En annan sorts apartheid

Journalisten Tina Thunander reste till islams supermakt Saudiarabien för att undersöka kvinnors livsvillkor och religionens makt. Sans publicerar här ett utdrag ur hennes unika reportagebok Resa i Sharialand, som nominerades till Augustpriset 2010.

 SÄRSKILJD

 Segregera, separera, särbehandla, skilja, särhålla och särskilja. De flesta orden för apartheid i salafisternas tolkning av islam börjar på samma bokstav som i skam, skymf och sekundär. Ordet apartheid kopplas till Sydafrika och kan härledas till ord som huva, skydd och särskilja men alla dessa begrepp hör också samman med kvinnornas situation i Saudiarabien. Klädkraven som gäller kvinnorna, med abaya och hijab, påbjuds – för att hänvisa till den kåte Mr Khaled på Informationsministeriet – som ett skydd mot sexuella attacker, och motiveras med koranens budskap.

I Jidda är det inte bara hett trots att solen dalat för flera timmar sedan utan också en hög luftfuktighet. I den fyrtiogradiga värmen rinner svetten längs rygg och ben. Jag har lämnat luftkonditioneringen för att få lite rörelse och något att äta. I husens bottenplan ligger småbutikerna med stapelvaror som bönor och linser, mjöl, kaffe, te, sylter och marmelader. Männen har samlats kring affärerna för småprat och ett bloss. Småpojkarna springer runt, leker med en fotboll eller försöker räkna ut om småpengarna räcker till en godisklubba eller något annat sött. Här finns ingen kvinna eller flicka som småpratar eller leker. Att jag vid denna tid på dygnet kommer in i kvarterets offentliga rum för män drar till sig uppmärksamhet.

Vid den stora genomfartsleden ligger några fräschare ställen för snabbmat. Genom fönstren kan jag dock endast se män, och flera har med en skylt också markerat detta faktum: ”Men only.” Efter ett antal försök blir jag rekommenderad ett matställe lite längre ner på gatan som säljer till kvinnor. På dörren sitter samma skylt som alla andra matställen har längs gatan. Istället för att få gå in pekar servitören åt mig att gå runt hörnet och jag hamnar i en smal gränd. Här finns endast kvinnor och barn som bildar kö till en lucka i den i övrigt fönsterlösa husgaveln. När det är min tur att beställa gäller det att känna till vad slags rätter restaurangen kan tänkas sälja. Här finns ingen meny eller lapp på väggen som talar om priser och sorter som den ”riktiga” restaurangen självklart har. De flesta kvinnorna och barnen försvinner med sin hämtmat, medan jag står kvar och äter min shawarma i sällskap med kvarterets magra katter, överfulla soptunnor och i denna stinkande miljö vill jag inte tänka på vilka övriga djur som rör sig runt de ruttnande matresterna. När jag tar de sista tuggorna hör jag en grupp män lämna den behagligt luftkonditionerade restauranglokalen för att gå de få stegen till sina luftkonditionerade bilar. Irene, den kanadensiska sjuksköterskan som varit här i mer än två decennier, vittnar om att det under de senaste tio åren blivit striktare och hårdare. För hennes del är inte restaurangernas segregering det värsta utan kravet på särskild klädsel.

– Första gången jag var här gick jag ute på stan med mitt långa, lockiga röda hår hängande nerför ryggen, fullt synligt. Då bar jag ingen hijab. Men fler och fler kom att dölja sig. Nu är jag inte längre ung och vacker, håret är inte uppseendeväckande och långt, ändå blir jag stoppad av män som tagit på sig rollen av att vara moralens väktare, och de säger till mig att täcka huvudet. Oftast är det frivilligkåren.

Irene, och många andra kvinnor som över huvud taget vågar uttrycka sin mening, klagar mest på de män som ägnar fritiden år att vara moralens väktare, de män som med sin klädkod och moraliskt patos ägnar energi och fritid åt att se till att lättsinnigheten inte ges möjlighet att breda ut sig. Det är framför allt dessa privatpersoner som också kallas mutawwa som väser så fort de får se en kvinna utan huvudbonad.

När vi köper mat i en lucka i väggen och äter bland utsvultna katter och allsköns skräp reagerar Irene inte längre över att vara påpassad, ”skyddad”, avskiljd och särskiljd.

På planet mellan Jidda och Riyad hamnar jag bredvid ett par som gjort den lilla pilgrimsfärden, umra, till Mekka. Mannen bor och arbetar sedan många år i Riyad medan frun stannat kvar i Kairo. Båda är akademiker, mycket religiösa och lever på den rikedom som en saudisk lön kan ge den som har fått chansen till ett jobb här. De blir förvånade över att jag reser ensam och inledningsvis uppfattar de att jag endast menar själva flygresan och blir förskräckta när de hör att jag är utanför mitt hemland och mitt hem under en längre tid, att jag är i utlandet utan vare sig man eller ställföreträdande förmyndare.

– Det är absolut emot koranen. Kvinnan kan inte göra något utan mannens tillstånd. Det är en regel som utgår från en berömd hadith. Om hon ändå lämnar hemmet blir änglarna oroliga och arga, vilket en annan berömd hadith berättar om. Men jag antar att din man är hemma med resten av familjen, säger kvinnan.

Jag svarar med ett odefinierbart leende och en motfråga.

– Vad är att resa? Att ta sig till affären är också att resa.

– Nej, att resa betyder att övernatta utanför hemmet.

Kvinnan ska inte göra något utan mannens tillåtelse, säger de igen.

Båda nickar. Så är det. Efter en lång diskussion om kvinnans vittnesmål i domstol, där det behövs två kvinnliga vittnen för att väga lika mot en mans röst, och islams regler om arv som ger kvinnor hälften av det mannen får, konkluderar paret sin uppfattning om Saudi.

– Kom till Egypten istället. Där har kvinnan det betydligt friare än här.

Någon dag senare är jag inbjuden till en grundskola endast för flickor. Det är en privat skola med skoluniform – efter brittisk design med veckad blå kjol, vit blus samt knästrumpor – stränga regler och ambition att få eleverna vidare till högre utbildningar. Trots att det inte finns något material som dämpar är det under rasten förvånansvärt lite ljud från lekande, skrikande och skrattande barn. I gamla tider skulle man i vår kultur kallat denna lågmäldhet disciplin.

Samtliga lärare är kvinnor, det finns ingen man i huset annat än vaktmästaren och jag ser ingen som bär hijab eller abaya inomhus. Skolan är en egen värld. Men när flickorna ska gå ut på utomhusgården, eller vidare ut på gatan för att i familjebilen skjutsas hem, måste huvuden döljas. När barnen är ungefär nio är det dags. Det är då deras fria tid tillsammans med det andra könet är förbi.

– Segregation är bra för oss, förklarar läraren och för femtioelfte gången får jag samma förklaring att det är enligt religionen. Vidare utveckling i frågan anses därmed inte behövas.

När jag dricker te med lärarna kryper det fram att också de tycker att Saudi är mer segregerat än andra arabländer och hos någon skiner det igenom att hon inte ställer upp på systemet, men det är en kommentar som inte kan uttalas högt.

På Informationsministeriets initiativ har min guide arrangerat ett möte med finansvärldens kvinnliga pionjär och när vi träffas i hotellets luxuösa café förstår jag varför. Samra al-Kuwaiz utstrålar begreppet ”lyckad” och när hon berättar om sin karriärväg är det ingen tvekan om att hon hör till ministerns sida – de moderna, västorienterade. Hennes öppna sätt, goda engelska och barndomens erfarenheter i väst gör att jag flera gånger faller i fällan att tro att vi tänker på samma sätt. Men varje gång hon kommenterar koranen och profetens liv som det odiskutabelt givna rättesnöret för alla, inser jag hur fjärran våra världar ändå är.

– Kvinnor brukar noga påpeka att enligt koranen ska mannen försörja henne och familjen. Pengarna jag tjänar tillhör alltså mig.

Orden är väl valda för att annonsera självständighet. Trots att hon är en modern kvinna med egen karriär är hon fortfarande omyndig. Vetskapen om att jag reser ensam, utan mahram, är utmanande för Samra. Associationerna som följer förvånade mig först, men vid närmare eftertanke ligger de nära till hands: ”Jag ska inte tro att hennes hemland är så efter som man säger.”

Som om jag inte visste vill hon göra klart att det i det saudiska samhället pågår en kamp mellan den politiska makten och den religiösa och att det är ett misstag att tro att islamister är okunniga. De är mycket välutbildade. Den grupp som väst klumpar ihop till ”wahhabister” innehåller många schatteringar, och allt detta är viktigt att hålla i huvudet när det kommer till frågan om kvinnornas position.

Därefter fäller hon, som av ministern framhållits som en förebild för den moderna saudiska kvinnan, en lustig kommentar:

– Kvinnofrågor är populära i dessa dagar.

Som om frågan är en tillfällig trend. Saudiska kvinnor utbildas – men det är de outbildade utlänningarna (expats) som befinner sig på arbetsmarknaden. Endast fem procent av de saudiska kvinnorna yrkesarbetar.

Så fort ämnet kvinnor och yrkesliv kommer på tal måste bildemonstrationen från 1992 kommenteras. Lite längre fram i boken berättar Fawzia al-Bakr hur det gick till när en grupp kvinnor på en given signal tog över ratten och vad som hände därefter. Hon tillhör de i sammanhanget militanta feministerna, om nu uttrycket alls kan användas i denna del av världen. Samra al-Kuwaiz vill gå en pragmatisk, mjukare väg. – Det är överklassens kvinnor som ska bana vägen, för de är de enda som kan. De lägre klasserna har inte handlingsutrymmet och de har inte rest och sett andra världar. Och det ska inte ske genom provokation, utan via arbete, list och föredöme. Samra betraktar inte sina strävanden som ”kamp” utan landets enda möjlighet och enda chansen till utveckling för egen del. I väst tror jag att hon hade kallats karriärist och kvinnliga sådana finns naturligtvis inte här – ännu.

Dr Khalek, sociologiprofessorn, är på sätt och vis mer rakt på sak: pengar. Landet kommer framöver inte att klara sig utan att kvinnorna deltar på arbetsmarknaden. Bådas resonemang är långt från de västliga feministiska rörelsernas sätt att tänka, eller rättare sagt tala. Här handlar det bokstavligen om överlevnad och framtid. Detta land som kommer att tjäna pengar på sin olja många år ännu – men hur många?

 JOURNALISTERNA

Vi lotsas in till kvinnoavdelningen för en av konungarikets fyra statliga tv-kanaler. Kanalchefen, som är en man, ger en snabbskiss: 450 anställda, varav sjutton kvinnor.

Samtliga tv- och radiokanaler tillhör kungen, det finns ingen marksänd privat tv. Tv-chefen uttrycker sig frankt och utan krusiduller:

– Du vet att mediers makt är stor, därför har kungen intresse av att äga tv-kanaler.

Numera kan vem som helst ägna kvällarna åt att titta på ”Sex and the city” eller någon annan för tillfället populär serie med nordamerikanskt ursprung. De västorienterade vann striden om rätten att ta in utländska program, och det är uppenbart att mannen vid det blankpolerade skrivbordet framför mig tillhörde vinnarsidan. Kanalchefen viftar på en av rummets uppassare som trollar fram den obligatoriska minikoppen med saudiskt kaffe varefter han fortsätter:

– Före ockupationen av Stora Moskén i Mekka 1979 kunde man se kvinnor utan hijab i rutan, men sedan ändrades allt. Det blev striktare.

Därefter får han ett telefonsamtal och chefen för den kvinnliga avdelningen, en kvinna, passar viskande på att förklara att hon normalt inte bär ansiktsslöja men för familjens skull har hon den på jobbet. Detta är trots allt en blandad arbetsplats med både män och kvinnor.

Telefonsamtalet är slut, avdelningschefen slutar viska, så att mannen i några snabba drag kan fortsätta att orientera om läget:

– Före 1979 fanns det biografer i Riyad, men allt stängdes. Nu försöker folk att dra igång biografverksamheten igen, fast de har fundamentalisterna som vill stoppa dem emot sig. Se bara hur det gick på King Fahds kulturcenter häromdagen när det var biopremiär.

Skandalen kring premiären, där frivilliga mutawwa försökte stoppa evenemanget och där inbjudna kvinnor inte släpptes in, har spritts via ryktet. Massmedierna återgav bara en mildare version. Nu anser han att vårt samtal är slut och jag lotsas vidare till Nermine. Hon är den som lägger tablån och därmed har hon stor makt över vilka program som sänds på bästa sändningstid och vilka som kan dödas genom att placera dem på en tid när ingen tittar. När denna udda chef stängt, och låst, sin kontorsdörr och inbjuder mig att ta plats i rummets besöksstol som klämts in mellan det lilla skrivbordet och väggen, tar hon ur djupet av skrivbordslådan fram en cigarett, lättar lite på huvudduken och ber mig ställa frågor. Inledningsvis får jag veta att ”programmen inte tar upp dåliga saker om landet” och de kommenterar inte heller kungens beslut.

– Vad kan man inte publicera?

– Politiken har sina gränser, och man kan absolut inte ta ställning i utrikespolitiska frågor. Religionen sätter också gränser, som till exempel att det inte går att prata om islams olika riktningar shia och sunni eller att det finns olika muslimska tolkningar. Men det finns frågeprogram om religion där folk ringer in och medverkar. Och det händer att man har både kristna och judiska gäster. Familjefrågor, som att kvinnor misshandlas, är förbjudet område.

Familjefrågor är inte en fråga för offentligheten, de ska skötas inom familjen.

– Mutawwas protesterar fortfarande över att kvinnor syns i rutan, säger Nermine medan hon blossar på sin cigarett, men de har mindre makt. För en vecka sedan var en vän till mig ute på stan utan att vara regelmässigt täckt över håret. En mutawwa påpekade – leende – att ”snälla du, kan du dölja håret”. Hade det varit för ett år sedan hade tillsägelsen varit betydligt bryskare.

Hon påminner om att det inte var längesedan den religiösa polisen regelmässigt gick omkring med käppar för att slå till den som gjorde fel. För ett par år sedan var det omöjligt för en kvinna att över huvud taget visa sig utan slöja, men det går nu. Inte programledare eller andra tv-anställda, förstås. Men denna islossning – om det nu är en rörelse mot en sådan – är tabu att berätta om i det egna mediet.

Texten är ett sammandrag.

Tina Thunander är journalist vid Sveriges Television och författare till Resa i Sharialand: Ett reportage om kvinnors liv i Saudiarabien, som nominerades till Augustpriset i kategorin fackböcker 2010.