Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Fördöm könsförtryck vem som än begår det

Sara LarssonSvenska Dagbladets Anders Haag vill i en kommentar till min artikel på Newsmill förminska den principiellt angelägna diskussionen om Sans magasin och religionsdebattens mekanismer genom att beskriva mig som rov för otyglade känslor. ”Hon är arg och upprörd av att Sans och dess redaktion blivit utsatt för ’påhopp’, och tycks vara förvånad över detta”, skriver Haag och tillfogar på välkänt paternalistiskt manér att jag säkert kommer på bättre tankar, bara jag ”fått lugna ner mig och tänka efter”.

Haags läsning av min text färgas av rubrikens formulering om påhopp, men som tidningsman är han naturligtvis väl medveten om att jag inte själv står bakom denna. Ordet ”påhoppad” är inte mitt utan Newsmillredaktionens, liksom valet av infallsvinkel: genom denna formulering riktas fokus mot situationen för religionskritiska feminister, snarare än den psykologi som styr våra meningsmotståndares sätt att tänka och argumentera. Perspektivet kunde enkelt vändas. I förbigående sagt hade jag ett helt annat rubrikförslag – ”Sans magasin och den nykoloniala beröringsskräcken” – vilket tydligare skulle ha belyst det Haag själv är drabbad av.

Må andra bedöma om min argumentation är känslomässig. Ingenstans i min artikel skriver jag att jag känner mig påhoppad, upprörd eller arg.

Däremot är jag förvånad, vilket Haag bör ta som en komplimang. Känslan speglar min förväntan om tankeskärpa och integritet hos honom själv och andra journalister. Inte minst av dem som verkar inom livsåskådningsområdet bör man kunna begära att de ska förstå och på något sätt våga förhålla sig till den sorts metadiskussion som förs i Sans första temanummer angående religionsdebattens villkor och begränsningar. Ophelia Benson, Sam Harris, Dilsa Demirbag-Sten, Pernilla Ouis med flera intervjuade och skribenter resonerar ingående om hur kritik av religiösa maktstrukturer viftas bort eller döms ut som kulturellt och själsligt inskränkt, imperialistisk och präglad av rasism. De visar också på det ohållbara i ett sådant tanke- och debattklimat.

Märkligt nog har våra kritiker, däribland Haag samt Helle Klein och Mattias Irving på Seglora smedja, valt att kommentera tidskriften som om de inte hade läst eller förstått ett ord av denna övergripande diskussion i Sans, vilket möjligen också är fallet.

Haag anser att det redan ordas mycket om globala brott mot kvinnor. I den meningen slår Sans in öppna dörrar, menar han. (Slår man in öppna dörrar när man ägnar uppmärksamhet åt ett världsomfattande förtryck som i stort sett alla känner till, men likväl står passiva inför?) Det kontroversiella i Haags ögon är av allt att döma inte själva problembeskrivningen, utan analysen. Det är skärskådandet av religioners roll och i synnerhet betoningen av brott och tvivelaktiga sedvänjor i islamiska sammanhang som provocerar honom. Dessa frågor kommenteras i ett tidigare inlägg av mig och Sans chefredaktör Christer Sturmark, så jag diskuterar dem inte vidare här.

I ett försök att freda religionsbegreppet, utan att för den skull förminska övergreppen mot kvinnor, vill Haag skilja religionen från ”kultur” och ”patriarkala strukturer”. En sådan konceptuell uppdelning lär han dock få svårt att hävda, om han menar allvar med sin egen ambition om vetenskaplighet. ”Kulturen” kan vare sig teoretiskt eller praktiskt ses som oberoende av religiösa föreställningar och normer. Religioner innehåller starka patriarkala inslag. Givetvis måste förtryck förstås som en samverkan av många olika faktorer, men att ”problematisera” bilden av kvinnors utsatthet i dagens värld innebär knappast att försöka tona ner de aspekter som berör gudstro.

Forskaren Pernilla Ouis skriver ironiskt nog i Sans om just denna missuppfattning av vetenskapligt ”problematiserande”. Kanske borde Haag fundera över om hans egen och många andras ovilja att inse vidden av religiöst sanktionerat könsförtryck kan ha någonting att göra med att dessa brott mot kvinnor tillåts fortgå trots att de, som han själv påpekar, är vida kända.

Mattias Irving på Seglora smedja vidhåller i sin replik till mig att Sans har ”missbrukat bilden av burkan” och därmed gett ”islamofober” vatten på deras kvarn.

På vad sätt är bilden missbrukad, frågar man sig. Eller snarare: Hur skulle ett legitimt, icke-islamofobiskt bruk av en burkabild se ut i Seglora smedjas ögon? Jag kan inte förstå Irving på annat sätt än att feminister borde låta bli att avbilda plagget, eftersom det också avbildas och används i propagandistiskt syfte av personer med främlingsfientlig agenda.

Irving förklarar att ”respekten för den andre och för samtalet självt” gör det svårt för honom att bemöta min artikel, men är trots allt inte mer hämmad än att han kan fälla förklenande omdömen om motparten i samma stil som Anders Haag. Jag sägs ”mena väl” men inte begripa vad frågan gäller. Jag får veta att jag ”oavsiktligt saboterar” en viktig samhällsdiskussion och borde ”tänka innan jag skriver”. Vi kan lämna dessa kommentarer utan avseende här.

Desto intressantare är Irvings till synes genuina känsla av häpnad då jag konfronterar honom med hans egna ordval och resonemang.

Hur kan man ha något att invända mot en genussyn som per definition betyder frihet, frågade jag i mitt tidigare inlägg. Och hur kan man betrakta utifrån kommande kritik av kvinnors villkor under islamistiska regimer som ett sätt att ”tysta ner” de berörda, när kritiken uppenbarligen stöds av tongivande feminister och människorättsorganisationer med förankring i den muslimska världen? Jag påpekade också det bisarra i att Irving kallat ett världsomspännande könsförtryck för ”små exotiska fickor av extremism”.

Frågeställningarna berör Irving illa. Han känner inte igen sig i min resumé. Det blir ”stundtals riktigt obehagligt” att läsa om hur omfattande övergrepp mot kvinnor bagatelliseras av honom själv och andra postkolonialt inspirerade religionsförsvarare.

Denna reaktion är i någon mening glädjande, eftersom den antyder att Irving och Seglora smedja har ett känsligare världssamvete än vad deras inlägg hittills har gett sken av. Samtidigt belyser reaktionen, tror jag, själva grundproblemet i vår tids debatt om religion och mångkulturalism. Hos de postkoloniala finns en besvärande brist på självinsikt. Man tycks inte förstå hur snett man ofta hamnar när man söker omsätta sin mekaniskt inlärda och delvis missförstådda läxa i konkret samhällsanalys.

Irving påstår att jag ger en felaktig beskrivning av postkolonial teori och praktik, men har själv missuppfattat mitt resonemang i grunden. Givetvis känner jag till syftet med den akademiska verksamheten. Min beskrivning avsåg inte syftet – ”att påvisa underliggande rasistiska tendenser i samhället” – utan de olyckliga effekterna, när Edward Saids ”Orientalism” lästs alltför nitiskt och samhällsdebattörer skolade i social dekonstruktion gör sig blinda för sina egna ömmast omhuldade konstruktioner.

Problemet är att Irving och hans meningsfränder förutsätter det som skulle bevisas, nämligen att varje kritisk skildring av ”de andras” verklighet per definition är orientalistisk, rasistisk, islamofobisk.

Ytterligare ett tillrättaläggande är nödvändigt här. Jag påstår inte, som Mattias Irving hävdar, att man måste tro på inneboende skillnader mellan olika ”folk” för att kunna varsebli eller resonera om rasism. Det förhåller sig naturligtvis precis tvärtom. Rasism är, med en minimalistisk definition, just en sådan generaliserande och essentialistisk syn på ”oss” och ”dem”.

Vad jag påstår är att de postkoloniala hänger sig åt just ett sådant särartstänkande, hur starkt de än må bedyra motsatsen. De gör det genom sin vägran att möta representanter för icke-västerländska traditioner i en uppriktig och jämbördig idédebatt. De gör det genom att frånkänna ”de andra” deras ansvar för exempelvis en genussyn, som i det egna kulturella sammanhanget skulle ha dekonstruerats och fördömts utan pardon.

Därmed blir de nedlåtande på ett sätt som gränsar till rasism. De förhåller sig som om samhällets minsta enhet faktiskt vore den etniskt eller kulturellt definierade gruppen, snarare än individen. De argumenterar som om de trodde på naturgivna och oföränderliga skillnader i kynne, intellekt och moralsyn mellan olika ”folk”.

Detta tänkesätt är ständigt vägledande och underliggande hos den postkoloniala falangen i religionsdebatten, men uttalas sällan. När företrädarna ställs till svars för sina egna perspektiv, står många likt Mattias Irving oförstående.

”Följden av Larssons resonemang blir att den som pekar ut rasism i samhället själv måste vara rasist”, skriver Irving.

Alls inte.

Följden blir att man inte slappt kan sätta rasiststämpel på var och en som pekar ut förtryck i annan kulturell eller religiös kontext än den västerländska, och att företrädare för alla synsätt till sist måste tas på allvar i en färgblind normdebatt som gäller hela mänskligheten.

//Av Sara Larsson

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...