Idrottens gåta

Trots alla invändningar fängslas man av idrotten, skriver Göran Lambertz. För samhörigheten, upplevelserna och förhoppningarna.

Fascinerad av idrott har jag varit så länge jag minns. Lika länge har jag generats över idrottens dumheter. Över ensidigheten, fuskandet, överdrifterna och plattityderna. Men tjuskraften har övertrumfat pinsamheterna.

Det är en gåta det där. En gåta varför man kan jubla lyckligt i sin ensamhet framför teven åt ett mål av Zlatan, fast han spelar för Milan som är Berlusconis lag. Ännu mer en gåta varför man som trettonåring kunde känna att livet saknade mening om inte Uffe Schmidt tog hem femte set i den avgörande Davis Cup-singeln mot Mike Sangster. Fast det egentligen inte spelade någon roll.

För oss idrottsnördar går inget upp mot VM i fotboll eller 1500-metersfinalen i OS. Ingen konsert, ingen världsnyhet, ingen bok eller film. Känslorna kan nog vara lika starka, minnena likaså. Men den febriga förväntan som man känner, spänningen, gemenskapen, eftersnacket. Allt detta tillsammans, det kan ingenting slå.

Men en gåta är det. För man har inget riktigt bra svar när svågern undrar över storheten i att jaga efter en boll. Eller när arbetskamraten jämför med Tarkovskij och Wagner. Det handlar ju ändå bara om prestationer och tävling, inte om stort skapande eller bidrag till samhällsutvecklingen. Det kanske egentligen bara är förströelse, ett tidsfördriv? Som pussel och tevesåpor.

Gåtan har dock en lösning. Med fokus inte på utövaren utan på åskådaren finner man svaret med hjälp av några frågor kring egendomligheter som kännetecknar idrottsintresset:

• Varför kan man hålla stenhårt på ett lag som har tagit sig till toppen med hjälp av pengar, värvningar och ekonomiska oegentligheter, snarare än med hårt ungdomsarbete och skickliga tränare?
• Varför bryr sig numera inga svenskar ett dyft om pingis fastän sporten fängslade alla för tjugofem år sedan?
• Varför följer alla Zlatans minsta klackspark fastän han ofta beter sig arrogant och spelar för ett lag som ägs av en skitstövel?

Jag tror (på fullt allvar ska jag kanske tillägga) att svaret på idrottens gåta står att finna i dessa företeelser och fenomen:
– viljan till samhörighet
– behovet av tillhörighet
– jakten på prestationer
– suget efter tävling
– utveckling genom träning
– mognande genom kunskaper
– sökandet efter glädje
– begäret efter förhoppningar
– känslostormande upplevelser
– flykten från vardagen
– minnen och traditioner.

De flesta som gillar idrott njuter av samhörigheten med laget och de gemensamma förhoppningarna. De längtar efter nya och bättre prestationer, efter triumfer att glädjas och jubla åt. Men de tycker också om att se spelet ständigt bli bättre, och deras upplevelse förstärks genom kunskaper och förståelse. Det handlar om deras egen träning som åskådare, om ständigt nya insikter. Det är därför som den tränade åskådaren ser och upplever så mycket mer än den ovane. På samma sätt som operakännaren njuter intensivt av en Wagneraria som bara är skrik för den oinvigde.

De flesta som gillar idrott älskar också gemenskapen i glädjen efter segrar, liksom att tala om sporten och bygga förväntningar. Och idrotten ger guldkant, något att fly till när vardagen kräver och kväver. Men de flesta får dessutom kickar inte bara av framgångar för de egna utan också av upplevelserna som sådana när något alldeles särskilt sker. Upplevelser som av den skönaste konst eller musik.

Supportrarna är trogna sitt lag utan moralisk eftertanke. Därför fortsätter de att hålla på det gäng som de tidigt fastnade för även om styrelseordföranden fälls för fiffel med räkenskaperna. Och de struntar i att deras spelare tillhör ett lag som ägs av någon med förskräckliga värderingar. Vem man håller på beror inte på något övervägt val. Och inte på vem som är mest värd att stödja.

När det gäller de allra mest tillspetsade moraliska övervägandena är idrottsnördarna delade. Vissa vinner gärna på fusk, medan andra då hellre avstår. Men sådana överväganden är i stort sett oviktiga för frågan om vem man stödjer. Och ännu mer oviktiga för fascinationen av idrotten som sådan.

Det finns förvisso mycket att invända mot idrotten. Som dess elaka svans, dess orättvisor, dopningen, den dumma partiskheten, klichéerna, pengarnas makt, korruptionen ibland, extremnationalismen, ytligheten och bristen på proportioner. Men det är inget problem att ta avstånd från allt detta utan att ta avstånd från idrotten.

Så jag håller på Frölunda för att det var det lag från södra Sverige som tog upp kampen med stockholmarna och norrlänningarna i början av 60-talet. Och för att de värvade min idol Uffe Sterner. Jag håller på Frölunda trots att framgången byggdes av pengar och trots att det har fuskats med skatt och annat i klubben.

Att jag numera inte bryr mig ett dyft om pingis beror på att det inte längre finns någon svensk spelare att knyta ljuva förhoppningar till. Av motsvarande anledning noterar jag Zlatans mest obetydliga spark. För att man får så mycket tillbaka av att hoppas på honom, av att följa hans prestationer, hans utveckling och hans egenheter. När jag läste hans bok och såg att han sätter ett egenvärde i att vara bufflig och omöjlig och tvär i stället för snäll och hygglig och tålmodig (som man skulle vara i Barcelona), då nickade jag faktiskt bifall. Fast jag annars starkt ogillar nonchalans och arrogans.

Men jag måste ändå erkänna att jag inte riktigt kan förklara varför Zlatan och Frölunda får vara som de vill, att jag försvarar dem i alla väder. Jag tror det kan bero på att idrottens gåta trots allt inte har något riktigt säkert svar.

Göran Lambertz är en svensk jurist och ämbetsman. Mellan 2009-2017 var han domare i Högsta Domstolen, regeringens särskilda utredare om barn- och tvångsäktenskap.