Du store Gud?

”En människas äkta värde avgörs inte av att hon, förment eller faktiskt, sitter inne med sanningen utan snarare av hennes uppriktiga strävan att nå fram till sanningen. Det är inte genom att sitta inne med sanningen utan genom att söka efter den som hon tänjer sina krafter och där hennes ständigt ökande förmåga till fulländning ligger. Av ägande blir man passiv, lat och högmodig. Om Gud höll all sanning dold i sin högra hand och endast den ständiga och flitiga jakten på sanningen i den vänstra och erbjöd mig att välja, skulle jag i all ödmjukhet ta den vänstra handen, dock med reservationen att jag alltid och för all framtid skulle stiga miste i processen.”

Gotthold Lessing, Anti-Goeze (1778)

Den store Lessing uttryckte sig mycket milt i sin polemik med den fundamentalistiske predikanten Goeze. Och hans klädsamma anspråkslöshet gav intryck av att han själv valde sin inställning, eller kunde ha gjort det. I verkligheten har vi inte möjlighet att ”välja” absolut sanning eller tro. Vi har bara rätt att säga om dem som på- står sig sitta inne med den uppenbarade sanningen att de lurar sig och försöker lura – eller skrämma – andra. Under alla förhållanden är det naturligtvis bättre och hälsosammare för intellektet att ”välja” skepticismens och det fria tänkandets väg, eftersom det endast är genom att oupphörligt utöva denna förmåga som vi kan hoppas uppnå något. Religionerna däremot är ingenting annat än ”fossiliserade filosofier”, eller filosofi med alla frågor utelämnade, med Simon Blackburns kvicka definition i hans studie av Platons Republiken. Att ”välja” dogm och tro framför tvivel och experimenterande är detsamma som att hälla ut det mognande årgångsvinet och girigt gripa efter sockerdrickan.

Thomas av Aquino avfattade en gång ett dokument om treenigheten. I all blygsamhet ansåg han det vara ett av sina förnämsta verk och lade det på altaret i Notre-Dame så att gud själv kunde läsa skriften med lupp och kanske gynna ”den änglalike doktorn” med ett omdöme. (Här begick Thomas samma misstag som de som tvingade nunnorna i klostren att lägga segelduk över badkaren när de tvådde sig: idén var att guds blick skulle vändas från de oklädda kvinnliga formerna av ett så enkelt knep, men man glömde i hastigheten att han förmodades kunna ”se” allting var som helst och när som helst genom klostrens murar och tak innan han stoppades av segelduksskölden. Det saken verkligen gällde var troligen att nunnorna hindrades från att betrakta den egna kroppen, eller snarare någon annans.)

Hur det än var med den saken kom Thomas längre fram underfund med att gud mycket riktigt hade gett hans avhandling goda recensioner – han är den ende författare som någonsin har sagt sig ha undfått denna utmärkelse – och munkar och noviser fyllda av bävan konstaterade att han svävade omkring i levitation i katedralens inre. Att vi har ögonvittnen till denna händelse kan jag intyga.

En viss dag våren 2006 gjorde president Ahmadinejad av Iran, åtföljd av sin regering, en pilgrimsfärd till en källa mellan huvudstaden Teheran och den heliga staden Qum. Den sägs vara den cistern dit den tolfte eller ”den i dunkel höljde” eller ”dolde” imamen tog sin tillflykt år 873, vid fem års ålder, och sedan dess är han osynlig för alla tills hans länge väntade och hett önskade återkomst slår världen med häpnad och försonar den. När kortegen hade stannat tog Ahmadinejad en textrulle av papper och kastade ner den i öppningen för att uppdatera den dolde om Irans fram- steg i kärnsprängning och anrikning av uran. Man skulle ha trott att imamen kunde hålla sig à jour med denna utveckling var han än befann sig, men av någon anledning måste källan ha tjänstgjort som hans postinkast.

Det kan tilläggas att president Ahmadinejad strax dessförinnan hade återvänt från Förenta Nationerna, där han hållit ett tal som fick stor uppmärksamhet i radio och TV och även bland en stor samling åhörare i salen. Vid återkomsten till Iran berättade han för sina anhängare att han hela tiden medan han talade hade varit omgiven av ett klart grönt ljus – grönt är islams färg – och att utstrålningen av detta gudomliga ljus hade hållit hela general- församlingen tyst och fängslad. Trots att han av allt att döma var ensam om att uppleva detta fenomen tog han det som ytterligare ett tecken på att den tolfte imamen skulle återkomma inom en nära framtid, för att inte säga som en ytterligare bekräftelse på hans ambition att se Islamiska republiken Iran, nedsjunken i tiggeri och förtryck och stagnation och korruption, som en kärnvapenmakt. Men liksom Thomas av Aquino litade han inte på att den tolfte eller ”dolde” imamen skulle kunna studera ett dokument om det inte lades så att säga framför näsan på honom.

Jag har många gånger bevittnat shiamuslimska ceremonier och processioner, och därför blev jag inte förvånad då jag fick veta att de till form och liturgi delvis är lånade från katolicismen. Tolv imamer, varav en nu befinner sig ”i dunkel” och i avvaktan på återkomst eller återuppvaknande. En febril kult av martyrskap, särskilt riktad mot Husseins plågsamma död då han övergavs och förråddes på Karbalas ödsliga ökenslätter. Processioner av flagellanter och självplågare som vältrar sig i sorg och skuld över hur deras helgade ledare hade lämnats åt sitt öde. Den masochistiska Ashurafesten, som shiamuslimerna firar, och som har mycket starka likheter med den Semana santa, ”heliga vecka”, då folk i kåpor och med huvor neddragna över ansiktet bär kors och facklor genom Spaniens gator. Än en gång får vi bevis för att den monoteistiska religionen är ett plagiat på ett plagiat på en hörsägen byggd på en hörsägen, en illusion av en illusion, som sträcker sig hela vägen bakåt till fabrikationen av några händelser som aldrig har inträffat.

Ett annat sätt att uttrycka detta är att säga att en version av inkvisitionen står i begrepp att lägga sig till med ett kärnvapen medan jag skriver detta. Under religionens fördummande välde har Persiens storartade och uppfinningsrika och sofistikerade civilisation ohjälpligt mist pulsen. Dess författare och konstnärer och intellektuella lever till stor del i landsflykt eller har förkvävts av censuren. Dess kvinnor är lösöre och fria sexuella byten, dess ungdom har dålig utbildning och saknar arbete. Efter ett kvarts- sekel av teokrati exporterar Iran fortfarande precis samma varor som det exporterade när teokraterna tog makten – pistaschnötter och mattor. Modernitet och teknologi har gått det förbi, utom på det enda området kärnvapenkonstruktion.

Därmed hamnar konfrontationen mellan tro och civilisation på ett helt nytt plan. Till ganska nyligen fick de stater som slog in på den prästerliga vägen betala ett högt pris för det. Deras samhällen förföll, deras ekonomier försvagades, deras bästa intellekt gick till spillo eller begav sig någon annanstans, och de över- träffades genomgående av samhällen som hade lärt sig att tämja och skilja ut den religiösa impulsen. Ett land som Afghanistan ruttnade helt enkelt. Detta var illa nog, men det blev värre den 11 september när den heliga befallningen utfärdades från Afghanistan om att två av modernismens storartade prestationer – skyskrapan och jetplanet – skulle bindas samman och användas för förbränning och människooffer. Nästa steg, klart och tydligt tillkännagivet i hysteriska predikningar, skulle bli det ögonblick då apokalyptiska nihilister fick undergångsvapen i sina händer. Fanatiska troende skulle inte kunna konstruera något så nyttigt eller vackert som en skyskrapa eller ett passagerarplan. Men de kunde gå vidare med sin långa historia av plagierande och låna eller stjäla dem och använda dem till utplåning.

Den här boken behandlar det äldsta debattämnet i mänsklighetens historia, men nästan varje vecka under arbetet på den fick jag göra ett avbrott och delta i den alltjämt pågående debatten. Dispyterna tog sig vanligen obehagliga former: det var i regel inte för att diskutera med någon förfaren gammal jesuit från det katolska George Washington University som jag blev tvungen att lämna skrivbordet, utan för att skynda ut och visa solidaritet vid den danska ambassaden. Det lilla demokratiska Danmark fick se andra av sina beskickningar gå upp i rök till följd av några karikatyrer i en tidning i Köpenhamn. Denna sista konfrontation var sär- skilt beklämmande. Islamiska pöbelhopar kränkte den diplomatiska immuniteten och utfärdade dödshot mot civila, men det som Hans Helighet i Rom och ärkebiskopen av Canterbury protesterade mot var ändå – karikatyrerna! Och detta i en tid då massmedierna lever nästan uteslutande på bilder. Det pratades i eufemistiska vändningar om att man måste visa ”respekt”, men jag känner en hel del av chefredaktörerna i fråga och kan med visshet säga att det främsta motivet för ”återhållsamhet” var rädsla. En skock religiösa översittare och storskrävlare kunde alltså så att säga rösta bort yttrandefrihetens tradition i dess västerländska hjärtland. Och det år 2006! Till det nesliga motivet rädsla måste vi också lägga relativis- mens moraliskt lättjefulla praxis. Ingen grupp icke-religiösa skulle ha beviljats en så lättvindig seger eller fått sina ursäkter serverade på bricka – inte för att de hade lagt fram några egna.

En annan dag slår man upp tidningen och läser att den största studien av böners effektivitet som någonsin genomförts har konstaterat att det inte finns något som helst samband mellan

”förböner” och tillfrisknande. (Nåja, kanske ett litet samband: patienter som visste att andra bad för dem fick fler postoperativa komplikationer än de som inte visste det, men jag vill inte påstå att detta bevisar något.) I en annan artikel får man veta att en skara hängivna och tålmodiga forskare har hittat flera skelett av en stor fisk i polarhavet norr om Kanada. Den levde för 375 miljoner år sedan och skeletten visar föregångare till fingrar, handleder, armbågar och axlar. Tiktaalik, som den kallas på förslag av nunavutfolket som lever där, hamnar bredvid Archaeopteryx, en övergångsform mellan dinosaurier och fåglar, och blir en av de länge efterlysta så kallade felande länkar som upplyser oss om vår sanna natur. Samtidigt belägrar de skränande förespråkarna för ”intelligent design” ännu en skolstyrelse och fordrar att detta snack skall läras ut till barn. Enligt min uppfattning börjar dessa kontrasterande händelser likna en kapplöpning: ett litet steg framåt för forskningen och förnuftet, en väldig och hotfull stöt av barbariets krafter – folk som vet att de har rätt och som vill återinföra ”en fromhetens och järnets makt”, som Robert Lowell formulerar det i ett annat sammanhang.

Religionen stoltserar också med en speciell gren av sig själv som ägnas studiet av slutet. Den kallar sig ”eskatologi” och grubblar oavlåtligt över alla jordiska tings hädanfärd. Denna döds- kult vägrar att ebba ut, trots att vi har all anledning att tro att ”jordiska ting” är det enda vi har och någonsin kommer att få. I våra händer och inom vårt synfält ligger dock ett helt universum av upptäckt och klarläggande, som är ett nöje att studera i sig, ger vanliga människor tillgång till insikter som inte ens Darwin eller Einstein hade och erbjuder ett löfte om nästintill mirakulösa fram- steg i sjukvård, i energi och i fredligt samspel mellan olika kulturer. Trots det föredrar miljoner människor i alla samhällen alltjämt myterna om grottan och stammen och blodsoffret. Den nu avlidne Stephen Jay Gould skrev generöst nog att vetenskap och religion tillhör ”icke överlappande magisteria”. De överlappar sannerligen inte, men det betyder inte att de inte är varandras fiender.

Det går inte längre att rättfärdiga religionen. Tack vare teleskopet och mikroskopet förklarar den inte längre något av betydelse. Förr kunde den på grund av sitt totala kommando över en världsåskådning hindra rivaler från att träda fram, men nu kan den bara hämma och fördröja – eller försöka vända på – de mätbara framsteg vi har gjort. Ibland är den visserligen listig nog att er- känna dem, men därmed blottlägger den sig för valet mellan irrelevans och obstruktion, kraftlöshet eller rent bakåtsträvande, och den är programmerad att välja det sämsta alternativet. Inför de möjligheter av ett slag som vi aldrig har drömt om, inrymda i vår hjärnbark i fortgående utveckling, i det kända universums yttersta gränsområden och i de proteiner och syror som vår natur består av erbjuder religionen antingen utplåning i guds namn eller det falska löftet om att vi kommer att bli ”frälsta”, om vi sätter kniven till förhuden eller ber åt rätt håll eller tuggar i oss ett tunt kex. Det är som om man blev erbjuden en läcker och doftande frukt, som inte alls hör till årstiden och har mognat i ett noggrant och kärleksfullt konstruerat växthus, men kastar bort köttet och fruktmas- san och dystert gnager på kärnan.

Framför allt behöver vi en ny upplysning, som tar sin utgångspunkt i att mannen och kvinnan är det rätta objektet för studiet av människosläktet. Till skillnad från sina föregångare kommer denna upplysning inte att vara beroende av några få begåvade och exceptionellt modiga personers heroiska genombrott. Den ligger inom räckhåll för vem som helst. Studiet av prosa och poesi, både för deras egen skull och för de eviga etiska frågor som de handlar om, kan nu utan svårighet ersätta läsningen av heliga texter som har befunnits vara falska och påhittade. Den ohämmade veten- skapliga forskningen, och det faktum att nya rön tack vare elektroniken är lätt tillgängliga för massorna, kommer att revolutionera vår syn på forskning och utveckling. Det är av allra största vikt att vi i varje fall kan försöka få till stånd en skilsmässa mellan sexualitet och rädsla, mellan sexualitet och sjukdom, mellan sexualitet och tyranni, på det enda villkoret att vi stänger ute alla religioner ur samtalet. Och allt detta och mer därtill ligger för första gången i vår historia inom räckhåll för alla, om än inte precis till hands.

Det är emellertid bara den mest naive utopist som kan inbilla sig att denna nya humana civilisation kommer att växa fram i en rät linje, som någon dröm om ”framåtskridande”. Först måste vi övervinna vår förhistoria och slippa ut ur de knotiga händer som försöker dra oss tillbaka till katakomberna och de blodstinkande offerstenarna och underkastelsens och självförebråelsens hemliga last. ”Känn dig själv”, sade grekerna och hänvisade vänligt till filosofins tröst. För att städa upp intellektet inför detta projekt måste man lära känna fienden och göra sig redo att bekämpa honom.