Bo Rothstein: Diskriminering som verksamhetsidé

Friskolor på religiös eller etnisk grund strider mot grundlagen, skriver Bo Rothstein.
 
I moderna teorier om politisk och social rättvisa handlar en stor del av diskussionen om vilka principer som bör styra hur den offentliga makten utövas. Demokrati som enbart majoritetsbeslut har visat sig fungera dåligt eftersom man då saknar skydd mot diskriminering av minoriteter eller olika slags kränkningar av enskilda medborgare.
 
Den pågående diskussionen om de övergrepp som skett mot barn som omhändertagits för samhällsvård illustrerar väl denna problematik. I länder som Australien och Irland har frågan blivit extra inflammerad eftersom många svåra övergrepp visar sig ha skett inom den katolska kyrkans hägn vars organisationer av myndigheterna anförtrotts vården av utsatta barn. Även om Sverige är relativt förskonat finns dessa problem även hos oss. Ett exempel är en rapport som den statliga skolinspektionen i juni 2011 lade fram där man riktat osedvanlig skarp kritik mot en muslimsk friskola i Göteborg (Römosseskolan). Rapporten visar bland annat att lärarna ofta kränker elever fysiskt, att flickorna diskrimineras systematiskt i betygssättningen och att eleverna tvingas att delta i religiösa aktiviteter.  Betygssättningen grundas mer på vilken personlig relation läraren har till elevens familj än vad eleven faktiskt presterar, dvs. något slags vänskapskorruption är satt i system på denna skola.
 
Eftersom grundskolan är en offentlig förvaltningsuppgift reser detta frågor om just vad staten får och inte får göra. Som i andra demokratiska länder är dessa saker reglerade i grundlagen. För Sveriges del har vi dessutom en grundlag som är mycket tydlig på denna punkt. I Regeringsformens första kapitel som har rubriken ”Statsskickets grunder” stadgas sålunda: ”Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet.” (Regeringsformen 1 kap 9)
Detta är ingalunda några allmänna målsättningar för den offentliga verksamheten utan en reell rättsregel. Principerna om saklighet, opartiskhet och likhet inför lagen utesluter varje form av särbehandling som grundar sig på religion, etnicitet, kön, bestickning eller släktskap.  När en skola som i detta fall grundar sin undervisning och betygssättning på den enskilda elevens etnicitet, religion, kön eller familjebakgrund är det därmed att betrakta som ett klart brott mot grundlagen. Tilläggas kan att när grundlagen nyligen ändrades införde riksdagen ett förtydligande med syfte att ytterligare klargöra att detta stadgande även gäller när privaträttsliga subjekt, som i detta fall en fristående skola, fullgör offentliga uppgifter. Fristående skolor är således utan undantag skyldiga att följa denna grundlagsbestämmelse.
 
Den slutsats som måste dras av detta är att friskolor som när det gäller att anta, undervisa och tillrättavisa elever bygger sina beslut på elevernas etniska, religiösa eller kulturella härstamning kommer i direkt konflikt med grundlagen. Eftersom det i praktiken inte är möjligt för elever med annan religion eller etnicitet än den muslimska att delta i denna skola kommer denna och andra liknande skolor i direkt konflikt med kraven på opartiskhet, saklighet och principen om likhet inför lagen.
 
Ur ett demokratiskt perspektiv är det naturligtvis fullständigt skandalöst att vi i Sverige nu har skolor som satt könsdiskriminering, korruption och diskriminering på etnisk och religiös grund i system. Grundlagens bestämmelser, såsom de faktiskt alldeles nyligen preciserats av en överväldigande riksdagsmajoritet, leder tveklöst till slutsatsen att denna och alla andra friskolor som drivs på religiösa eller etniska grunder måste avvecklas eftersom deras programmatiska idé är just att särbehandla elever på grund av deras härstamning eller trosuppfattning. Sådant kan naturligtvis förekomma även i kommunala skolor och friskolor som bedrivs på någon pedagogisk grundval, men den avgörande skillnaden är att de etniska/religiösa friskolorna har särbehandling på etnisk/religiös grund som sin primära verksamhetsidé.
 
En invändning mot denna slutsats är att Sverige anslutit sig till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna i vilken stadgas att föräldrar har rätt att sätta barnen i skola som överensstämmer med deras trosuppfattning. Detta argument saknar emellertid bärighet av två skäl. Dels för att i rättsligt hänseende så är Regeringsformen överordnad Europakonventionen. Dels för att när Europakonventionen 1993 införlivades i svensk rätt uttalade konstitutionsutskottet på just denna punkt att det ”saknas anledning att befara att” bestämmelsen i fråga skulle ”kunna medföra att utrymme ges för särlösningar som riskerar att öka segregeringen och reducera förutsättningarna för tvärkulturell och tvärreligiös förståelse i det svenska samhället” (KU:s betänkande 1993/94:24).  Detta är emellertid precis vad som nu har inträffat och därför kan inte Europakonventionen längre tas som intäkt för förekomsten av etniska eller religiösa friskolor. Dessutom var KU:s ståndpunkt att barnets rätt till en allsidig utbildning var det grundläggande och att föräldrarnas rätt att sätta barn i skolor som var i överensstämmelse med deras trosuppfattning måste komma i andra hand.
 
För att tillgodose det senare kravet är det emellertid inget som hindrar att det offentliga ger ett ekonomiskt stöd till religiösa/etniska utbildningar som sker utanför det ordinarie skolväsendet eftersom dessa (motsvarande då s.k. ”söndagsskolor”) inte skulle syssla med någon form av offentliga förvaltningsuppgifter såsom betygssättning och antagning.
 

Bo Rothstein

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker