

Men även om det finns bevis för flytande kön hos många organismer, är detta helt enkelt inte fallet hos människor. Visst finns det extremt sällsynta fall där människors kön är tvetydiga, men det upphäver inte verklighe- ten att kön hos människor är funktionellt binärt. Dessa ledare i Scientific American och Nature i är inget annat än politiskt motiverat, ovetenskapligt ordklyveri.

Formeln för dessa artiklar är enkel. Först listar författarna ett antal tillstånd av intersex, alltså otydlig könstillhörighet. För det andra beskrivs de gener, hormoner och komplexa utvecklingsprocesser som leder till dessa omständigheter. Och, för det tredje, insisterar skribenterna på att denna biologiska komplexitet innebär att forskare inte har någon aning om vad kön egentligen är. Detta är dock vilseledande och kanske rentav omedvetet självbedrägeri, eftersom alla kroppsliga utvecklingsprocesser är enormt komplexa: att göra exempelvis en hand är också ytterst komplicerat, men de allra flesta av oss får ändå rätt antal ben, lagom långa senor och fungerande fingrar.

Vad artiklarna i Scientific American och Nature utelämnar är det faktum att det slut- liga resultatet av könsutveckling hos människor är otvetydigt manligt eller kvinnligt i mer än 99,98 procent av fallen. Påståendet att »2 kön är alltför förenklat» är således grovt vilseledande, eftersom fallen av intersex utgör mindre än 0,02 procent av alla födda. Intersexpersoner har inte ett tredje kön, utan intersex är helt enkelt en restkategori för all slags tvetydighet vad avser könstillhörighet, oavsett orsaken.

Vidare är påståendet att »kön är ett spektrum» också vilseledande, eftersom ett spektrum innebär en kontinuerlig fördelning av ett antal möjliga värden eller utfall. Biologiskt kön hos människor är emellertid tydligt uppdelat i två distinkta utfall – män respektive kvinnor – i ytterst nära 100 procent av alla fall.

Slutligen har påståendet att klassifikation av människors kön baserat på anatomi och genetik »saknar grund i vetenskapen» i sig självt ingen grund, eftersom varje förfarande som uppvisar en mätnoggrannhet på över 99,98 procent skulle tillhöra de allra mest exakta metoderna i hela den biologiska vetenskapen.

RÄDDA OCH TYSTA

Trots att två biologiska kön helt uppenbart existerar hos oss människor fortsätter sociala rättvise- och transaktivister att driva sitt motstånd mot den biologiska vetenskapen, och de reagerar mycket upprört när de utmanas. Att lyfta fram fakta om biologiska kön påstås vara synonymt med transfobi. Det massiva sociala mediet Twitter – numera den viktigaste noden för samhällsdebatt – har för- bjudit användarna att framföra sanna fakta om grundläggande mänsklig biologi. Och biologer som jag själv sitter ofta tysta; rädda för att våra ansökningar om forskningsmedel och akademiska anställningar skulle hotas om mobben siktar in sig på någon av oss för att vi säger vad vi anser. Därför luftar vi våra invändningar främst i privata sammanhang, trots att en majoritet av alla biologer är extremt oroliga över dessa attacker från sociala rättviseaktivister mot vårt fält. Detta är en ohållbar situation.

Det är utan tvivel sant att transpersoner lever mycket svåra liv, som dessutom blir ännu svårare på grund av andras trångsynthet. Men aktivisterna för social rättvisa är ovilliga eller oförmögna att skilja mellan människor som kritiserar deras ideologi och människor som kritiserar deras mänsklighet. Deras sociala immunsystem verkar vara så känsligt att det angriper sig självt. Vi måste erkänna att transproblem och transideologi är komplexa frågor och att de berör en av de mest marginaliserade grupperna i samhället. Därför måste vi ge dessa frågor den djupa respekt de förtjänar genom att närma oss dem med nyanser och medkänsla i stället för med råhet och grymhet. Men vi får inte göra avkall på sanningen. Om aktivisterna för social rättvisa kräver att forskare ska avvisa evolutionen och den biologiska verklighetens två kön, då kan vi aldrig vara goda allierade med dem.

På den tiden när evolutionen angreps främst av förespråkare för biblisk skapelsetro och intelligent design, fanns det ingen press på akademiska forskare att undertrycka sin kritik. Detta berodde på att dessa antievolutionsrörelser nästan uteslutande var en produkt av högerorienterade evangeliska kristna som inte hade någon makt i universitetsvärlden. Nu har vi ett mycket större problem, för evolutionsförnekelse är alltså tillbaka, men den här gången från vänsteraktivister med makt i den akademiska världen. Detta gör problemet både svårare att ignorera och svårare att bli av med. Den sociala rättviseideologin är i detta sammanhang – trots sitt i grunden goda syfte att öka jämlikheten mellan män och kvinnor – en förstörande kraft som verkar för att upphäva vetenskapliga sanningar och ersätta dem med relativistiskt postmodernt nonsens.

När jag valde en karriär som akademisk forskare berodde det till stor del på inspiration från frimodiga intellektuella som Richard Dawkins, Sam Harris, Stephen Fry och den bortgångne Christopher Hitchens. Men universitetsvärlden är inte densamma som för något decennium sedan när jag inledde min yrkesbana. Den är inte längre en fristad för oförskräckta och fritt tänkande intellektuella. I stället verkar det som att man som akademisk forskare måste välja mellan att leva ett inskränkt och tillbakadraget liv och ett liv som frispråkig och ärlig intellektuell.

Text: Colin Wright