Min Jihad – efterspelet

Inför en nytryckning av Min Jihad när 2015 går mot sitt slut finns det anledning att stanna upp och se tillbaka på det halvår som gått efter att jag debuterade som författare. Sedan jag gav ut min bok i början av juli har jag nämligen fått en rad nya erfarenheter. Dessa har dessvärre gett mig en ökad förståelse för alla dem som ryggar tillbaka inför att över huvud taget beröra frågor som har med extremistisk islamism i Sverige att göra.

Jag har i det avseendet tidigare varit naiv. Jag hade inte insett att det lägsta pris som man i Sverige får räkna med att betala för att fästa uppmärksamheten på rörelser med kopplingar till jihadistorganisationer som Islamiska Staten, al-Qaida och Ahrar ash-Sham är så pass högt att man på flera sätt gör klokast i att hålla tyst. I alla fall om man inte yrkesmässigt arbetar med terroristbekämpning eller forskning om terrorism.

Förföljelse, smutskastning och trakasserier har efter att jag gav ut Min Jihad blivit en del av min vardag. Kulmen var när jag mordhotades av en svensk IS-Kvinna som numera lever under det påstådda kalifatet.

Detta är konsekvensen av att jag har skrivit denna bok om svenska organisationer som har kopplingar till den rörelse som mest tydligt påminner om 1930-talets tyska nazism. En rörelse som styr över ett stort geografiskt territorium och vars företrädare säger sig drömma om att utrota alla som inte delar deras världsbild.

I Sverige är det enkelt att uppnå positioner inom organisationer som säger sig ha som syfte att motverka islamofobi, men när jag i min bok kartlägger svenska förgreningar hos en rörelse som har utrotning av folkgrupper på programmet, då är det just företrädare för de statsunderstödda organisationer som säger sig vilja motverka islamofobi som ger sig på mig på ett sätt som förvandlat mitt liv till en mardröm.

Vari består mitt brott? Jo, jag har uppenbarligen retat gallfeber på vissa människor. Jag har propagerat för liberal islam. Detta har å ena sidan upprört människor som tycks anse att islam är en orubblig koloss som till sitt religiösa väsen är oföränderlig i sin ondskefullhet. Exempelvis Umeå-doktoranden Devin Rexvid som i en artikel i Dala-Demokraten beskrev min bok som ”ett islamistiskt projekt för att försköna islams förtryckande dogmer och praktiker” och påstod att mitt syfte var att ”normalisera islam som en del av offentligheten i ett sekulärt land”.

Å andra sidan har jag anklagats för att jag i min kritik av radikal islamism är islamofobisk och rasistisk, detta trots att jag i min bok genomgående arbetar med en tydlig distinktion mellan islam och radikal islamism.

Även mitt förlag fick hård kritik. Anna Ardin, styrelseledamot i Socialdemokrater för tro och solidaritet, klandrade förlaget för att man genom att ge ut min bok ”bjuder in rasister att skriva böcker”. Ardin kallade mig även för muslimhetsare och ifrågasatte om jag hade skrivit min bok själv. En bloggande nätdebattör har ägnat sig åt en systematisk, stalkeraktig smutskastning av mig och menar sig ha ”bevis” för att jag är rasist. Kan en sådan argumentation finnas i ett annat land än Sverige? Att man försöker att läsa in i diverse gamla inlägg som jag har gjort på Facebook, att jag, en muslimsk arab, i själva verket är rasistisk gentemot. . . vad? Jo, arabiska muslimer! Bevisningen gällde nämligen att fastställa att jag är islamofob.

Denna persons många blogg- och Facebook-inlägg om mig fick stor spridning i sociala medier, och skickades runt även av liberala debattörer samt påstått antirasistiska organisationer. Avsikten var glasklar: inläggen syftade till att underbygga åsikten att jag som muslimsk kvinna borde hålla tyst och definitivt inte publicera böcker med kritik mot extremistiska islamister.

 

Dennes och andra liknande nätdebattörers ”bevis” för att jag skulle vara rasist var naturligtvis en guldgruva för radikala islamister och wahhabister och salafiter som känt sig träffade av min bok eller som försökte mobilisera försvar för de grupperingar vilkas verksamheter jag avslöjade i boken.

Angreppen på nätet mot mig – vars omedelbara anledning var att jag dristat mig till att ge ut en bok med kritik av svenska anhängare till offensiv jihad – blev alltmer hetsiga. När jag sedan kontrakterades av SvD:s ledarsida för att skriva krönikor kritiserades tidningen med motivering att man inte borde anlita en ”rasist” som skribent. Mission accomplished!

I svensk offentlighet uttrycks ju ofta en stor upprördhet över rasism och ideologier som inte accepterar idén om människors lika värde. Samtidigt finns en stor acceptans för människor som tycker väldigt illa om den upplysningstradition som idén om allas lika värde har sitt ursprung i. Vissa av dessa människor menar rent av att det är just upplysningstraditionen som är rasismens ursprung. Även många svenska liberaler har lättare att rikta kritik mot upplysningsidéer om exempelvis yttrandefrihet än mot islamistiska grupperingar som betraktar icke-troende och ”avfällingar” som mindre värda än rättrogna och som är emot såväl yttrande- som åsikts- och religionsfrihet.

Att man i svenska medier hellre solidariserar sig med och i offentligheten hellre ger röst åt människor som hämtar sin inspiration från Malcolm X och Svarta Pantrarnas ledare än åt människor som pläderar för absolut yttrandefrihet och hänvisar till Voltaire beror, tror jag, på att man helt enkelt kalkylerar med att det kommer att vara gynnsamt att solidarisera sig med de förra. Och det är här som islamismen kommer in i bilden. För den delar detta mål och denna analys med den revolutionära postkolonialistiska vänstern.

Den revolutionära personen hyllas naturligtvis inte minst för att han eller hon i offentligheten blir uppfattad som en modig förkämpe för marginaliserade grupper. Det enda problemet med det resonemanget är att de människor som på grund av sin etnicitet uppfattas som marginaliserade oftast inte alls drömmer om att krossa det västerländska samhället och inte heller uppfattar det som speciellt rasistiskt eller förtryckande. Tvärtom har de flytt till det västerländska samhället därför att de där hoppas få leva ett sådant liv som de saknat i sina hemländer – med yttrandefrihet, religionsfrihet, antirasism och så vidare.

Som invandrare vågar jag påstå att uppskattning av de västliga värdena är betydligt vanligare än det motsatta hos invandrare i Sverige generellt sett. Och jag misstänker också att det är just därför att jag i fråga om detta ger röst åt många som jag framkallar sådant hat. Vad jag blottlägger är, tror jag, falskheten i en affärsmodell som så många har investerat så mycket i under så lång tid. Alltför många har med öppna ögon ägnat sig åt att sprida och tjäna pengar på en lögnaktig föreställning om att alla invandrare uppfattar västvärldens liberala länder som rasistiska, fascistiska och djupt förtryckande.

Själv upplevde jag under många år Sverige som ett drömland. Idag måste jag erkänna att jag inte längre ser det så. Jag är besviken på Sveriges oförmåga att göra upp med de riktigt starka antidemokratiska och rasistiska krafter som finns inom de islamistiska rörelserna. Jag är besviken över flatheten när det gäller att stå upp för de värden som merparten av alla invandrare har flytt till Sverige för att få uppleva.

Det är just på grund av denna oförmåga och flathet som gör att man får delar av etablissemanget emot sig och dessutom förses man med rasism-stämpel om man kritiserar extremistisk islamism. Man bli därtill hotad och uthängd av islamister i vilkas kretsar det finns vapenutbildade unga män med åratals erfarenhet i stridande terroristförband.

Men här har vi hamnat i Sverige 2015: människor som har utrotning och moralisk uppbygglighet, konsekvent kvinnoförtryck och avsky mot homosexuella på programmet!

Det har gått över ett decennium sedan jag flyttade från Irak till Sverige. Jag hade fått för mig att Sverige var ett land där man värnade om friheter, inte minst åsikts-, religions- och yttrandefrihet. Jag hade aldrig föreställt mig att jag någonsin, under några som helst omständigheter, skulle behöva bära överfallslarm när jag lämnar min bostad. Det sista som jag som invandrare hade föreställt mig skulle komma att inträffa i Sverige var att jag skulle behöva sänka blicken av rädsla för att bli igenkänd, av rädsla för att bli överfallen på grund av att jag riktat kritik mot radikal islamism. Var det någonting som jag trodde att det svenska systemet skyddade, så var det just de människor som kritiserar antidemokratiska krafter.

Givetvis har jag funderat över vilken roll det spelar att yttrandefriheten i Sverige finns på papperet, när det i offentligheten finns mekanismer som med en enastående effektivitet sorterar ut vissa åsikter och gör livet för dem som uttryckt åsikterna till ett rent helvete.

Kanske kunde den sortens utstötningsmekanismer försvaras om det hade handlat om åsikter som är inhumana, fascistiska eller nazistiska eller på andra sätt djupt antidemokratiska. Men när dessa utstötningsmekanismer drabbar personer som från ett liberalt perspektiv riktar kritik mot extremistiska hållningar vars företrädare inte på något sätt sticker under stol med att de ogillar sådant som yttrandefrihet och demokrati och därtill på sitt program har utrotning av hundratals miljoner människor, då finns det anledning att fundera över samhällsdebatten i dagens Sverige.

Att man motiverar trakasserierna med långsökta försök att leda i bevis att den som man vill stöta ut är ”rasist” beror på att det är det mest effektiva tillvägagångssättet för den som vill exkludera någon annan från offentligheten.

Syftet med dessa reflektioner är att jag vill få folk att börja fundera över vad det innebär för svensk demokrati att det i Sverige finns den sortens utstötningsmekanismer som har varit så effektiva i mitt fall. Vad innebär det för möjligheten att invandrarkvinnor ska våga fatta pennan och skriva om annat än om hur rasistiskt det västerländska samhället är. De sistnämnda skriverierna har vad jag vet sällan resulterat i att skribenterna tvingats bära överfallslarm.

Själv har jag genom att agera betydligt mer otaktiskt (men i alla fall utifrån en ärlig, personlig övertygelse snarare än utifrån ambitionen att göra karriär i svenska medier eller organisationer) förlorat det mest betydelsefulla som jag kämpat för i hela mitt liv, nämligen min frihet.