Relativism

Relativisten antar att om våra beteendenormer ”bara är våra egna”, förlorar de all egentlig auktoritet. Vi skulle lika gärna kunna göra saker och ting på andra sätt, och om vi skulle börja göra det skulle vi i praktiken varken vinna eller förlora på det. Det som är rätt i ett folks ögon kan vara fel i ett annat folks ögon, och ingendera kan hävda någon absolut sanning, någon unik sanning, för just sina regler. Att diskutera etik är detsamma som att diskutera var regnbågen slutar: från ett håll ser det ut på ett sätt och från ett annat ser det annorlunda ut. Man kan också uttrycka det så att en uppsättning normer enbart är en fråga om konvention, där ”konvention” antyder att det finns andra sätt att göra saker på som går lika bra, men att vi bara råkar ha bestämt oss för en av dem.

Vi kan förstås insistera på att våra normer är de rätta, eller slå näven i bordet. Men medan vi ser det som att vi inte gör något mer än att slå näven i bordet, säger en liten röst inom oss att vi ”bara” tvingar på andra våra åsikter. Genom att slå näven i bordet visar vi att vi står för vad vi tycker, men det tystar inte den relativistiska lilla djävulen på axeln. Det här kan belysas av en fin anekdot från en av mina vänner. Han befann sig på ett drivet etikinstitut som höll ett debattforum där representanter för de stora religionerna deltog i en paneldiskussion. Först talade buddhisten om vägarna till lugnet, om hur man tar makt över begären och om vägen till upplysning, och alla deltagarna sa ”Åh, men det är ju fantastiskt, om det fungerar för dig så är det jättebra.” Därefter talade hinduen om cyklerna av lidande, död och återfödelse, Krishnas läror och vägen till befrielse, och alla sa ”Åh, men det är ju fantastiskt, om det fungerar för dig så är det jättebra.” Och så vidare, tills den katolske prästen berättade om budskapet om Jesus Kristus, löftet om frälsning och vägen till evigt liv, och alla sa ”Åh, men det är ju fantastiskt, om det fungerar för dig så är det jättebra.” Och prästen slog näven i bordet och röt ”Nej! Det handlar inte om huruvida det fungerar för mig! Det är den levande Gudens sanna ord, och om ni inte tror på det är ni dömda till helvetet allesammans!”

Och alla sa: ”Åh, men det är ju fantastiskt, om det fungerar för dig så är det jättebra.”

Det roliga här är bristen på överensstämmelse mellan vad prästen menar – att göra anspråk på unik auktoritet och sanning – och vad de andra uppfattar, vilket är en specifik bekännelse, som är övertygande för honom, men som man bara behöver tolerera eller beskydda som vilken sådan som helst. Sensmoralen är att så snart man verkligen har anammat ett relativistiskt sinnelag låter ingenting – inga anspråk på sanning, auktoritet, visshet eller nödvändighet – som någonting annat än ett uttalande bland många andra. Naturligtvis talar personen där om visshet och sanning, säger relativisten. Det är ju bara hans visshet och sanning, som har gjorts absoluta för honom, vilket inte betyder någonting mer än ”gjorts till fetisch”.

Kan vi hitta några argument som rubbar relativistens perspektiv? Kan vi göra mer än att slå näven i bordet? Måste vi annars sluta slå? Vi återkommer till dessa frågor i bokens sista avsnitt. Under tiden kommer här två tankar innan vi lämnar ämnet. Den första är en invändning mot idén att vi bara ”tvingar på andra” trångsynta västerländska ideal när vi protesterar mot att människor blir förtryckta på grund av kön, kast, ursprung eller religion. I någon mån kan vi säga att det vanligtvis inte handlar om att tvinga på någon någonting. Det handlar om att samarbeta med de förtryckta och att stödja deras frigörelse. Vad som är ännu viktigare är att det vanligtvis inte alls är säkert att de värden vi upprätthåller är så främmande för de andra (detta är en punkt där vi blir lurade av att ha en alltför förenklad föreställning om hermetiskt slutna kulturer: de och vi). Trots allt är det för det mesta bara förtryckarna som talar för sin kultur och sitt sätt att göra något. Det är inte slavarna som värdesätter slaveriet, eller kvinnor som sätter värde på att inte få yrkesarbeta, eller flickorna som sätter värde på stympningen. Det är brahmanerna, mullorna, prästerna och de äldste som anser sig vara talesmän för sina kulturer. De andras åsikter bevaras bara alltför sällan för omvärlden. Liksom segrarna skriver historien skriver toppskiktet sitt rättfärdigande till att de som är överst befinner sig där. Det understa skiktet har ingen talan.

Den andra tanken är att relativism dragen till sin yttersta gräns blir till subjektivism: inte att varje kultur eller samhälle har sin sanning, utan att varje individ har sin. Och vem kan avgöra vilken som stämmer? Det är märkvärdigt att den reaktionen är så populär i moraldiskussioner. För observera att det är ett svar som får samtalet att stanna snarare än ett drag i den diskussion man försöker föra. Det är inget skäl för eller mot den åsikt som uttryckts, eller någon uppmuntran till talaren att ge sina skäl, eller något försök att övertyga motparten om att det vore bättre att tycka någonting annat. En ärlig människa ger förstås uttryck för sina egna åsikter – det är en tautologi (vad skulle en sådan person annars kunna göra?). Men åsikten förs fram som någonting åhöraren kan hålla med om, eller åtminstone ta på allvar, eller bedöma i egenskap av vad den är. Talaren säger ”Så här tycker jag, och här är några skäl till det, och om du har några skäl emot borde vi undersöka dem.” Om man vill avvisa åsikten bör nästa drag vara ”Nej, så borde du inte tycka, eftersom …” Ett samtal om etik är med andra ord inte av modellen ”Jag gillar glass.” ”Det gör inte jag”, där skillnaden är oviktig. Det är av modellen ”Gör så här.” ”Gör inte så här”, där skillnaden innebär oenighet och är viktig.

(Texten är ett sammandrag)

Simon Blackburn är pensionerad professor i filosofi vid University of Cambridge. Han har tidigare bland annat publicerat
Spreading the Word (1984), Essays in Quasi-Realism (1993), The Oxford Dictionary of Philosophy (1994), Ruling Passions (1998), Truth (med Keith Simmons, 1999) samt bästsäljarna Think (1999) och Being Good (2001). Mellan 1984 och 1990 var han redaktör för tidskriften Mind.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker