Omvänd islamofobi

Samma antirasister som tar slöjan i försvar kritiserar väst för patriarkat och heteronormativitet. Man kan lätt bli förvirrad, konstaterar Pernilla Ouis.

Det existerar ett verkligt hat mot muslimer i vårt land och i övriga Europa. Detta hat uttrycks av olika främlingsfientliga grupper, som oroväckande nog får allt starkare politiskt stöd. Utvecklingen gör det svårt att kritisera islam utan att hamna i ett främlingsfientligt fack eller riskera att dessa främlingsfientliga grupper blir ens ”vänner”.

Jag har tidigare hävdat att begreppet islamofobi borde bytas ut mot muslimofobi. Intolerans och fientlighet mot människor är alltid förkastligt och ska fördömas i alla dess former. Däremot är jag öppen för en kritisk diskussion om islam som religion, normsystem och ideologi. Men kan en tro kritiseras, utan att dess utövare demoniseras? Det är förstås en svår balansgång, som jag är mycket medveten om. Kritik mot islam avfärdas ofta som islamofobi, men att klassa allt ifrågasättande, all diskussion, förvirring och oro som fobi eller hat är att devalvera begreppens ursprungliga betydelse. Det är också ett sätt att göra det enkelt för sig och stoppa varje försök till fortsatt debatt.

Men vilka är egentligen islamofober utöver de uppenbart främlingsfientliga? I vissa situationer upplever jag att det finns en särskild grupp människor som verkar extremt rädda för islam och muslimer. Det är de som officiellt kallar sig för antirasister och som gärna stämplar andra som islamofober. Jag tolkar deras agerande som rädsla, eftersom dessa antirasister undviker varje form av öppen diskussion med muslimer.

Det är dessa grupper som tycker att en man har rätten att diskriminera en kvinna som ett uttryck för sin individuella religionsutövning; därför att han väljer att praktisera sin religion på ett visst sätt. Att acceptera att en muslimsk man inte kan ta en kvinna i hand, såsom ”handskakningsdomen” gjorde gällande, är att likställa denne muslimske mans val med en funktionsnedsättning. Det är klart att man kan ta alla i hand, om man vill. Men måste vi det? Det kan vi ju förstås diskutera. Varför ska möten bygga på majoritetens konventioner? Eller varför inte? Vems ansvar är det när någon inte vill följa konventionerna? Samhällets? Den enskilde individens? Sådana frågor borde vi kunna prata om.

Antirasister anser att kvinnor ska ha rätt att bära ansiktsslöja på arbetsplatsen. Något annat vore diskriminering, tycker de. Men vems tolkning är det då som får företräde när det gäller att definiera den muslimska kvinnans religionsutövning? Och vad säger de muslimska klädkoderna egentligen betraktat ur ett genusperspektiv? Det är en rimlig tolkning att slöja och heltäckande kläder i grund och botten signalerar att det är kvinnan som ska ta ansvar för mannens sexualitet. Män är kapabla till sexuella övergrepp om kvinnor inte tar ansvar genom sin klädsel och sitt modesta uppförande. En följdfråga är hur barnen på ett dagis påverkas om fröken alltid tar på sig ansiktsslöja när en pappa kommer för att hämta sina barn.

Samma antirasister som stödjer slöjan, kritiserar samtidigt väst för patriarkat och heteronormativitet. Man kan lätt bli förvirrad.

Jag har själv burit slöja i 18 år av mitt liv som tidigare konvertit till islam. Jag vet att slöjan kan ha många olika innebörder för den muslimska kvinna som bär den, och det är orättvist när andra, utomstående tillskriver plagget ett visst skäl eller motiv. För de flesta är slöjan bara en religiös identitetsmarkör. Men det går inte att undvika att tolka slöjan i relation till kvinnors sexualitet, eftersom det handlar om ett ensidigt påbud som bara gäller kvinnor, och utifrån hur de texter (Koranen och hadith) som behandlar kvinnors klädsel faktiskt är formulerade.

Att uppfatta slöjan som en obligatorisk och helig del av religionsutövningen är att oproblematiskt anamma en patriarkal tolkning av islam utan någon som helst diskussion. Antirasister tycker att muslimer blir diskriminerade i alla sammanhang där slöjan ifrågasätts, vare sig det handlar om ordningsregler (gym och bad) eller ett företags image. Nyligen blev en frisörska dömd att betala skadestånd till en slöjbärande praktikant eftersom hon förvägrades praktikplats i salongen, med motiveringen att det stred mot idén om att ”här säljer vi hår”.

Är detta islamofobi, eller kan det handla om något annat än hat mot islam? Om muslimer är tillåtna att göra många olika tolkningar av slöjan och vad den symboliserar, har samhället också rätt att se slöjan ur ett mer mångfacetterat perspektiv. Den behöver inte alltid uppfattas som en religiös symbol, utan bör få kritiseras av praktiska skäl, som egentligen inte har med islam eller muslimer att göra.

Samhällets goda princip om likabehandling har i sin praktiska tillämpning förvandlats till principen om olikabehandling: som ett uttryck för jämlikhet ska alla ha rätt att behandlas olika. Det är faktiskt mycket paradoxalt. Problemet med det samhälleliga kravet på ständig särbehandling av muslimer kan innebära att exempelvis många arbetsgivare undviker att ens kalla muslimer till jobbintervjuer, för att de uppfattas som besvärliga med särskilda behov och omöjliga krav. I praktiken kan diskrimineringsdomarna leda till ännu mer diskriminering av muslimer.

Respekt innebär att vi ser varandra som jämlikar och värdiga motståndare. Man för ett gemensamt samtal, med för- och motargument.

Jag upplever ett slags ”omvänd islamofobi” som innebär att debatt med muslimer undviks till varje pris. En sådan överdriven respekt gränsar till rädsla för muslimer – det vill säga muslimofobi.

Pernilla Ouis