Ledare: Mänskliga rättigheter

Tänk att det ska vara så svårt att säga vissa saker! Jag känner hur min inre censurdjävul försöker gripa in när jag skriver ner denna tanke: Västerländska värderingar är bättre.

Verkligen? Bättre än vadå?

Jo, bättre än att vuxna kvinnor är omyndiga, att barn får gifta sig, att hädelse straffas med prygel, att unga flickor underkuvas och könsstympas, att homosexuella straffas grymt, att de som agiterar för yttrandefrihet kastas i fängelse.

Detta kan kanske låta självklart, men är det verkligen inte. Anklagelser om islamofobi kommer som ett brev på posten. Jag minns när vi gav ut det allra första numret av Sans, för exakt nio år sedan, med en kvinna i burka på omslaget. Premiärnumrets tema var nämligen »Kvinnor och religion», och ämnet behandlades i fyra högst sansade och sakliga artiklar. Temats outsagda credo kan sägas ha varit just att normer i upplysningens anda är humanare.

Genast skrev en kristen tankesmedja, som f.ö. koketterade med att inte ha läst artiklarna i premiärnumret: »Som vanligt får religionskritiken en islamofobisk undertext.»

En morgontidning i huvudstaden skrev i sin anmälan: »Valet av bilder och texter verkar ha gjorts utifrån en önskan att sprida avsky för framför allt islam och muslimer, men också för katoliker och religiösa människor och organisationer i allmänhet.»

Samma skribent fortsatte med att hävda att Sans »kommer farligt nära Sverigedemokraternas syn».

Mot den närmast bisarra bakgrunden hoppas jag att alla som bläddrar i detta tidningsexemplar läser artikeln på sidan 54.