Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Kunskapsförakt och grön ideologi tar makten över jordbruket

De flesta vet att europeiskt jordbruk hålls under armarna av omfattande bidrag. Det gäller alltifrån olika typer av miljöstöd – behjärtansvärda men kanske inte alltid så kostnadseffektiva – till bidrag för att upprätthålla ett ålderdomligt och lågproduktivt jordbruk i en del av EU:s medlemsländer. Men jordbruket är inte bara ett område där EU:s subventionsmaskineri utgör ett ymnighetshorn för mången lantbrukare. Det är också en ideologisk tummelplats för våra vanligaste gröna partier och miljörörelser. Deras verklighetsbeskrivningar och problemformuleringar genomsyrar alltmer av opinionsbildningen och beslutsfattandet på jordbruksområdet, och styr därmed viktiga vägval inför framtiden.

I den bästa av världar skulle en sådan maktförskjutning huvudsakligen vara av godo, ett tecken på folkligt engagemang i viktiga frågor om mat, miljö och resurshushållning, och ett sunt utslag av en jämnare maktfördelning mellan civilsamhälle och expertsamhälle. Men bilden grumlas av att flera av de mest aktiva intresseorganisationerna samtidigt omhuldar idéer som har svag eller obefintlig vetenskaplig förankring, eller i vissa fall är uttalat pseudovetenskapliga. En konsekvens av maktförskjutningen inom jordbrukssektorn blir därför att verklighetsbilder och värderingar som i huvudsak grundas på ett vetenskapligt förhållningssätt får ge vika för sådana som i väsentlig grad har utomvetenskapliga referensramar. Risken är uppenbar att sakligheten vid myndighetsutövning får svårare att göra sig gällande.

 

EKOLOGISK ODLING UTAN SAKLIG GRUND

Se på det ekologiska jordbruket – ett jordbruk där man på principiella grunder bland annat. har bestämt att man inte ska använda vare sig syntetiska bekämpningsmedel eller lättlösligt handelsgödsel. När stödet till detta inom ramen för det förra Miljö- och landsbygdsprogrammet slututvärderades för några år sedan drogs just slutsatsen att miljönyttan är osäker. Vad gäller att nå viktiga miljömål betyder landskapets innehåll av viktiga biotoper – som hävdade betesmarker och slåtterängar, åkerholmar, stenmurar och solitära lövträd – vanligtvis mer än valet av odlingsfilosofi. Riktade åtgärder till konventionellt drivna gårdar – exempelvis miljöstöd till fånggrödor, våtmarker, kantzoner och till hävd av betesmarker och slåtterängar – skulle därför sannolikt ge större och mer kostnadseffektiv nytta än ett generellt stöd till ekologiskt drivna gårdar.

Inte heller finns det något klart vetenskapligt stöd för uppfattningen att ekologiskt producerade livsmedel skulle ha annan sammansättning än de konventionellt producerade och därmed vara bättre ur hälsosynpunkt. Nej, det enda som tycks vara någorlunda säkert är att om man bedriver ekologiskt jordbruk konsekvent och under lång tid, så leder det till lägre och lägre avkastning, i takt med att de näringslager i jordens humus som tidigare generationer av bönder byggt upp gradvis utarmas. Detta förhållande talar man inte gärna om i offentliga sammanhang, men det erkänns i praktiken: Regelverket för ekologiskt jordbruk medger att man får köpa vissa insatsvaror (exempelvis kraftfoder till djuren) från konventionellt odlade gårdar, varigenom man även får ett tillskott av växtnäringsämnen som har sitt ursprung i det handelsgödsel som använts vid odlingen av kraftfodret. Via gödseln från djuren hamnar dessa växtnäringsämnen sedan på åkrarna på den ekologiskt drivna gården.

Förespråkarna fortsätter dock att marknadsföra det ekologiska jordbruket som en miljövänlig, resurshushållande och uthållig form av jordbruk och livsmedelsproduktion, utan att det alltså egentligen finns något bärande vetenskapligt underlag – ett exempel på vad jag menar med en maktförskjutning till förmån för utomvetenskapliga bevekelsegrunder. Det ekologiska jordbrukets intresseorganisationer, tillsammans med stödtrupper inom miljöorganisationer och gröna partier, kan uppenbarligen vara kallsinniga inför vetenskapliga resultat och argument utan att det får några märkbara negativa följder för legitimiteten hos det ekologiska jordbruket. En konsekvens är att vi fortsätter att ha två parallella jordbrukssystem – det ekologiska och det konventionella – vilket knappast gagnar vare sig miljö eller konsumenter. Strävan borde förstås i stället vara att allt jordbruk ska bedrivas med bästa möjliga teknik och med målet att uppnå högsta möjliga produktivitet, miljönytta och hållbarhet. Det svenska konventionella jordbruket har sannolikt kommit längst i världen i sitt miljöarbete. Om betalningsviljan hos miljöengagerade konsumenter kunde komma det konventionella jordbruket till del skulle detta miljöarbete naturligtvis kunna snabbas på ännu mer. I stället förleds nu dessa konsumenter att betala överpris för ekologiskt odlade produkter, utan visad mernytta för miljön.

 

OBEFOGAD RÄDSLA FÖR GENTEKNIK

Mitt andra exempel är genteknikens roll i Europa, eller rättare sagt frånvaro av roll. Denna teknik är ett kraftfullt redskap för att öka precisionen och hastigheten vid växtförädling, en viktig vetenskapsgren som bland annat förväntas ta fram grödor som är både högproduktiva och medger ett mer resurssnålt jordbruk.

Globalt sett har kommersiell odling av gentekniskt modifierade grödor, så kallade GM-grödor, pågått under nästan tjugo år på en sammanlagd areal av mer än en miljard hektar (femhundra gånger så mycket som Sveriges åkerareal), utan att några faror som direkt kan hänföras till själva förädlingstekniken har framkommit. Vidare har en rapport från EU-kommissionen i december 2010 visat att den riktade riskforskning om GM-grödor som finansierats av EU med totalt 300 miljoner euro inte kunnat påvisa någon högre risk för människor eller miljö än vad gäller traditionellt förädlade växter.

Det är alltså vetenskapligt etablerat bortom allt rimligt tvivel att de farhågor rörande hälsa och miljö som inledningsvis knöts till vissa GM-grödor har visat sig obefogade. Ändå fortsätter EU att inta en extremt restriktiv hållning och att omgärda GM-grödorna med ett tungt och komplicerat regelverk. Konsekvensen är att kommersiell odling av GM-grödor inom EU-området knappast förekommer. Jag hävdar att detta i huvudsak är ett utslag av att det finns starka intressegrupper i Europa som vinner – ideologiskt, ekonomiskt och PR-mässigt – på att misskreditera genteknikens tillämpningar inom jordbruket. Den vetenskapliga analysen väger då lätt.

För snart två år sedan tillkännagav det tyska kemiföretaget BASF att de stoppar odlingen av industristärkelsepotatisen Amflora och den bladmögelresistenta potatissorten Fortuna, samt upphör med all utveckling av GM-grödor i Europa. Huvudkontoret flyttar från Tyskland till USA och 150 anställda sägs upp. Sverige var ett av de första EU-länderna att ge grönt ljus till kommersiell odling av Amflora, men nu avslutas alltså marknadssatsningen, varvid alla fältförsök läggs ner och företagets anläggning i Sverige stängs. Men ordföranden för de ekologiska lantbrukarna (citerad i Land Lantbruk den 27 januari 2012) utbrast förtjust: ”Det går en positiv våg över hela landet bland våra medlemmar. Alla är överlyckliga.” En liknande förtjusning uttrycktes av Greenpeace – den miljöorganisation som har varit allra mest militant i sitt motstånd mot GM-grödor och bland annat vandaliserat ett stort antal fältförsök.

Det är inte bara magstarkt att vara överlycklig över att en lovande, miljögagnelig utveckling inom jordbruket stoppas och att kvalificerat kunnande inom växtförädling lämnar Europa. Det är dessutom på direkt kollisionskurs med ett vetenskapligt förhållningssätt – varken vetenskap eller beprövad erfarenhet ger anledning till något motstånd mot GM-grödor.

 

CERTIFIERINGAR UTAN KONTROLL OCH INSYN

Mitt tredje exempel på att vetenskapen förlorar terräng gäller olika certifieringar inom jord- och skogsbruk. Utmärkande för dessa privata standarder är att de allra flesta handhas av organisationer som dels inte är underkastade de krav på saklighet och opartiskhet som gäller för en statlig myndighet, dels inte styrs, kontrolleras och revideras av demokratiskt valda politiska församlingar.

För mig är det svårt att förstå varför vi inte har en kritisk debatt kring detta förhållande. KRAV, Forest Stewardship Council (FSC), Bra Miljöval och allt vad de heter (Wikipedia listar sexton olika miljömärkningar) må vara hur renhåriga som helst i både sitt uppsåt och sitt genomförande. Det finns ändå ingen instans som har ansvar för att kontrollera att de inte sysslar med humbug, geschäft eller bara allmän ideologiproduktion. Det finns ingen demokratisk kontroll, inga krav på saklighet, ingen definierad roll för vetenskap och beprövad erfarenhet, det finns ingenting – förutom den goda viljan – som garanterar vare sig någon miljö- eller konsumentnytta hos dessa certifieringssystem. Det enda de visar är att en vara eller tjänst producerats i enlighet med vissa kriterier, vilka inte behöver vara vare sig sakligt motiverade eller anpassade till aktuellt kunskapsläge. Huruvida en märkning som grundas på kriterierna verkligen hjälper konsumenter att göra inköp som är bättre för miljön är därför en öppen fråga.

 

GRUPPINTRESSEN, LOBBYING OCH PRIVILEGIER

Låt mig återvända till det ekologiska jordbruket som exempel. Vilka kriterier som ska användas för att en produkt ska få kallas för ekologisk styrs av en EU-förordning, som tillkom för cirka tjugo år sedan, vid en tid när man allmänt antog att det ekologiska jordbruket var mer miljövänligt och resursbesparande än det konventionella jordbruket. Vid ungefär samma tidpunkt satte den svenska regeringen helt irrationellt upp som mål att 20 procent av det svenska jordbruket ska vara ekologiskt. Kriterierna är i dag skäligen passé i den meningen att forskningen inte har kunnat påvisa den miljönytta som man initialt trodde på. Om det hade funnits krav på saklighet och vetenskaplig förankring förknippade med kriterierna, skulle dessa rimligtvis omvärderas, anpassas till dagens kunskapsläge eller helt enkelt skrotas.

Men så sker inte. I stället biter sig begreppet ekologiskt jordbruk allt hårdare fast i samhället, subventionerna flödar, viljan till omprövning blir allt svagare och lobbyingen i Bryssel går på högvarv för att behålla ett privilegiesystem som numera huvudsakligen synes tjäna den ekologiska rörelsens egenintressen. Maktförskjutning var ordet!

Vetenskapen är – trots sina begränsningar – den minst dåliga väg vi känner för att nå kunskap om naturen. Den har bevisligen varit en viktig motor i jord- och skogsbrukets utveckling, och om man ska välja andra, ovetenskapliga vägar när det gäller att vidareutveckla dessa näringar måste skälen för sådana nya vägval klargöras och motiveras. Min poäng är att varna för att det just nu i vår samtid sker sådana nya vägval utan närmare analys och diskussion. Ett antal intressegrupper tillåts driva sina utomvetenskapliga agendor så att de blir normbildande i samhället, utan att det politiska systemet vågar sätta ner foten. Kärntrupperna utgörs av miljöorganisationer, till exempel Greenpeace, Svenska Naturskyddsföreningen och Miljöpartiet, men stödtrupper återfinns på diverse håll, såsom i övriga politiska partier, i Svenska kyrkan, i biståndsorganisationer, och till och med vid en och annan universitetsinstitution.

Jag menar att vi ofta visar en alltför långt driven tolerans – för att inte säga underdånighet – gentemot dessa intresseorganisationer och deras utomvetenskapliga agendor. Att propagandan mot GM-grödor ofta får stå oemotsagd, inte minst bland ledande politiker, är kanske det mest flagranta exemplet. Resultatet har blivit en kollaps inom EU för ett helt forskningsfält och teknikområde, med stora kostnader för folkhushållet och oöverskådliga kompetensförluster som följd.

Ett sätt för forskarsamhället att möta problemen kan vara att konsekvent vägra att spela på intressegruppernas planhalva. Där gäller ju deras verklighetsbeskrivning och problemformulering och där hamnar vetenskapliga argument erfarenhetsmässigt i hopplöst underläge. I stället skulle vi kunna tänka så här: Precis som vi knappast ställer upp på en debatt kring frågan om jorden är rund eller platt, huruvida arter bildas genom evolution eller andra frågor som för länge sedan är vetenskapligt avgjorda, bör vi inte heller befatta oss med frågan om huruvida GM-grödor utgör en fara för människor, djur eller miljö. Den frågan är redan vetenskapligt besvarad bortom allt rimligt tvivel – och svaret är nekande. Om vi bjuder in till debatt kring denna i vetenskaplig mening döda fråga, spelar vi därför de krafter i händerna som av helt andra skäl vill hålla liv i den.

 

HUR HAR INTRESSEGRUPPERNA FÅTT SÅDAN MAKT?

De frågor i sammanhanget som är intellektuellt och vetenskapligt utmanande är därför snarare dessa: Hur kommer det sig att ett antal intressegrupper har kunnat skaffa sig ett sådant inflytande – i Bryssel likaväl som här hemma – att de kan dra ett löftesrikt vetenskapsområde till skampålen? Vilka konsekvenser kommer det att få för Europa, att vi i praktiken har ett totalt embargo för detta område? Hur ska vi undvika att något liknande upprepas i framtiden rörande ett annat område?

I en analys där sådana frågor står i centrum kan man inte följa det gängse mönstret att diskutera ett antal spörsmål som relaterar till GM-grödor (eller ekologiskt jordbruk) tillsammans med inbjudna företrädare för våra vanligaste miljögrupper. Nej, i en sådan analys är det miljögrupperna som är själva studieobjektet. Det är deras anspråk på att företräda det goda och obefläckade miljöengagemanget, deras bristande vilja till omprövningar och deras utomvetenskapliga agendor som ska analyseras. Det är den skada de åsamkar samhället som ska belysas, och det är de kanaler till den politiska makten som gör allt detta möjligt som ska blottläggas. Man ska – kort och gott – syna deras kort och se vad som döljer sig bakom godhetsfasaden.

Jag är förvånad över att inte samhällsvetare ännu (såvitt jag vet) har intresserat sig för detta problem. Med en oskön men relevant anglicism vill jag kalla fenomenet för NGO-isering (efter engelskans non-governmental organizations). Om ett antal NGO:er inom miljöområdet anses ge mer trovärdiga svar på vetenskapliga frågor än vad vetenskapen själv gör, och om olika självutnämnda certifieringsorgan får ta över kvalitetssäkringen av jord- och skogsbrukets produkter från relevanta myndigheter, så är det väl ett problem med statsvetenskapliga implikationer.

Analysen skulle också kunna utvidgas till att studera hur forskningsfinansiärer, universitet, biståndsorgan och inte minst forskare som vill behålla lön och forskningsanslag korrumperats av den gröna tankehegemonin. Det är få som vågat och vågar stå upp mot ovetenskapen eftersom detta leder till obehag, osaklig kritik och till och med rent förtal och personförföljelse.

Som sagt, maktförskjutning var ordet.

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...