Bara vetenskapen kan skilja mellan rätt och fel

Bara vetenskapen kan ge svar på frågor om rätt och fel, gott och ont. Därmed förlorar religionen det sista av sin status i en sekulariserad värld: rollen som moralkompass. Vi måste också erkänna att vissa kulturer är moraliskt överlägsna andra. Det skriver filosofen Sam Harris, som provocerar både kulturrelativister och troende i sin nya bok Moralens landskap.

Människorna i Albanien har en uråldrig vendettatradition, kanun: om en man mördar någon får offrets familj i gengäld döda någon av hans manliga släktingar. Den pojke som har oturen att vara son eller bror till en mördare måste gömma sig dag och natt och avstå från en riktig utbildning, från sjukvård och från de glädjeämnen som hör till ett normalt liv. Oräkneliga albanska män och pojkar lever än i dag som fångar i sina hem. Kan vi hävda att albanerna, när de har utformat samhället på det här viset, har handlat oetiskt? Är deras blodshämndstradition en form av ondska? Är deras värderingar sämre än våra?

De flesta föreställer sig att vetenskapen inte kan ställa den här sortens frågor, än mindre besvara dem. Hur skulle vi någonsin kunna hävda med någon vetenskaplig säkerhet att ett visst sätt att leva är bättre, eller mer moraliskt, än ett annat? Vems definition av ”bättre” eller ”moraliskt” skulle vi använda? För närvarande tror de flesta forskare att svaren på frågor om mänskliga värderingar för all framtid kommer att vara utom räckhåll för oss – inte för att det är för svårt att studera människors subjektiva erfarenhet, eller för att hjärnan är för komplex, utan för att det inte kan vara intellektuellt berättigat att tala om rätt och fel, eller gott och ont, i universella ordalag. Många forskare studerar numera moralens utveckling och dess underliggande neurobiologi, men denna forskning försöker bara beskriva hur människor tänker och handlar. Ingen väntar sig att vetenskapen ska tala om hur vi bör tänka och handla. I debatter om mänskliga värderingar har vetenskapen officiellt ingen åsikt.

Detta har fått vetenskapen att framstå som principiellt skild från de viktigaste frågorna i människornas liv. Även om de flesta människor med någon grad av utbildning skulle medge att den vetenskapliga metoden har slagit religionen på fingrarna i sakfrågor i flera hundra år anses det numera närmast självklart, både i och utanför de vetenskapliga kretsarna, att vetenskapen inte har någonting att säga om vad ett gott liv är. På just denna punkt är religiösa tänkare inom alla trosinriktningar och i båda ändarna av den politiska skalan överens: det försvar för gudstro som man oftast hör är inte att det finns några övertygande bevis för Guds existens, utan att tron på Honom är den enda tillförlitliga källan till mening och moralisk vägledning. Sinsemellan oförenliga religiösa traditioner gömmer sig numera bakom samma paradoxala slutsats.

Som jag hävdar i min senaste bok, Moralens landskap, är värderingsfrågor – frågor om mening, moral och livets högre syfte – i själva verket frågor om medvetna varelsers välbefinnande. Genom hela boken nämner jag ett tänkt rum som jag kallar ”moralens landskap” – ett rum av verkliga och potentiella utfall, vars högsta punkter motsvarar toppar av potentiellt välbefinnande och vars dalar motsvarar djupast tänkbara lidande. Olika sätt att tänka och handla – olika sedvänjor, moralkoder, regeringsformer och så vidare – motsvaras av förflyttning i landskapet och därmed också av att människor frodas i olika utsträckning. Jag säger inte att vi nödvändigtvis kommer att upptäcka det enda rätta svaret på varje moralfråga eller det allra bästa sättet för människor att leva. Vissa frågor kan ha flera svar, som kan vara mer eller mindre likvärdiga. Att moralens landskap har flera toppar gör dem dock inte mindre verkliga eller värda att upptäcka. Det gör inte heller skillnaden mellan att befinna sig på en topp eller att sitta fast djupt nere i en dal mindre tydlig eller viktig.

Många människor verkar tycka att det är filosofiskt problematiskt att sätta likhetstecken mellan det goda och ”välbefinnande” – något i stil med att bara förespråka hedonism. Men även om det är rimligt att undra om det är ”gott” att maximera njutningen vid varje givet tillfälle, är det inte det minsta rimligt att fråga sig om det är ”gott” att maximera vårt välbefinnande. Utan tvivel verkar det vara så att vad vi egentligen frågar när vi undrar om ett visst njutningstillstånd är ”gott” är om det bidrar till eller står i vägen för någon djupare form av välbefinnande. Detta är en fullkomligt begriplig fråga, den måste ha ett svar (vare sig vi kan besvara den eller ej), och ändå håller den det godas begrepp förankrat vid medvetna varelsers upplevelser.

Konstruktionen med ett moraliskt landskap garanterar att många människor kommer att ha en felaktig moraluppfattning, precis som många människors uppfattning om fysik är felaktig. Tänk bara på den katolska kyrkan, en organisation som marknadsför sig som den största kraften av alla i det godas tjänst och som den enda verkliga skyddsmuren mot ondskan i universum. Till och med bland icke-katoliker förknippas dess doktriner allmänt med begreppen ”moral” och ”mänskliga värden”. Men Vatikanen är en organisation som exkommunicerar kvinnor för att de försökt bli präster men inte exkommunicerar manliga präster för att de våldtagit barn. Den exkommunicerar läkare som utför aborter för att rädda en mors liv – även om modern är en nio år gammal flicka som våldtagits av sin styvfar och är gravid med tvillingar – men den exkommunicerade inte en enda av dem som ingick i det Tredje riket för att de begick folkmord. (Den exkommunicerade Josef Goebbels, men det var för det grova brottet att ha gift sig med en protestant.) Denna organisation bryr sig mer om att stoppa preventivmedel än att stoppa folkmord. Den är mer bekymrad över homoäktenskap än över kärnvapenspridning. Är vi verkligen förpliktigade att anse att en så djävulsk omkastning av prioriteringarna vittnar om en alternativ ”moralisk” struktur? Nej. Jag tycker att det är uppenbart att kyrkan är lika omdömeslös när den till exempel talar om preventivmedlens ”moraliska” faror som den vore om den talade om transsubstantiationens ”fysik”. På båda områdena kan man säga att kyrkan har en groteskt oklar uppfattning om vad man bör lägga vikt vid här i världen. Kyrkan erbjuder inte en alternativ struktur för moralen, utan en falsk sådan.

Många människor oroar sig för att det på något sätt skulle vara ovetenskapligt att fälla den här sortens värdeomdömen. Men denna åtskillnad mellan fakta och värderingar är en illusion. Vetenskapen har alltid ägnat sig åt värderingar. God vetenskap är inte en följd av att forskare avhåller sig från att fälla några värdeomdömen; god vetenskap är en följd av att forskare gör sitt bästa för att värdesätta sådana principer för logiskt resonerande som förbinder det de tror med verkligheten med hjälp av pålitliga bevis- och argumentationskedjor. Själva idén om ”objektiv” kunskap (det vill säga kunskap förvärvad genom noggranna observationer och ärliga resonemang) har inbyggda värderingar, eftersom alla våra försök att diskutera fakta är beroende av principer som vi först måste sätta värde på (till exempel logisk konsekvens, att förlita sig på bevisning, parsimoni och så vidare). Det är så det rationella tänkandets normer tillämpas. Vad beträffar vår kunskap om världen finns det inga värderingsfria fakta.

Precis som det på intet sätt är irrationellt att värdesätta och försöka förstå mänsklig hälsa (detta är medicinens vetenskap) är det på intet sätt irrationellt att värdesätta och försöka förstå mänskligt välbefinnande i vidare bemärkelse. Men huruvida moralen blir en faktisk gren av vetenskapen är egentligen inte själva poängen. Är ekonomin en verklig vetenskap än? Det verkar inte så, att döma av de senare åren. Kanske kommer vi aldrig att förstå ekonomi på något djupare plan. Men tvivlar någon på att det finns bättre och sämre sätt att strukturera en ekonomi? Skulle någon bildad människa anse det vara trångsynt på något sätt att kritisera ett annat samhälles reaktion på en bankkris? Föreställ dig bara hur fruktansvärt det vore om ett stort antal intelligenta människor blev övertygade om att alla ansatser till att förhindra en global ekonomisk katastrof måste vara lika effektiva eller lika meningslösa i princip. Och ändå är det precis så de flesta intellektuella förhåller sig till de viktigaste frågorna i människans liv.

Om vårt välbefinnande är beroende av samverkan mellan händelser i hjärnan och händelser i världen, vilket det säkerligen är, så måste det finnas bättre och sämre metoder för att säkerställa det. Vissa kulturer måste tendera att ge upphov till liv som det är mer värt att leva än andra, vissa politiska övertygelser vara mer upplysta än andra, och vissa världsåskådningar ha fel på sätt som skapar onödigt mänskligt lidande. Vare sig vi någonsin i praktiken förstår mening, moral och värderingar eller ej, så hävdar jag att det måste finnas något att veta om dem i teorin. Och jag är övertygad om att om vi erkänner detta så kommer det i sig att förändra vårt sätt att föreställa oss vetenskapens gränser och dess roll i samhället. Det kommer dessutom att helt och hållet förvandla vårt sätt att föreställa oss mänsklig lycka och det allmänna bästa.

Sam Harris

Översättning: Elin Isberg