Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Intervju med Sverker Åström

Ända tills jag var 90 år var jag pigg som sjutton, spelade squash och allt möjligt, men upphörde med det då min 22-åriga partner började klå mig. Men efter 90-årsdagen blev jag, nästan som i ett slag, både fysiskt och psykiskt äldre. Gammal. Jag känner på ett oerhört starkt sätt döden närma sig. Fysiskt tar det sig inte uttryck i något lidande, men däremot med en oerhört ökande trötthet som gör att när jag inte har något speciellt för mig så går jag helt enkelt och lägger mig och vilar. Har jag promenerat en kort stund så måste jag gå hem och vila. Så slutet närmar sig med hög hastighet, det är en stark realitet för närvarande.

CHRISTER STURMARK: Är du rädd för döden?

SVERKER ÅSTRÖM: Döden skrämmer mig inte i sig, men själva döendet. Man hoppas ju att hjärtat bara ska upphöra att slå. Jag fick en påminnelse om det för ett par år sedan på Gotland. Jag var på middag hemma hos vänner och svimmade plötsligt. Två läkare i sällskapet kastade sig över mig och lyssnade på mitt hjärta – som hade stannat! Efteråt sa de till mig att om hjärtat stannar på en vuxen, så dör man inom fem minuter. De utförde första hjälpen och efter tio minuter så var jag återställd och satt upp och fortsatte måltiden som om ingenting hade hänt. Men hade jag inte haft läkarna där då så hade jag inte suttit här idag. Min förhoppning nu är att jag ska drabbas av samma hjärtstillestånd som då. Inte så att jag medvetet vill framkalla det – men jag är på vippen ibland, jag har ju inget mer att ge, tycker jag, varken till andra eller mig själv. Så en sådan död är vad jag önskar mig. Att inte behöva förmultna på sjukhus.

CHRISTER: I Sverige är aktiv dödshjälp fortfarande förbjudet. Hur ser du på det?

SVERKER: Jag har följt den här eutanasidebatten och det som händer i Holland och Schweiz. Jag tycker det är en otroligt känslig fråga då det ställer enskilda läkare, och vänner, inför livsavgörande beslut. Deras omdömen kan ju svikta. Men jag har ingen bestämd uppfattning. Nu för tiden kan du i alla fall be om smärtstillande medel. Fram till för inte så länge sedan så fick ju läkarna inte ge smärtstillande medel mer än i begränsade doser, för det kunde – även för en patient i min ålder – bli vanebildande!

CHRISTER: Du är född 1915. Vilken livssyn fick du med dig från hemmet?

SVERKER: Mina föräldrar var konventionella kristna. Min mamma gick i kyrkan på söndagarna och på Långfredagen fem gånger. Men jag uppfattade det som ren konvention. Min pappa var bondeson, född 1872 i Ödeshög, tyckte mer om att dricka punsch och röka cigarr än att gå i kyrkan. Det fanns ingen sträng kristen moralsyn i mitt barndomshem. Som tonåring var jag inte heller intresserad av dessa frågor, i så fall mer av moralfrågor.

CHRISTER: Funderade du då på din homosexualitet?

SVERKER: Nej, den visste jag inte om då. Att ”komma ut” var en komplicerad, mångfacetterad process. Först inför mig själv. Sen för mina föräldrar, vännerna, allmänheten. Jag kom inte ut inför mig själv förrän jag var 24 år.

CHRISTER: Hade du några homosexuella förebilder som underlättade för dig att erkänna din homosexualitet?

SVERKER: Nej. Jag hade en enstaka sexuell förbindelse med en man vid 24, och då blev jag riktigt medveten om min personlighet.

CHRISTER: Hur hanterade dina föräldrar detta?

SVERKER: De fick aldrig veta det. Min pappa dog redan vid 55 års ålder, min mamma levde tills hon var 94, men det var aldrig fråga om att jag skulle berätta för henne.

CHRISTER: Vad är ditt förhållande till de existentiella frågorna?

SVERKER: Jag var en sådan där vanlig svensk medelklass som konfirmerades och avlade de löften som följde av konfirmationen. Å andra sidan anser jag att Svenska Kyrkan är en organisation med byggnader som är en del av det svenska kulturarvet och som bör skyddas. Och bortsett från galenskaper som häxprocesser och krig för religioners skull så har den svenska protestantismen varit en relativt hygglig historisk företeelse. Med stigande ålder, då det naturliga kanske borde vara att man börjar tro på Gud och frälsning och det eviga livet, så har tvärtemot detta försvunnit för mig. Idag betraktar jag mig som en rationell människa som vare sig tror på Gud eller det eviga livet. Idag kallar jag mig ateist. Den insikten har nog successivt växt fram, genom eget tänkande och samtal med människor jag sätter värde på. Georg Kleins böcker har också gjort stort intryck på mig i denna riktning.

CHRISTER: Ingemar Hedenius bok ”Tro och vetande” kom ut 1949. Gjorde den intryck på dig?

SVERKER: Ja absolut. Men jag har aldrig varit någon teoretiskt intresserad, resonerande person. Jag tog väl till mig hans ateism och rationalitet. Jag träffade honom också i något Uppsala-sammanhang. Han var en mycket sympatisk person och en sällskapsmänniska

CHRISTER: Det finns en märklig uppfattning idag om att en ateist är någon okonstnärlig och lite fyrkantig, den rationella ingenjören liksom. Hedenius var ju verkligen inte så, utan musikalisk, konstnärlig.

SVERKER: Ja, det är märkligt. Själv lyssnar jag bara på klassisk musik, gärna Mozart.

CHRISTER: Till Utrikesdepartementet kom du 1939, samma år som andra världskriget bröt ut. Hade du mycket att göra med kriget på under din första tid där?

SVERKER: Inte särskilt. Jag hade alltid intresserat mig för utrikespolitik och det var naturlig för mig att söka mig till UD efter mina studier, och det var som tur var stor efterfrågan på personal i och med att kriget brutit ut. Men jag hade ingen kontakt med de krigsförande länderna. I fjortonårsåldern hade jag varit utbytesbarn i en tysk familj i tre månader, och hade på så sätt lärt mig flytande tyska.

CHRISTER: Vad hade man för bild av Tyskland och Hitler på den här tiden inom din yrkeskår?

SVERKER: Hitler representerade en allmän nationalistisk stämning som gick genom Europa. Jag var med i Studenternas Nationella Förbund, som gudskelov under min tid varken hade antisemitiska eller diktatoriska tendenser. Det var en blekare och svensk avklang av nationalistiska stämningar i Europa. Det var mycket oskyldigt.

CHRISTER: När började man inom diplomatkåren förstå vad som faktiskt hände i Tyskland?

SVERKER: Inom UD fanns ingen tillstymmelse till sympati för Tyskland och Hitler. Jag minns att vi med fasa satt och lyssnade på radio när Hitler talade någon gång. Men kunskap om hur judeförföljelsen såg ut, det fick man sent. Jag tror det var von Otter, en svensk tjänsteman, som åkte tåg i Tyskland med någon som var partiansluten och fick några papper av denne om judeförföljelserna och upplysningar om lägren. Dessa papper fick svenska regeringen och UD sedan kännedom om. Men vi reagerade inte på annat sätt än att vi, särskilt när det gällde nordiska förhållanden, var mycket aktiva. Sommaren 1943 när judeförföljelserna skulle utsträckas till Danmark, då tog Sverige aktiv del i att rädda de danska judarna och räddade praktiskt taget allihopa. Mottagandet i Sverige ordnades av statsrådet Gustav Möller och hans statssekreterare Tage Erlander. Ännu senare under kriget när tyskarna började deportera också ifrån Norge, då ingrep vi mycket kraftigt och erbjöd dem asyl i Sverige. Sverige var inte alls så dåligt som det ibland görs gällande, utan ingrep både på diplomatisk nivå och för att rädda enskilda människor. Och sen kom ju de Vita Bussarna osv.

CHRISTER: När börjar du arbeta med Dag Hammarskjöld?

SVERKER: Hammarskjöld kom till UD 1950. Han var då kabinettssekreterare i två år, och statsråd i ett år fram till 1953 då han blev generalsekreterare i FN. 1950-53 så var jag hans chef de cabinet. Det var inte mycket att göra, för han gjorde allting själv! Men jag lärde känna honom och vi blev nära vänner då.

CHRISTER: Framåt 60-talet kom ju de radikala politiska rörelserna, som också var ganska religionskritiska. Hur upplevde du dem som UD-tjänsteman?

SVERKER: Det gällde ju Vietnam i hög grad. Där var jag inte så oerhört radikal. Jag deltog i demonstrationer mot USA och jag samarbetade med Palme fram till hans berömda uttalande om bombningarna i Hanoi.

CHRISTER: Fick du nån känsla av vad Erlander och Palme hade för förhållande till religion?

SVERKER: Erlander kom från en kristen familj i Värmland, jag tror t o m hans far var kantor, och var nog mer än en konventionellt kristen. Palme kom från en framstående borgarfamilj. Jag kan inte minnas att vi någonsin nämnde ordet religion.

CHRISTER: Varför tror du att religionen nu har kommit upp på dagordningen i den internationella politiken så mycket?

SVERKER: Vi lever i en tid av ökat våld, som i och för sig har en positiv sida: Enligt FN-stadgan får våld bara utövas av Säkerhetsrådet efter att man har konstaterat någon sorts brott mot freden. Den stora diskussionen de senaste tio åren har varit om ”brott mot freden” också ska innefatta fruktansvärda övergrepp mot mänskliga rättigheter. Ingreppet i Kosovo var ju ett sådant exempel på ingripande. Och det är den stora diskussionen i FN, hur man ska kunna legitimisera sådana ingrepp utan att missbruk uppstår.

CHRISTER: Men efter kommunismens kollaps och Berlinmurens fall så har ju religionen som politisk faktor blivit så dominant, både islam och kristendom. Varför tror du har religionen fått denna återkomst?

SVERKER: Jag har inte grunnat på det. I USA har såklart den evangeliska södern, sydstaternas legitimistiska kristendom, har fått ökat politiskt inflytande. Men även Tony Blair hade en religiös ådra, hans stöd till USA innehöll en stor religiös faktor, världspolitiken påverkas. Men varför det sker nu vet jag inte. Anfallet mot Irak beslöts slutgiltigt i Vita Huset i augusti 2002. Sen hade man ett spel för galleriet i FN under vintern 2002-2003 och sen kom angreppet den 20 mars 2003. När beslutet fattades i augusti 2002 utsåg Bush två grupper som skulle vinna opinionen i världen för Amerikas sak. Dels en amerikansk grupp med försvarsminister Donald Rumsfeldt i ledningen, dels en europeiska grupp, som skulle göra propaganda för amerikanskt anfall mot Irak även utan FN-mandat. Den skulle ledas av Carl Bildt, vilket han också han accepterade. Han har helhjärtat gått in för Irakkriget. Så när han ska uttala sig som svensk utrikesminister så är han politiskt jävig. Han kan inte uttala ett enda kritiskt ord mot Amerika, för han har stött dem aktivt som deras propagandist i Europa.

CHRISTER: Det låter som att du tycker att Bildt är olämplig som utrikesminister?

SVERKER: Svaret är ja. Och detta krig, som på ett så fruktansvärt sätt har kostat människor livet och skapat situationer i Irak som inte kan repareras på generationer framåt, detta olagliga krig har Carl Bildt godkänt och när han första gången ska yttra sig som svensk utrikesminister i Utrikesdeklarationen den 14 februari 2007, så kan han om Irakkriget bara säga en enda mening: ”Situationen i Irak inger oro.” Det är allt han säger – samtidigt som hundratusentals irakier har mördats, 2 miljoner irakier har lämnat landet, 1,5 miljon är internflyktingar, och hela ekonomin är ett komplett kaos. Det enda som den svenska regeringen säger om denna absolut katastrofala situation är: ”Situationen i Irak inger oro.”

CHRISTER: Vad borde man ha gjort i stället för att anfalla Irak?

SVERKER: Iraks anfall mot Kuwait var så olagligt att FN:s Säkerhetsråd beslöt att gripa in. Efter att detta hade hänt så höll USA och England Saddam Hussein och Irak under mycket stor kontroll. Man observerade Irak från luften under dessa tio år mellan Kuwait och anfallet mot Irak. Hade man då följt samma politik som mot Sovjetunionen – The Policy of Containment – snarare än militärt angrepp så är det inte alls omöjligt att man hade kunnat få politiska förändringar till stånd i Irak. Det hade gjort kriget onödigt.

Man hade kunnat fortsätta att förfina sanktioner av olika slag, isolering av Saddam Hussein, stöd till oppositionen. Men i stället stödde man Saddam Hussein. En del av beståndsdelarna i de kemiska vapen som användes i det stora utrotningskriget mot kurderna, kom från Amerika. Och Amerika stödde helhjärtat Irak och Saddam Hussein mot Iran under FN:s angreppskrig mot Iran. Amerika var alltså delvis skyldigt till att Saddam kunde fortsätta. Och ett faktum är att i motiveringen till angreppet den 20 mars 2003 finns det ingenting om att man ska få bort Saddam Hussein. Det var en bieffekt. Motiveringen är fortfarande höljd i dunkel. Det var ju påhittade argument om kärnvapen, som var ren nonsens.

CHRISTER: I USA förekommer kristna rörelser som kämpar för ett stor-Israel, baserat på Uppenbarelsebokens förutsägelser om att Jesus återkomst till Jorden är beroende på Israels storlek. De kallar sig ”Christian Zionists”. Har du stött på det i ditt politiska arbete?

SVERKER: Så fullständigt idiotiskt! Att denna vidskepelse präglar en sådan stor och viktig fråga som Israelfrågan. Jag vet inte så mycket om dessa rörelser. På svensk mark har de ju motsvarigheten i de där Uppsala-idioterna … vad heter de?

CHRISTER: Du tänker kanske du Livets Ord?

SVERKER: Ja, just det. Livets Ords chef Ulf Ekman är ofta i Jerusalem, med uppgift att importera ryska judiska medborgare till Israel. Han sysslar bara med det, att föra över ryssar till Israel för att stärka Israel. Men det komiska är, vilket jag har från säker källa, att under många år var detta en möjlighet för de ryssar som av andra skäl var missnöjda med Sovjetregimen att komma ut ur landet, att säga sig vara judar och få en säker tillflykt i Israel. En sann historia lyder, att det kom en grupp med ryssar som ville lämna Sovjet och som utgav sig för att vara judar och på så sätt fick tillstånd att komma till Israel. När de kom till Israel slog de sig ned som en grupp i någon större kibbutz. Och deras första krav var att man skulle bygga en ortodox kyrka! En underbar ironi. Ulf Ekman är verkligen otäck. Läskig.

CHRISTER: Vad tror du är motmedlet mot religiös fundamentalism idag? Det verkar ju inte som att bildning hjälper, USA är ju ett ganska välutbildat land.

SVERKER: Rationalitet. Humanism. Men stämningen är ju sådan, att när tidningarna med jämna mellanrum – framför allt inför valen – frågar de svenska partiledarna hur de ställer sig till religionen så är det obligatoriska svaret att de inte är utövande kristna, men att de har den högsta respekt för kristendomens värden. De borde upphöra med detta jäkla prat, tycker jag!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...