Parapsykologins dilemman

Visst försöker många parapsykologer uppfylla vetenskapliga metodkrav. Problemet är bara att de saknar studieobjekt.

Ibland nås vi av nyheten att det fantastiska är möjligt, att förmågor som telepati eller att kunna se in i framtiden faktiskt finns och att forskningen funnit belägg för dem. Man skulle kunna förvänta sig att så omvälvande rön orsakade stort intresse hos övriga vetenskapssamhället, men i stället förefaller det som om de rutinmässigt möts av tystnad och ointresse.

Parapsykologerna, de forskare som studerar dessa typer av påstådda fenomen, brukar beklaga sig över att de marginaliseras av det övriga forskarsamhället. Trots att de följer samma metodregler och använder samma statistiska analyser som andra forskare så accepteras inte deras resultat, och forskningsfältet släpps endast undantagsvis in i de fina salonger som tyngre vetenskapliga tidskrifter utgör.

Några parapsykologer menar också att deras forskning inte ges samma förutsättningar som andra discipliner. Man brukar till exempel anföra det så kallade tvåmånadersargumentet, vilket går ut på att de resurser som tilldelats parapsykologisk forskning i USA under mer än hundra års verksamhet motsvarar vad som spenderas på två månaders forskning inom psykologin. Detta ses dels som tecken på ett medvetet, systematiskt motstånd mot parapsykologi, dels som förklaring till att disciplinen inte förmått generera forskningsresultat som jämförbara discipliner gjort.

ORÄTTVIS FÖRDELNING

På senare år har man också börjat hävda att akademiska positioner och projektbidrag som rätteligen borde tilldelas parapsykologer i allt större utsträckning tillfaller parapsykologins kritiker, de så kallade ”skeptikerna”. Man menar att skeptikerna får pengar och anställningar på universiteten som egentligen borde gå till parapsykologerna. På så sätt, anser man, verkställer det etablerade vetenskapssamhället en förskjutning av disciplinens forskningsintresse från de paranormala fenomenen i sig till tron på fenomenen. Det blir ett raffinerat sätt att manifestera den etablerade vetenskapens syn: paranormala fenomen är fantasifoster, och fokus bör ligga på varför man tror på dem, inte på fenomenen i sig.

Bland mer konspirationsbenägna parapsykologer och new age-anhängare menar man att motståndet mot parapsykologin ligger djupare än så. Enligt dessa vågar inte forskarsamhället acceptera parapsykologins resultat därför att de skulle omkullkasta ”den etablerade världsbilden”. Att parapsykologin nonchaleras, eftersätts och utsätts för kritik beror i detta perspektiv på att den hotar det etablerade och att det på något sätt skulle ligga samhällsekonomiska eller egennyttiga vinster i att den rådande världsbilden vidmakthålls. De mer fantasifulla, och kanske paranoida, representanterna för denna konspirationssyn kopplar också gärna ihop vetenskapssamhället med politiska och ideologiska grupperingar, oftast på vänsterkanten.

Oaktat absurditeten i dessa genmälen verkar det dock som om parapsykologin verkligen är marginaliserad. Det krävs emellertid ingen allomfattande kulturell konspiration för att en sådan marginalisering ska uppstå, utan det räcker i princip med att parapsykologiska forskningsresultat inte intresserar vetenskapssamhället och bara stundtals förmår att locka till sig mediernas uppmärksamhet.

Men det verkar finnas ett ganska utbrett allmänintresse för de fenomen som parapsykologerna menar att de studerar. Det finns undersökningar som visar att tron på dessa fenomen ökar bland allmänheten. De parapsykologer som hävdar att forskningen bör ägna sig åt sådant som allmänheten anser vara intressant har en poäng som är giltig i vetenskapssamhället i övrigt.

Så varför hanteras parapsykologin med sådan njugghet? Parapsykologerna gör i allt väsentligt vad andra forskare gör – varför är de inte rumsrena?

HELT ENKELT INTE VETENSKAPLIGT

Anledningarna till att parapsykologin aldrig kommer att lyftas upp i normalvetenskapen är både vetenskapsteoretiska och relaterade till den vetenskapliga praktiken. Parapsykologi saknar nämligen några av de kännetecken som karakteriserar vetenskap, och dess praktik lämnar mycket att önska. Låt oss börja från början.

Med parapsykologi avses den forskningsdisciplin som studerar paranormala förmågor som telepati (tankeöverföring), prekognition (att erfara framtida händelser) och telekinesi (att påverka den fysiska omgivningen med blotta tanken), dessutom fenomen som indikerar att någonting hos människan överlever den kroppsliga döden. Man brukar förlägga parapsykologins födelse till Society for Psychical Research som grundades i Storbritannien 1882, men systematisk vetenskaplig verksamhet i modern mening bedrevs sannolikt först av J. B. Rhine vid Duke University i North Carolina, USA, under 1930-talet. Men låt oss ändå leka med tanken att parapsykologin har nästan 130 år på nacken. Ett för parapsykologin mycket graverande faktum är nämligen att kunskapen om de fenomen man säger sig studera är lika stor idag som den var för 130 år sedan. Man kan förvisso hävda att parapsykologins metoder har utvecklats, att man idag tror sig veta mer om hur man ska forska än man visste då. Men om själva de paranormala fenomenen vet man inte mer.

Det förhåller sig till exempel så att Adrian Parker, parapsykologisk professor på Göteborgs universitet, inte vet mer än jag om fenomenet telepati. Han vet mer om ganzfeldmetodik (ett sätt att studera tankeöverföring), och han kan säkert slänga sig med disciplinspecifika begrepp i större utsträckning än jag, men om själva fenomenet telepati vet han, precis som jag eller du, ingenting.

Man kan hävda att det är lovvärt att utforska nya områden. Men det är inte riktigt till den typen av forskning parapsykologin bör föras. Efter över ett sekel av verksamhet, eller sjuttio år om man vill vara snäll, är parapsykologins kunskapsbas fortfarande fullständigt innehållslös.

VARDAGLIGA VS. VETENSKAPLIGA METODER

Bristen på kunskap om studieobjektet är intimt kopplat till parapsykologins totala avsaknad av teorier. I vardaglig mening kan man naturligtvis hävda att parapsykologin visst har teorier – en av dem är att det kan vara möjligt att se in i framtiden. Men det vardagliga begreppet teori har inte samma betydelse som det vetenskapliga begreppet teori. Utanför vetenskapen är det vanligt att vi kallar våra antaganden för teorier. Ställs vi inför ett problem eller något okänt så presenterar vi våra möjliga lösningar eller förklaringar som teorier, vi antar att saker och ting kan förhålla sig på ett visst sätt. Men inom vetenskapen har teorier en mycket viktigare roll.

En vetenskaplig teori är en uppsättning påståenden som samlar en större mängd fakta eller regelbundenheter i ett förklaringssystem och som normalt innehåller åtminstone ett icke observerbart begrepp som behövs för att förklara relationen mellan de faktorer som teorin omfattar. Redan här ser vi att parapsykologin fallerar. Den har helt enkelt inga fakta eller regelbundenheter vars relationer en teori kan förklara. Parapsykologin saknar substans att formulera en teori kring. Dess företrädare kan hävda att de antar att något existerar, men vetenskapligt famlar de i blindo.

Vilken roll spelar då teorier i vetenskapen? Jo, ju bättre en teori är, desto fler händelser och fenomen kan den förklara. Och på omvänt sätt, ju mer specifika och exakta förklaringar, desto bättre är teorin. Den vetenskapliga utvecklingen inom exempelvis psykologin har gått från grand theories till snävare teorier med högre precision.

Dessutom måste en teori ha någon grad av allmängiltighet – vetenskapen har mycket litet intresse för teorier som bara förklarar beteendet hos några få individer under begränsade omständigheter.

Teorins andra stora roll är att göra förutsägelser möjliga. Den ska kunna föreslå var man kan finna nya fakta och regelbundenheter. Detta leder till teorins tredje viktiga roll: att vägleda framtida forskning.

En bra vetenskaplig teori ska också kunna testas, åtminstone i princip. Det ska kunna gå att formulera en hypotes, en förutsägelse, som kan styrkas eller förkastas. En vetenskaplig hypotes kan formuleras ungefär så här: ”Om vi gör vissa observationer under vissa förhållanden och en given teori är riktig, så borde vi få följande resultat.” En hypotes uppstår således sällan ur intet, utan är oftast kopplad till en vetenskaplig teori.

Eftersom teorier är så fundamentala för vetenskaplig verksamhet gör parapsykologins teorilöshet att många avfärdar disciplinen som ovetenskaplig eller pseudovetenskaplig. Eftersom det inte heller finns någon kunskapsbas saknar parapsykologin något som brukar känneteckna vetenskap, nämligen progressivitet. Forskare gör sällan eller aldrig anspråk på absolut sanning, men progressiviteten innebär att man inom vetenskapen hela tiden rör sig närmare sanningen. Parapsykologin rör sig inte i någon riktning alls, den står stilla.

PÅ DEN VETENSKAPLIGA SOPHÖGEN

Samtliga genombrott för den parapsykologiska forskningen som presenterats under åren har hamnat på vetenskapens sophög – de överlevde helt enkelt inte närmare granskning. Så var fallet med Rhines resultat på 1930-talet, som fick honom att beteckna extrasensorisk perception, eSP, som en fullt demonstrerbar realitet. Så var även fallet med Russel Targs och Harold Puthoffs forskning om remote viewing, seende på avstånd, under 1970-talet – forskning som till och med publicerades i ansedda Nature. Parapsykologins historia är fylld av forskning som sett bra ut på papper men som sedan visat sig vara full av allvarliga brister.

Märkligt nog är parapsykologins historia kantad av optimister som genom åren hävdat att man nu står på tröskeln till en ny världsbild. Här i Sverige är en av dessa optimister Göran Brusewitz, ordförande för Sällskapet för parapsykologisk forskning. År 1999 publicerade han boken En ny världsbild växer fram på ICA Bokförlag. I den flirtar Brusewitz hejdlöst med diverse spekulativa idéer samlade under begreppet biomagnetism och redogör för dess eventuella kopplingar till parapsykologin. I sina avslutande reflektioner beskriver Brusewitz vad som ska möjliggöra den nya världsbilden: att den vetenskapliga realismen överges.

I sig är Brusewitzs grepp inte något nytt. Parapsykologer har för vana att sätta sitt hopp till nymodigheter som de inte begriper. En gång i tiden var det elektricitet och röntgen, numera är det kvantfysik. Att Brusewitz söker sig till biomagnetism är i det perspektivet inte så konstigt – det låter ju ”vetenskapligt”, trots att det är lika substanslöst som paranormala fenomen. Det anmärkningsvärda är i stället att den nya världsbild som Brusewitz förväntar sig förutsätter vetenskaplig idealism. Alternativet till realism är nämligen idealism, ett ontologiskt grundantagande som redan idag dominerar humanistisk vetenskap och många samhällsvetenskaper.

Med realism förstås det ontologiska grundantagandet att tillvaron existerar oberoende av vår varseblivning. Det är uppfattningen att det finns en verklighet ”där ute” som inte är en produkt av det mänskliga medvetandet. Av detta grundantagande följer att det är meningsfullt att försöka studera denna verklighet. Realismen har också en nära koppling till vetenskaplig objektivitet. Med objektivitet förstås inte, som många felaktigt har fått för sig, något slags neutralt, opersonligt perspektiv. Att vetenskap är objektiv innebär i stället att olika forskare under givna förutsättningar kommer fram till samma slutsatser och resultat. Det är därför den vetenskapliga metoden är så viktig, och det är därför forskare lägger så stor vikt vid att beskriva, kritiskt pröva och motivera de metoder de använt i sin forskning.

INGENTING ”DÄR UTE” FÖR IDEALISTERNA

Även om kraven på stringens och korrekt beskrivning kan vara lika hårda för den vetenskaplige idealisten, intresserar sig denne inte för någon verklighet ”där ute”. För idealisten kan inte verkligheten lösgöras från det mänskliga medvetandet, och därför är forskningsintresset inriktat på hur människan tolkar sin tillvaro. Studiet av en eventuell yttre verklighet är sekundär, om den ens beaktas. Försiktiga idealister tillstår att det förvisso finns en objektiv verklighet men att det är den sociala verkligheten som betyder något för oss. Mer rabiata idealister fnyser indignerat om man för en verklighet ”där ute” på tal.

Realismens vetenskapsteoretiska representation är positivismen, och dess metodansats är i allmänhet kvantitativ eller experimentell. Idealismens avläggare är hermeneutik, fenomenologi och andra tolkande perspektiv. Metodansatsen är överlag kvalitativ.

Att döma av En ny världsbild växer fram förefaller det som om Brusewitz med vetenskaplig realism förstår ”vetenskapstro” och att denna tro skulle vara ett hinder för parapsykologiska eller biomagnetiska landvinningar. Resonemanget är naturligtvis märkligt. För det första tror sannolikt den vetenskaplige idealisten lika mycket på sitt vetenskapande som realisten tror på sitt. Att likställa ett vetenskapligt grundantagande med något man kallar ”vetenskapstro” är bara en retorisk krumbukt som syftar till att likställa vetenskap, som baseras på empirisk kunskap, med tro, som i allt väsentligt baseras på idéer utan empirisk grund.

För det andra är det obegripligt att Brusewitz hänger upp parapsykologins och biomagnetismens framtid på något annat än realismen när en gemensam frustration för parapsykologer och new age-anhängare är att kritiker menar att fenomenen är hjärnspöken, det vill säga produkter av medvetandet utan källa i någon verklighet ”där ute”. I princip kan man hävda att parapsykologin, och sällskapet vars ordförandeklubba Brusewitz svingar, förutsätter att fenomenen finns ”där ute”. Hittills har parapsykologin nästan undantagslöst syftat till att påvisa själva existensen av fenomenen. Igen, vetenskaplig realism erkänner en objektiv verklighet, medan verkligheten för idealismen framträder i det subjektiva medvetandet. Brusewitz vill gärna använda begreppen, men han förstår dem inte riktigt.

Eller också menar han att parapsykologins framtid ligger i att studera hur människor upplever fenomenen. Men då måste han justera sina anspråk därefter. Då kan han inte hävda att fenomenen nödvändigtvis existerar, utan får sälla sig till religionsforskare och andra som studerar vilken mening människor ger fenomenen, oavsett om de existerar eller ej.

EN SAMLING ENTUSIASTER

Även om Sällskapet för parapsykologisk forskning saknar egen forskningsverksamhet och i princip endast är en samling entusiaster, kan man dröja kvar där eftersom detta ganska väl illustrerar ett av den parapsykologiska praktikens största problem: disciplinen saknar avgränsning mot det oseriösa och rent av tramsiga. I sällskapet finns i ena änden Jan Dalkvist som gjort sig känd som försiktig och noggrann med undersökningsmetodiken. I andra änden återfinns föreningens kassör, Carina Landin. Hon hävdar att hon pratar med andar.

Däremellan återfinns Jan Fjellander som så sent som 1998 i sällskapets jubileumsskrift intygade sin tilltro till den just nu Sverigeaktuelle Uri Gellers genuina förmåga. Geller är sannolikt världens mest avslöjade bedragare i det här avseendet och har aldrig gått med på att visa upp sina påstådda krafter under kontrollerade former.

Sedan finns där Göteborgsprofessorn Adrian Parker, som ibland får tjänstgöra som representant för vetenskapen när paranormala fenomen diskuteras. Tillsammans publicerade Brusewitz och Parker år 2003 artikeln ”A compendium of the evidence for psi” i European Journal of Parapsychology (psi är ett samlingsnamn för parapsykologiska fenomen). Vill man vara korrekt var det bara Parker som publicerade artikeln, eftersom han då var redaktör för tidskriften. Men han skrev den tillsammans med Brusewitz.

Syftet med artikeln var enligt författarna att tillgängliggöra primärkällor till studier som ger evidens för psi-fenomen. Som ett svar på kritikernas påståenden om brist på evidens för extrasensorisk perception listade man ett antal studier från Rhine och framåt som man, med något undantag, ansåg talar för existensen.

År 2006 uppmärksammades artikeln på föreningen Vetenskap & Folkbildnings forum, och av den diskussion som följde framgår att Parker och Brusewitz inkluderat studier med så grava metodologiska brister att en misstanke om att författarna medvetet bortsett från detta är oundviklig. Det verkar dessutom som om författarna ägnat sig åt rent oredliga metoder i sin listning. Bland annat återger man citat från kritiker som förefaller att ge författarnas omdömen stöd men som dock brutits loss från sitt sammanhang och i ursprungsskick talar emot författarna.

Diskussionen på forumet blev extra spännande när Parker själv blandade sig i den. Dock föreföll han inte så intresserad av att försvara sin artikel utan ägnade sig mer åt att redogöra för vilka auktoriteter han var bekant med och, så småningom, att beklaga sig över tonen i diskussionen. Viss förståelse får man kanske ha för Parker eftersom diskussionen drevs på av en anonym skribent, men å andra sidan valde Parker själv att ge sig in i diskussionen och i det perspektivet framstår hans beteende som minst sagt märkligt.

Min poäng är att Göran Brusewitz och Adrian Parker inte förmår att skilja god forskning från dålig. De förmår inte att dra en gräns mellan skräp och kvalitet. Åtminstone Parker bör rimligen ha någon metodologisk insikt, men i artikeln menar han och Brusewitz på fullt allvar att en av studierna har tyngd därför att den replikerats, det vill säga upprepats, av samma forskare flera gånger. Till och med en A-student i psykologi är medveten om att en studie måste replikeras av andra forskare för att få tyngd.

RÖTÄGG OCH CLOWNER

Den variation i sans som präglar Sällskapet för parapsykologisk forskning är dessvärre representativ för hela disciplinen. Där finns kompetenta forskare men också rena rötägg. Tyvärr präglar det helheten när de kompetenta forskarna inte gitter ta avstånd från rötäggen.

Till de värre clownerna på den internationella scenen hör Gary E. Schwartz, bland annat utgiven på svenska med Kontakt med andra sidan? Banbrytande vetenskapliga experiment om fortsatt existens efter döden, 2004. Just den boken är ett skrämmande dokument över hur metodologiskt vilse en forskare kan hamna. Men Schwartz upprepar gärna för sig själv och läsaren hur framstående han är, och Adrian Parker menar i sitt svenska förord att även kritiken måste erkänna att ”Schwarz har banat vägen för modern forskning inom detta område och givit den ett förnyat intresse och en återfunnen energi”. Mig veterligen har Schwarz snarast gjort sig till åtlöje därför att experimenten är så uppenbart taffliga. Men för Parker är det väsentliga att Schwarz är ”en högt utbildad Harvardprofessor i psykologi med ansvar för flera medicinska områden”. Det finns förmodligen ingen annan vetenskaplig disciplin där auktoriteter är så viktiga och faktisk forskning så negligerbar.

En annan clown är Rupert Sheldrake som vänt vetenskapssamhället ryggen och bedriver hobbyforskning i stället. Han har missförstått den experimentella situationen och ägnar sig nu åt att låta experimentdeltagarna sköta sig själva i sina hem och publicerar sina ”resultat” i populärvetenskapliga böcker riktade till allmänheten. Hans ansats är knappast gynnsam för parapsykologins anseende, men av Sällskapet för parapsykologisk forskning betraktas han som ”lovande”.

Dean Radin är högt aktad av Sällskapet men beskrivs av Joakim Westerlund, före detta parapsykolog, som en småfuskare. I en intervju i tidskriften Folkvett 3/2008 berättar Westerlund att Radin är beredd att göra mer än vetenskapen tillåter för att övertyga omgivningen om fenomenens existens.

Man skulle kunna sammanfatta parapsykologins handikapp med att den är fixerad vid vem som har kommit fram till något och vad denne kommit fram till, men att man är oförmögen att bedöma huruvida det sätt på vilket man kommit fram till något har giltighet eller ej.

SLUTSATS: EN PSEUDOVETENSKAP

Parapsykologernas klagan om eftersatthet kan inte tolkas som annat än utslag av ogrundad offermentalitet. Parapsykologin har i själva verket fått betydligt mer resurser än den gjort sig förtjänt av. Kunskapsbristen och teorilösheten gör att disciplinen saknar vetenskaplig legitimitet och bör hänföras till facket pseudovetenskap. Denna slutsats förstärks av att de kompetenta parapsykologer som finns inte förmår distansera sig från de inkompetenta och deras ”forskning”.

Genom åren har parapsykologerna upprepat om och om igen att man står inför ett genombrott, men sensationella rön har vid närmare granskning alltid förvandlats till klåperi. Någon har lekt med tanken att parapsykologin i själva verket skulle kunna utgöra en slags kontrollgrupp för vetenskapen. Parapsykologerna gör ju experiment precis som vanliga forskare, de använder statistik på samma sätt och de publicerar resultaten i något som liknar vetenskapliga tidskrifter. Trots att deras nollhypotes alltid är sann når de ibland positiva resultat. Med ett forskningsfält som saknar reellt innehåll men som har aktörer som gör precis som vanliga forskare vore parapsykologin idealisk för att belysa vilken betydelse publikationsbias, experimentfel, statistikfiske och datamanipulering kan ha för riktig forskning.

Kanske är det inte som forskare parapsykologerna har sina största förtjänster, utan som forskningsobjekt. Tanken är svindlande men definitivt motiverad.

Skribent: Peter Illi

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker