Ledare: Förnuft och kreativitet

I år fyller det periodiska systemet 150 år. Det är ett utmärkt exempel på vetenskapens ständiga strävan att kategorisera och systematisera verkligheten och naturen. Carl von Linné är förstås ett annat utmärkt exempel. Icke desto mindre kan denna strävan också slå fel. Skallmätningarna i början av förra seklet var ett villospår, liksom astrologi och många av de personlighetstest som används i näringslivet, till exempel Myer-Briggs. Kategoriseringslängtan är stark hos oss människor, och pseudovetenskapliga teorier står gärna till tjänst för att tillfredsställa det behovet, ofta av kommersiella skäl.

Åsa Wikforss skriver om vårt bristfälliga förnuft i sin essä om den nya boken Förnuft och fördom: Varför vi tänker som vi gör av Hugo Mercier och Dan Sperber. De menar att evolutionen har frambringat förnuftet inte i första hand för att ta reda på sanningen, utan för att hålla samman gruppen och övertyga andra. Förstår vi förnuftet på det sättet, blir det lättare att förklara dess uppenbara brister.

Kanske kommer vi att kunna konstruera artificiella intelligenser med ett förnuft som inte lider av det mänskliga förnuftets kognitiva brister. Men kommer ett sådant förnuft att kunna åstadkomma litteratur, konst och musik som engagerar oss människor? Om detta skriver Anders Karlqvist en essä som tar sig an den svåra frågan om artificiell kreativitet.