Min barndoms Spinoza

Av Rebecca Goldstein.

En sedelärande historia om en judisk avfälling på 1600-talet. Och om livet som judisk skolflicka i New York på 1960-talet.

Första gången jag hörde namnet Baruch Spinoza var det som en förmaning, en sedelärande berättelse om ett tygellöst intellekt som sökte sin egen undergång.

Så går det, varnade oss vår lärare, om man får för sig att det mänskliga förnuftet är tillräckligt och att man därför kan bortse från den gudomligt uppenbarade sanningen. Så går det när man ersätter Torah med filosofi.

Baruch Spinoza (1632–77) kom från en god familj av gudfruktiga judar som liknade era egna familjer, flickor – kanske väl mycket på sätt och vis, fortsatte läraren. Precis som många av era föräldrar och deras syskon och föräldrar hade Spinozas släkt lidit al–Kiddush Ha-Shem, alltså för att helga det Heliga Namnet. Men inte i Tyskland eller Polen eller Österrike, och inte heller i Ungern, Rumänien eller Ryssland. Nej, förföljelsen ägde rum i Spanien och Portugal. Den hade började på 1400-talet och pågick i flera hundra år.

Familjen Espinoza, som filosofens familj egentligen hette, hade varit marraner. Det var judar som av kyrkan tvingats att konvertera till kristendom men fortsatt att utöva sin judiska tro i hemlighet. De följde Torah men såg till att hålla sig undan den grymma spansk-portugisiska inkvisitionen. Minsta misstanke om att de lydde Lagen – att de mindes sabbaten och firade den, att de inte åt fläsk – straffades med brutal tortyr och sedan döden. Ni kanske har hört ordet autodafé. Det är portugisiska från början och betyder »troshandling». Det används om massrättegångar mot dem som anklagades för att leva som judar i lönndom och sedan avrättades genom att brännas på bål.

Men som ni vet, flickor, fortsatte vår lärare – många av er på grund av sådant som drabbat era egna släktingar – kan inte ens ett sådant skräckvälde släcka gnistan av yiddischkeit i deras själar. Se bara på allt som era egna familjer tvingades uthärda under Hitler, och ändå var det en av de första sakerna som de ordnade när de kom till det här landet att nästa generation – det är ni det, flickor – också skulle få lära sig Torah. De förlorade aldrig sin tro.

Och just så gick det för Spinozas familj. Efter att flera generationer, med fara för sina liv, hållit fast vid det judiska, lyckades de – och många med dem – ta sig till den nederländska staden Amsterdam, där portugisisk-judiska flyktingar funnit en fristad.

Amsterdam var den mest toleranta staden i hela Europa. Men bara för det ska ni inte få för er att den erbjöd alla friheter som ni flickor kommit att ta för givna här i USA. Tro inte att 1600-talets Amsterdam var lika vidsynt som New York 1967!

Baruch Spinoza hade skördat frukterna av de många år i fara och smärta som hans förfäder utstått. Han hade fötts in i mycket goda förhållanden, fått utbildning i den yeshiva som de portugisiska flyktingarna grundat som nästan det första de gjorde i det nya landet. Och av allt att döma var det en utmärkt skola. Från andra delar av Europa kom rabbiner på besök till Torah Talmud i Amsterdam och häpnade över den stora bildningen. Baruch fick förmånen att undervisas av Amsterdams chefsrabbin Morteira. Pojken var mycket duktig i skolan. Han var välsignad med en stor begåvning. Så betyder ju också hans förnamn »välsignad» på det heliga språket.

Och ändå kom denna vilsegångne unge man, fortsatte min lärare – och hon närmade sig nu höjdpunkten på sin berättelse – som kunde ha använt sitt överlägsna förstånd till att öka vår kunskap om Torah, senare att dö under det hedniska namnet Benedictus, bannlyst och förbannad av sitt eget folk, fördömd och smädad som en farlig kättare till och med av troende kristna.

Att döma av min lärares berättelse skulle den där Baruch Spinoza ha kunnat vara en av de odygdiga pojkarna i någon av de judiska skolorna i stadsdelen Lower East Side på Manhattan, där fröken Schoenfeld undervisade på vår yeshiva för flickor. Det fanns bara en enda judisk flickskola i trakten men flera skolor för pojkar, grundade på den tid då stadsdelen ännu var full av judiska invandrare. Själv pendlade jag in från förorten Westchester, där min far arbetade som kantor.

Skolan var extremt ortodox och av den typ som måste vara enkönad, eftersom den byggde på tanken att flickor och pojkar skulle hållas åtskilda tills det var dags för äktenskap, och även då skulle det nödvändiga umgänget övervakas noga. Och ändå, trots alla regler som nöttes in i eleverna, var det några av oss som lyckades göra motstånd. Det fanns flickor som inte var fullt så fromma som man kanske kunde ha önskat. Det låg en pizzeria (kosher) på East Broadway som drog till sig en del av min skolas flickor, särskilt den sort som fäste upp kjolarna högt över den tillåtna längden (ner till vaden, minst) så snart de var utom synhåll för lärarna. Dessa flickor gick till den beryktade pizzerian för att flörta med pojkar som min far kallade »bumulkes», det vill säga bums – odågor – med yarmulke (jiddisch för kippa). Det var skolpojkar som hängde ute på gatan eller i pizzeriorna och var allmänt olydiga när de i stället borde sitta i beit madrash, studiehuset, och läsa Talmud från morgon till kväll.

Fröken Schoenfelds beskrivning av Baruch Spinoza antydde att hon stött på hans sort tidigare och att hon befarade att också vi hade gjort det: pojkar som anser sig stå över rabbinerna och Torah, föraktar Lagen och flörtar med flickorna. Baruch Spinoza hade varit en bumulke.

Fröken Schoenfeld var en allvarlig kvinna i medelåldern. I alla fall minns jag henne som medelålders. För mig som skolflicka började medelåldern strax före trettio någon gång. Hon klädde sig tantigt med vadlånga kjolar, och på hennes prudentliga huvud vilade både en ful peruk och en ful filthatt som ett dubbelt skydd mot den synd det innebar för en gift kvinna att visa sitt hår utanför hemmet. (Syftet med hatten var att undanröja risken att någon skulle tro att peruken var riktigt hår; som jag minns det hade fröken Schoenfeld klarat sig fint utan hatt.) Vi elever var ännu inte gifta – fast flera av oss, däribland jag, skulle förlova oss under det sista skolåret – och fick därför fritt exponera vårt jungfruliga hårsvall. Däremot klädde vi oss inte olikt vår lärare. Trots att det skandalösa sextiotalet pågick som värst bar vi kjolar som dolde det mesta av benen och blusar med ärmar som svepte in armarna i tyg. Washington Square Park och dess psykedeliska yra låg en knapp halvtimmes promenad från skolan, och ibland genomkorsade jag detta exotiska landskap och betraktade uppspelta flickor utan behå och långhåriga pojkar som aldrig tycktes sluta leka.

Fröken Schoenfeld undervisade i flera limudei kodesh, heliga ämnen, men det här var första året jag hade henne. Ämnet var judisk historia. Mina förväntningar på både kurs och lärare var höga. Det berodde inte bara på de seriöst oattraktiva svarta glasögonen som hon bar längst ut på näsan, utan också på hennes engelska uttal som var så annorlunda de nasala, monotona toner som hördes överallt annars på skolan. Jag tyckte om fröken Schoenfelds svala och distinkta röst och beundrade hennes språkbehandling – till exempel att hon var noga med skillnaden mellan who och whom – och att hon använde långa ord som fick mig att ta fram ordboken.

Jag gillade själva ämnet också, i alla fall det året då det handlade om den moderna epoken i Europa. Nu hade jag fått en lärare som verkade smart, och jag fick äntligen lära mig något som liknande »vanlig» historia; de andra heliga ämnenas kunskapsinnehåll hade jag börjat ifrågasätta, vilket var deprimerande med tanke på hur stor del av kursplanen de utgjorde. Jag kände tvivlet växa fram rent fysiskt i bröstkorgen, som en gnagande känsla.

Jag hungrade efter kunskap. Jag stirrade rakt in i min okunnighets och förvirrings fula ansikte och avskydde det jag såg. Jag tvivlade starkt på att den stora andel av skolans timplan som var ägnad heliga studier skulle mätta min hunger. Fröken Schoenfelds kurs verkade vara det enda undantaget det året.

Hittills hade den judiska historia som jag fått mig till livs aldrig kommit längre än till Jerusalems förstöring år 70, en så avlägsen händelse att den för mig kändes samtida med khumash och navi, det vill säga de fem Moseböckerna och profeternas böcker. Det här intrycket förstärktes dels av att ämnet brukade schemaläggas till förmiddagen tillsammans med alla andra religiösa kurser, dels av att undervisningen skedde på hebreiska, medan sekulära ämnen hölls på engelska, oftast som extraknäck för lärare på statliga skolor i närheten.

Lärarna från de statliga skolorna gav oss – eller i alla fall mig – en försmak av verklig kunskap, även om jag förstått att de censurerade sig själva. Jag hade sett biologilärarens besvärade min när han stod bredvid skolans rektor, en rabbin, som förklarade för oss att vi på grund av delstaten New Yorks examenskrav var tvungna att studera en falsk teori som en viss Charles Darwin totat ihop men att vi aldrig fick glömma att den inte var vetenskapligt bevisad och dessutom, vilket var ännu viktigare, motsades av Torah.

Jag hoppades att studiet av judars liv i det »moderna Europa» på ett intressant vis skulle föra ämnet bort från den religiösa sfären mot en värld präglad av tillförlitliga, sekulära fakta. Och på grund av ämnets komplexitet skulle vi dessutom undervisas på engelska, vilket ytterligare förstärkte mina förväntningar om en mer pålitlig historiesyn.

Det skulle dröja en bit in på året innan jag fick höra talas om en apikoros, kättare, vid namn Spinoza. Han introducerades i samband med att vi tog upp det känsliga ämnet Haskala, den judiska upplysningen. Fast i vår skola användes inte det positiva begreppet Haskala; vi talade i stället om »modernitet», ett ord som vi uttalade med hebreisk accent.

Galjonsfiguren inom moderniteten var sjuttonhundratalstänkaren Moses Mendelssohn, farfar till den berömda tonsättaren. Både Moses och hans sonson Felix hade en roll att spela i fröken Schoenfelds sedelärande historia. Moses Mendelssohn hade uppmanat judarna att inte isolera sig intellektuellt och kulturellt. Han menade att man kunde följa Torah, vilket han var noga med att man skulle göra – han var ingen apikoros, flickor – och samtidigt delta både i konsten och vetenskapen. Han ansåg att judarna skulle förkovra sig i den västerländska kulturen. Så argumenterade farfadern. Sonsonen blev en stor kompositör. Hans verk spelas av framstående orkestrar över hela världen. Men, flickor, han konverterade till kristendomen! Hans ättlingar känner kanske inte ens till att släkten en gång var judisk. Nej, de vet nog inte ett jota om förfädernas yiddischkeit.

Fröken Schoenfelds minspel och röst räckte för att vi skulle förstå sens moralen i berättelsen om familjen Mendelssohn: beundran leder till anpassning som leder till assimilering som leder till det värsta tänkbara. Företrädarna för den så kallade Haskalafilosofin ville blanda samman sådant som inte ska blandas: den insulära Torahjuden med den moderna världen, och den moderna världen med Torahjuden. Vi var för det insulära, och fröken Schoenfeld var inget undantag, trots hennes eleganta syntax. Omedvetet tänker jag fortfarande på »modernitet» som ett hebreiskt ord, uttalat med rullande r och i ett förmanande tonfall.

Spinoza levde mer än ett och ett halvt århundrade före Moses Mendelssohn, men fröken Schoenfeld såg hur som helst på filosofen som ett slags förelöpare. Han var den första moderna juden, hävdade hon (med all rätt). Spinoza stod med andra ord först i ledet av alla yeshiva-pojkar som inte var så fromma som de kunde ha varit. Han var en av de så kallade upplysta judarna, en maskil långt innan den termen myntats. (Jag minns att en av mina klasskamrater blandade ihop maskil med mazik, ett ord som betyder ungefär »busfrö» och ofta används kärleksfullt om barn, vilket fick den alltid så behärskade fröken Schoenfeld att, nästan, brista ut i skratt.) Denna Benedictus-född-Baruch var ett tidigt sjukdomssymtom, och hans församling hade försökt hindra smittan från att spridas. Därför tog den det drastiska steget att lysa honom i bann, herem, fastän han bara var tjugotre år gammal. Vi förstod att om Moses Mendelssohn känt till fallet Spinoza lite bättre skulle han ka kunnat bespara sig, sin familj och det judiska folket en massa tzurris (besvär).

Fröken Schoenfeld antydde att Spinozas liv hade mycket att lära oss, i motsats till hans filosofi. Om den senare hade hon inte mycket att säga, mer än att den innehöll två grundsatser. För det första att Torah inte är en gudomlig uppenbarelse, utan författad av människor som levde senare än Moshe Rabbenu, Moses Vår Lärare. För det andra att Gud är identisk med naturen.

Fröken Schoenfeld använde för ovanlighets skull det engelska ordet God. Vi brukade i stället säga Ha-Shem, vilket är hebreiska och betyder »Namnet», en beteckning som både kringgår och understryker förbudet att yppa Guds sanna och fruktansvärda namn. Om Hans sanna namn skulle skrivas på en papperslapp blev den så helig att den inte fick kastas utan måste begravas som en människas kvarlevor. Heligheten fanns även på engelska, så därför fick vi lära oss att skriva »G-d.»

Även om fröken Schoenfelds sammanfattning av Spinozas filosofi var rapsodisk väckte den mitt intresse. Kanske just för att hans tankar framstod som så obegripliga kunde jag inte slå dem ur hågen. För det första var det ju givet att Spinoza inte uppfattade Torah som Guds ord, eftersom han häpnadsväckande nog ansåg att Gud är detsamma som naturen. Men vad menade han egentligen med det?

Ansåg han att naturen har dolda, mystiska egenskaper som genomsyras av nefesh, ande, det vill säga Guds ande? Var naturen för honom något mycket större än vi normalt uppfattar den som?

Eller sa Spinoza bara att »naturen är naturen» – allt det som enligt läran i Torah skapades under de fem första dagarna (ljuset, det torra landet, stjärnorna, örterna och djuren) – och var hans påstående att Gud är identisk med naturen bara ett slugt sätt att förneka Guds existens?

Jag ställde inte ofta frågor på lektionerna, eftersom jag tyckte bättre om att tänka ut svaren själv, men den här gången var jag så förbryllad av det som fröken Schoenfeld berättat att jag frågade vad Spinoza menat med att säga att Ha-Shem var detsamma som naturen.

Spinoza och jag
Av Rebecca Goldstein
Översättning Svante Skoglund
Fri Tanke 2019