Näsans revansch?

Människor som förlorat luktsinnet har alltid varit lågt prioriterade i vården. Men eftersom coronapandemin har skapat en ny grupp sådana patienter kommer kanske en omvärdering. För detta talar också att lovande forskning om bot pågår.

I april 2020 lade Folkhälsomyndigheten till lukt- och smakbortfall som ett »ganska vanligt« symtom på covid-19. Det lite anonyma luktsinnet fick plötsligt en plats bland rubrikerna, och sedan hösten 2020 ökar antalet patienter som vänder sig till vården för att näsan inte fungerar som den ska. Läkarkåren beskriver det som en ny och växande patientgrupp, men någon hjälp erbjuds egentligen inte bortom råden att luktträna och avvakta.

Att helt förlora luktsinnet är varken nytt eller marginellt  – anosmi är den i särklass vanligaste funktionsnedsättningen vad gäller människans centrala sinnen. En femtedel av Sveriges befolkning är drabbad: 6 procent har totalt luktbortfall, och ytterligare 14 procent har högst en tiondel kvar av luktförmågan. Officiell statistik finns inte, men förekomsten undersöktes av forskare vid Skaraborgs sjukhus i början av 2000-talet. Allvarliga dysfunktioner på hörsel och syn är mycket ovanligare: 0,1–0,2 procent av Sveriges befolkning är döva, och andelen blinda, gravt synskadade och synsvaga uppgår till runt 1 procent.

Den vanligaste orsaken till luktstörningar – så kallad olfaktorisk dysfunktion – är virusinfektioner i övre luftvägarna. Forskarna menar att coronaviruset slår hårdare mot näsan än ett vanligt förkylnings- eller influensavirus. Mellan 50 och 80 procent av de personer som haft konstaterad covidsmitta får åtminstone tillfälligt bortfall i lukt- och smaksinnena. Luktforskaren Johan Lundström vid Institutionen för klinisk neurovetenskap på Karolinska Institutet uppskattar att upp till en av fem patienter får bestående symtom. Det är en fördubbling jämfört med sviterna av ett vanligt förkylningsvirus.

Om det inte finns någon misstanke om näspolyper, tumörer i hjärnan eller annan bakomliggande sjukdom blir det sällan tal om remiss till specialistvård för vidare utredning av luktbortfall. År 2019 registrerades drygt 1 600 personer i Socialstyrelsens statistikdatabas under huvuddiagnosen Rubbningar i smak och lukt. Där framgår också att någon utredning har genomförts i endast 7 procent av fallen; i övriga 93 procent har läkarna bara återgivit patientens egen utsaga att det föreligger problem med lukt och smak.

Bakgrunden till denna passivitet är dels att luktförmåga inte prioriteras i sjukvårdssystemet, dels att problemet alltså kan vara tillfälligt och orsakat av slemhinnesvullnad till följd av polyper, allergi eller bihåleinflammation. Ibland kan luktträning eller läkemedel i form av nasala steroider bidra till att luktförmågan återvänder efter en tid. Vid permanent och total avsaknad av luktförmåga förblir orsaken oftast okänd och behandlingen obefintlig.

STYVMODERLIG BEHANDLING

Att många människor har luktdysfunktioner och att vårdens insatser på området är högst begränsade är ett välkänt fenomen inom både forskarvärlden och sjukvården, men inget som föranlett mycket mer än en axelryckning, påtalar Johan Lundström. Situationen är likartad utanför Sverige:

Olfaktorisk dysfunktion är ett alltmer erkänt tillstånd. Luktsinnet förblir likväl dåligt beforskat och försummas ofta av läkarkåren.

Med de orden inleds Position paper on olfactory dysfunction (2017). Dokumentet är framtaget av en internationell grupp på tjugo forskare, bland annat från Karolinska Institutet, under ledning av den tyske öron-näsa-halsspecialisten Thomas Hummel. Syftet är att ge vägledning till kliniskt verksamma på området och att uppmana till större enhetlighet i metodologi och till högre vårdkvalitet. Läkare i Sverige intygar dokumentets värde, men endast ett fåtal öron-näsa-halsmottagningar på landets sjukhus har den utrustning och kompetens som krävs för att genomföra de rekommenderade utredningarna.

Vad gäller sviterna av luktbortfall råder ingen brist på evidens. För den lilla andel som är född utan luktsinne är det ofta en mindre dramatisk historia, men för dem som förlorat luktsinnet senare i livet försämras både livskvaliteten och allmänhälsan. Till vanliga följder hör depression, inledande viktnedgång och senare viktuppgång på grund av kompensation för smakförlusten. Till problembilden hör också social ångest och isolering, minskad sexuell lust, ökad risk för matförgiftning samt andra faror för den personliga säkerheten.

Luktdysfunktion har länge befunnit sig i radioskugga. Den ingår exempelvis inte i den allmänna hälsokontrollen. Redan i barnaåren lämnas näsan därhän: skolsköterskan undersöker elevens längd, vikt, syn, hörsel och balans – aldrig luktsinnets funktion. Luktsinnet behandlas helt enkelt som mindre väsentlig än andra sinnen, trots att det är en viktig kanal för att varsebli och tolka vår omvärld.

SINNESHIERARKIN

Sinneshistoriker har studerat varför lukt och känsel länge ansetts vara mindre viktiga. De menar att det finns en uråldrig sinneshierarki. Redan i antiken planterades föreställningen om synsinnet som högt och luktsinnet som lågt. Aristoteles kallade lukten för det udda sinnet. Filosofen Immanuel Kant drev tesen att lukten står i strid med friheten och kallade luktsinnet det mest umbärliga. Evolutionära teoretiker som Charles Darwin menade att människor som betonar luktsinnets roll för kunskapsinhämtning ­antingen är vildar, degenererade eller perversa. Sigmund Freud beskrev övergången från stenåldern till modern civilisation som ett skifte från lukt till syn som det dominerande sinnet. Luktsinnet tillhör enligt hans teori den tidiga fasen i barnets utveckling och därmed även mänsklighetens barndom. När vår art så småningom intog upprätt position avlägsnades näsan från marken och synfältet vidgades.

Filosofiprofessorn Hans Ruin, som intresserat sig för olfaktionens fenomenologi, sammanfattar den teoretiska filosofins tradition: det primitiva luktar sig fram, medan det högtstående och civiliserade möter världen med synen, den okroppsliga blicken. Den partiskhet som privilegierar synen framför andra sinnen är både ett avgränsat västerländskt fenomen och en senmodern företeelse starkt förbunden med organiseringen av rationell vetenskap. Och som många av ämnesområdets teoretiker påpekar fortsätter synsinnets överhöghet att påverka flera kunskapsfält i västvärlden ännu i dag, inte minst inom den medicinska forskningen. 

Fram till slutet på 1980-talet föll samma medicinska dom över döva som ofta möter nutidens anosmiker: »Beklagligt, men inget som vi kan göra något åt.« Ett icke-fungerande hörselsinne kunde på den tiden inte återställas eller ersättas, men tack vare medicinska och tekniska framsteg finns i dag många effektiva behandlingar inom såväl hörsel som syn. Detsamma låter sig alltså inte sägas om möjligheterna att reparera en fallerande näsa. Forskningen om luktsinnet befinner sig ungefär åttio år efter den om syn och hörsel.

Nobelpriset 2004 är den viktigaste milstolpen i luktforskningens bleka historia. De amerikanska biologerna Linda Buck och Richard Axel belönades för viktiga upptäckter om hjärnans samspel med näsans luktreceptorer, men ännu återstår att vetenskapligt förklara hur människan med sina drygt trehundra luktreceptorer kan särskilja uppemot hundratusen olika dofter.

Men eftersom det i de allra flesta fall inte finns någon behandling mot icke-fungerande luktsinne, görs heller inga större kliniska insatser för att upptäcka eller utreda patienterna. Här uppstår ett moment 22: så länge luktdysfunktioner inte utreds och diagnostiseras förblir kunskapsunderlaget svagt. Så länge det inte finns några behandlingar att erbjuda, kommer många som drabbas inte se någon poäng med att vända sig till vården. Så länge majoriteten av dem som lever med nedsatt luktsinne inte upptäcks eller utreds kan problemet avskrivas som marginellt, vilket gör det svårare för forskare att få finansiering. Och utan bred forskning på området genereras inte den kunskap som skulle påskynda en bot.

FRAMSTEG PÅ GÅNG

I USA görs dock framsteg i utvecklingen av behandlingsalternativ. Tack vare finansiellt stöd av en man som själv förlorat luktförmågan efter en bilolycka har den olfaktoriske fysiologen Richard Costanzo vid Smell and Taste Disorders Center, Virginia Commonwealth University, och öronkirurgen Daniel Coelho vid samma universitet börjat utveckla ett olfaktoriskt implantat. De har redan bekräftat att det går att på artificiell väg stimulera hjärnans luktbulb genom elektriska signaler och därigenom åstadkomma en luktförnimmelse.

Ett olfaktoriskt implantat beräknas vara färdigt inom fem till tio år. Därefter lär det dröja ytterligare några år innan produkten kan göras allmänt tillgänglig, men redan i dagsläget kommunicerar forskargruppen brett. De vill försäkra människor som förlorat lukten om att det pågår ett oförtröttligt arbete med att utveckla behandlingsalternativ och att det kommer en dag då bot finns.

Som finns skäl att påminna sig är sinnlig perception en kroppslig erfarenhet med kulturella övertoner som skiljer sig över tid och rum. Hur och varför vi använder våra sinnen, och hur vi värderar dem, är inte naturgivet. På grund av covid-19 får nu alltfler människor upp ögonen för sviterna av att förlora luktsinnet, vilket förhoppningsvis – och troligen – bidrar till att människans fulla sinnesregister kommer att ges större prioritet inom sjukvården och i synen på vad hälsa är.

LISA SÖDERLINDH är kommunikationschef på Oxfam Sverige, utbildad journalist och jobbar tidvis som frilans. Hon är en av ca tusen personer i Sverige födda utan luktsinne.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.