Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Min jihad

I Irak har jag haft min barndom. Inom mig lever alla ljusa minnen kvar. Jag kan fortfarande erinra mig dofterna om våren, av mammas mat och av floden. Hur det kändes att hoppa hage på gatorna. Skrattstunderna vid släktmiddagar, Eid-firandet med mina föräldrar och syskon, grannarnas oplanerade besök. Tedrickandet på eftermiddagarna med nära och kära. Små händelser egentligen, men jag skulle ge vad som helst för att få uppleva dem igen.

Det är, som så ofta, det mest vardagliga som dröjer sig kvar, som väcker starkast längtan och mest påtaglig saknad. Därför känner jag så mycket större sorg när jag i nyhetsrapporteringen, vid den tid då detta skrivs, tar del av allt våld i mitt forna hemland. Städer som skövlas. Kvinnor som våldtas. Människor som bestialiskt avrättas inför terroristernas iPhone-kameror medan ropen skallar i bakgrunden: Allahu akbar!

I dagens Irak får många människor uppleva allt mindre av den vardag som jag minns och saknar från mitt forna hemland. Det känns djupt bedrövligt.

***

Jag växte upp i ett klassamhälle där skillnaderna mellan fattiga och rika var påtagliga. Den sociala rörligheten i min barndoms Irak var inte obefintlig men starkt begränsad. Vår familj tillhörde de välbemedlade. Min far var brorson till klanledaren, och då denne inte hade några egna vuxna söner fick pappa tidigt en viktig roll i klanen. Till skillnad från många av sina släktingar fick han också möjlighet att utbilda sig och tog två examina vid universitetet. På det följde ett attraktivt arbete och en hög position. Hans ord kom att bli avgörande. Inte bara för mig utan också för många andra.

Vi umgicks enbart med familjer som min far godkände. Alla tillhörde i princip samma klass, hade liknande intressen och politiska värderingar. Det var därför mycket som jag efterhand kom att ta för givet. Pappa var en sympatisk person som ställde upp ekonomiskt för sina släktingar. Han såg till att konflikter löstes och hjälpte många som på olika sätt hamnat i trångmål. Det var kort sagt till honom som man vände sig om man tillhörde vår klan. När jag nämnde hans namn bemöttes jag med respekt. Jag var mycket stolt över honom, men samtidigt rädd att utmana hans auktoritet.

Som 14-åring blev jag kär för första gången. Det var en förälskelse på avstånd. En ung man i grannskapet hade fångat mitt intresse, och jag dokumenterade mina starka känslor i en dagbok som jag höll hemlig. Men vid ett tillfälle fick min mamma tag på dagboken. Hon greps av panik: kärlek, särskilt när den drabbade en ung flicka, kunde leda till att en familjs hela anseende gick förlorat. Den kunde betyda vanära och skam, inte bara för familjen utan för hela klanen.

Mamma kunde inte riskera att bli medskyldig till att vårt namn skulle dras i smutsen. Därför kände hon sig tvungen att berätta för min far om dagbokens innehåll. Han, den annars alltid kärleksfulle, kloke och sympatiske greps av våldsamt raseri. Själv frös jag till is, när han skrek rakt ut att han ville döda mig. Jag blev inte mindre rädd när han gick runt i hela huset och låtsades leta efter sin pistol. Jag minns det som i går; hur jag darrade i mitt rum i väntan på döden, hur mina syskon grät och hur mamma, när hon insåg faran, försökte lugna honom. ”Sluta!”, skrek hon. ”Det är bara en dagbok, killen har inte rört henne, han vet inte ens att hon är kär i honom.”

Nej, han dödade mig inte. Men jag blev slagen och misshandlad.

Hans vrede stillnade så småningom och han gick tyst in på sitt rum. Ändå var bestraffningen inte över för min del. Strax därefter skickades jag till en internatskola i en annan stad.

Min far hotade också med att jag skulle tvingas gå klädd i abaya, det heltäckande svarta plagg där bara ansiktet syns. Detta hot som ständigt hängde över mig gjorde att jag i fortsättningen undvek all form av konflikt med honom.

Att jag skulle bedriva högre studier i Irak var aldrig aktuellt. Universitetstillvaron skulle ju ha inneburit kontakt med manliga studiekamrater – oacceptabelt för en ung kvinna enligt hederskulturens logik.

Min erfarenhet av hederskultur har i första hand varit just kulturbetingad, förbunden med klanstrukturen i mitt forna hemland snarare än med religionen. Dock kan det inte förnekas att religion i allmänhet är det kanske mest effektiva sättet att upprätthålla patriarkala normer och lagar. Det är alltså ingen slump att till exempel stening av kvinnor ges religiös motivering genom de sharialagar som när jag skriver detta har införts i en rad städer i Irak.

***

Under Saddam Husseins regim var Irak ett relativt sekulärt land. I fokus stod befolkningens nationella snarare än religiösa identitet, och nationens övergripande mål på religionens område var att inkludera en mängd olika trosformer. Jag bevittnade under min uppväxt inspirerande möten mellan olika livsåskådningar. Sunni- och shiamuslimer, kristna och representanter för andra mindre religioner och regioner umgicks under familjära former. Förvisso, som det brukar vara i stora familjer, med en del motsättningar och gamla schismer under ytan, men ändå förhållandevis harmoniskt. I den vardag som de flesta människor upplevde i byar och städer var man sedan urminnes tider van vid att religioner existerade sida vid sida, bortom det politiska spelet.

Själv tillhör jag sedan födseln den shiitiska grenen inom islam. Som shiamuslim tror man att profeten Muhammed, enligt Guds beslut, utsåg imam Ali ibn Abi Ṭalib (profetens kusin och svärson) och dennes efterkommande till muslimernas ledare efter Muhammeds bortgång.

De allra striktaste av de fundamentalistiska sunnimuslimerna, som kallas wahhabiter eller salafister, avfärdar den shiitiska grenen av islam och betraktar shiiter som mushrikeen, avgudadyrkare. I extrema salafisters ögon är shiamuslimer egentligen inte muslimer utan avfällingar som förtjänar döden. Salafisterna representerar i detta avseende ett av världens mest aggressiva förhållningssätt gentemot muslimer.

Paradoxalt nog är det också inom den salafistiska rörelsen som man mest högljutt varnar för islamofobi, det vill säga hat mot muslimer.

I tonåren började jag fundera över existentiella frågor. Jag läste religiösa böcker om olika islamiska tolkningstraditioner. Mest var jag naturligtvis nyfiken på skillnaderna mellan sunni- och shiamuslimers tolkningar av både Koranen och de så kallade haditherna (utsagor av eller om profeten Muhammed). Men jag läste även Bibeln och Torah. Jag sökte i religionen efter trygghet, sinnesro och mening. Det jag fann och tog fasta på i olika religiösa skrifter var en livsvisdom som vuxit fram genom historien, viktiga och fundamentala insikter som tycks svara mot allmänmänskliga behov. Mitt religiösa sökande var inte okomplicerat, men jag utvecklade så småningom en stark personlig tro.

Under denna process blev jag också alltmer medveten om behovet av en frihetlig och sekulär islam, en religionsutövning separerad från den politiska sfären. Kunde jag, så borde väl andra kunna, tänkte jag. Min uppfattning om religion var och är att den handlar om ett inre, själsligt förhållningssätt och att tolkningar av religiösa urkunder måste ses som ständigt föränderliga.

När jag senare kom till Sverige stärktes mina övertygelser. Jag ville vara muslim på mitt eget, personliga sätt. Som politiskt radikal – jag kom vid denna tid att liera mig med vänstern – och progressiv muslim hade jag svårt att finna mig till rätta med den många gånger auktoritära och dogmatiska förkunnelse som jag mötte i svenska moskéer. Jag kände inför den ungefär på samma sätt som jag tidigare hade känt inför min familjs krav på mig i barndomens Irak: att uppföra mig korrekt, i enlighet med klanens regelverk och förväntningar.

***

Övergången från klankultur till ett individcentrerat samhälle i samband med min flytt till Sverige var långtifrån enkel men ändå på många sätt befriande. Att bryta upp och börja om i ett främmande land, med ett helt nytt språk, är en slitsam process. Den blir inte lättare av det svenska samhällets underförstådda krav på individuell autonomi och oberoende. När man vuxit upp i en kultur som starkt begränsar ens personliga frihet, men som samtidigt erbjuder stora mått av sammanhang och gemenskap, krävs det mod för att börja leva ett mer självständigt liv.

Från en värld av tydliga sociala koder kom jag till ett land där beteendemönster och värderingar vidmakthålls och sprids på helt andra sätt, betydligt mer informella och diffusa. Det strikt formaliserade regelverk jag var van vid byttes mot en outtalad men, skulle jag efterhand inse, ibland lika dogmatisk uppsättning regler för hur man ska bete sig, vad man får tycka och tänka. Som uppvuxen i ett klansamhälle har jag kanske lättare att lägga märke till de fantomsmärtor som uppstår i den individcentrerade kulturen. Smärtor som yttrar sig i ett behov av att brännmärka och exkludera människor med avvikande åsikter.

Snabbt insåg jag att språket är det viktigaste instrumentet för självförverkligande. Genom språk och traditionella skolkunskaper var det möjligt att tillägna sig symboliskt kapital i Sverige. På så sätt öppnades nya dörrar och jag kunde gradvis närma mig majoritetssamhället. Jag var mån om att bevara delar av min kulturella identitet, men kontakten med en mer liberal människosyn fick mig samtidigt att ifrågasätta många värderingar som jag tidigare tagit för givna.

Min passion för unga och deras rätt i samhället, i synnerhet unga med invandrarbakgrund, gjorde att jag utbildade mig till lärare med interkulturell inriktning. På Södertörns högskola skärptes mitt kritiska tänkande. Jag fördjupade mig i studier av de maktstrukturer, maktförhandlingar och positioneringar som uppstår och vidmakthålls med avseende på klass, kön och etnicitet i dagens Sverige. Det var intressant att kunna relatera så mycket av detta till mig själv och min position i samhället, inte minst som invandrare och muslimsk kvinna.

Det var också spännande att diskutera migration och integration med utgångspunkt i begreppet intersektionalitet och med frågor om mångkulturalism i fokus. Jag tyckte mig kunna bidra med ett inifrånperspektiv. Samtidigt insåg jag hur svårt det är att balansera mellan närhet och distans. Å ena sidan riskerar man att anlägga en alltför snävt subjektiv, privat infallsvinkel. Å andra sidan kan man inte bara utgå från politiserade akademiska teorier, utan direkt återkoppling till en verklighet bestående av unika individer.

I svensk politik dominerar uppfattningen att vänstern står på de svagas sida. Detta fick mig att bli vänsteraktivist. De svagaste i samhället är för mig unga människor som aktivt hindras från att frigöra sig. Flickor som lever under systematisk kontroll, som förhindras att själva välja partners, som påtvingas slöja och avkrävs ett särskilt beteende gentemot pojkar och män – det vill säga de som framlever sina dagar i ett slags parallellsamhällen med egna regler och lagar, skilda från majoritetssamhällets.

I dessa parallella världar råder alltså andra värderingar än i det svenska och västerländska samhället i övrigt. Framför allt finns där en helt annan syn på mänskliga rättigheter och de friheter som man i Sverige kommit att ta för givna.

Efterhand blev jag dock allt klarare över att många inom vänstern relativiserar dessa unga människors öden. Man anser att de svagaste i samhället är de medlemmar av olika minoritetskulturer som kämpar för att till varje pris bevara sin gamla kulturs sedvänjor och idéer. Minoriteterna uppfattas som enhetliga kollektiv. Den som påtalar missförhållanden och maktstrukturer inom en minoritetskultur är enligt denna logik fiende till de svaga. Men med denna logik kommer just de svagaste i kläm: de som inte bara känner sig utestängda från majoritetssamhället, utan också utestängs eller förtrycks av den minoritet de själva tillhör.

Det var för dessa dubbelt utsatta som jag engagerade mig. Eller snarare trefaldigt utsatta, eftersom de av många svenska debattörer (det vill säga företrädare för majoritetskulturen) bemöttes med glåpord som ”islamofob” och ”rasist”. Sådana var nämligen reaktionerna mot oss som tog parti emot den sorts kulturrelaterat förtryck som jag själv hade upplevt i Irak som yngre.

Debattens så kallade antirasister såg det alltså som rasism att propagera för att ett och samma ramverk av värderingar och rättigheter bör omfatta alla människor i ett samhälle oavsett kulturell bakgrund, religiös tillhörighet, ålder, kön och sexualitet.

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...