Den omedvetna människan

Är du medveten nu? Nu då? För att undersöka medvetandet måste man använda medvetandet. Susan Blackmore förklarar i sin bok Kort om medvetandet varför det inte går ihop och rubbar samtidigt vår världsbild. Sans publicerar här ett utdrag.

Vad är medvetande? Det kan låta som en enkel fråga, men det är det inte. Medvetandet är på en och samma gång det enklaste och det svåraste av allt som vi kan undersöka. Det verkar som om vi antingen måste använda vårt medvetande till att undersöka sig självt, en ganska konstig tanke, eller lösgöra oss själva från det vi vill undersöka.

Det går inte att tala om perception, minne, intelligens eller problemlösning som rent fysiska processer, och sedan påstå att man har förklarat medvetandet. Om det verkligen är medvetandet du talar om måste du på något sätt ta dig an subjektiviteten. Antingen måste du faktiskt lösa det svåra problemet och förklara hur subjektivitet kan uppstå ur den materiella världen, eller så måste du förklara varför medvetandet ger ett så starkt intryck av att finnas, om du hävdar att det är samma sak som de här fysiska processerna eller en illusion, eller rent av inte finns alls.

MEDVETANDETS ENHET

Vi vet att hjärnan är intimt förknippad med medvetandet eftersom förändringar i hjärnan orsakar förändringar hos medvetandet. Till exempel påverkas även våra subjektiva upplevelser av droger som påverkar hjärnans funktion, specifika upplevelser som hallucinationer, sinnesintryck eller känslomässiga reaktioner kan uppstå om man stimulerar små områden i hjärnan, och skador på hjärnan kan påverka en människas medvetandetillstånd på dramatiska sätt.

På vissa sätt verkar hjärnan inte vara rätt utformad för att åstadkomma den sorts medvetande vi har. Framför allt arbetar hjärnan i hög grad parallellt och är starkt spridd i sin organisation. Information kommer in från sinnena och används för att styra tal, handlingar och andra utmatningar, men det finns ingen centralstyrning, inget inre rum där allt det viktigaste händer. En hjärna är mer lik ett väldigt nätverk, eller en väldig samling nätverk som går in i varandra, än en dator med en central processor. Ingenting i människans hjärna är centraliserat. Olika delar hanterar syn, hörsel, tal, kroppsuppfattning, motorik, planering och otaliga andra uppgifter. Alla dessa delar är sammanlänkade, men inte genom att allting skickas till en enda central processorenhet utan genom miljoner kopplingar överallt som löper kors och tvärs.

Människans medvetande verkar däremot utgöra en enhet. Denna ”medvetandets enhet” beskrivs ofta på tre olika sätt, och det sätt att föreställa sig medvetandet som faller sig mest naturligt, som en teater eller en ström av upplevelser, implicerar alla tre.

För det första implicerar det att de saker jag för tillfället upplever alltid verkar hänga samman på något sätt, det vill säga att vissa saker finns i mitt medvetande medan många andra inte gör det. De som finns i medvetandet kallas ”medvetandets innehåll” och utgör det som för ögonblicket visar sig i strömmen eller i teaterföreställningen på scenen. För det andra tycks medvetandet vara sammanhållet över tid så att det finns en känsla av obrutet sammanhang från det ena ögonblicket till det andra, kanske till och med genom en hel livstid av medvetna upplevelser. För det tredje är det ett och samma ”jag” som tar del av medvetandets innehåll. Med andra ord finns det förutom strömmen av upplevelser en enda person som upplever dem.

Det viktiga i det här sammanhanget är att det mesta som pågår i människans hjärna verkar ligga utanför medvetandet, till och med utom räckhåll för det. Vi ser hur vinden blåser genom träden, men vi är inte medvetna om den snabba elektriska aktiviteten i synbarken som leder till det intrycket. Vi sitter vid datorn och har medvetandet inriktat på e-posten vi svarar på, men är omedvetna om hur händerna skriver orden eller varifrån orden kommer. Vi kämpar medvetet för att vinna den där bordtennismatchen, utan en tanke på det snabba samspel mellan syn och motorik som gör våra vinnarslag möjliga.

I vart och ett av dessa fall är alla våra hjärnceller och deras miljarder förbindelser aktiva; beroende på vad vi gör signalerar några celler snabbare och andra långsammare. Trots det tar sig merparten av den här aktiviteten aldrig in i medvetandeströmmen eller den inre teatern. Så vi säger att den är omedveten eller undermedveten, eller så förpassar vi den till medvetandets utkanter.

JAGET

Vem ‒ eller vad ‒ är jag? Svar som ”Jag är min kropp” eller ”Jag är min hjärna” verkar otillräckliga, för jag känner mig inte som en kropp eller en hjärna. Jag känner mig som någon som äger den här kroppen och den här hjärnan. Men vem skulle kunna vara den person som verkar bo här i mitt huvud och se ut genom ögonen? Vem är det som verkar leva det här livet och uppleva allt detta?

Ur vetenskaplig synvinkel behövs det ingen ägare, ingen som upplever och observerar vad hjärnan har för sig, inget inre jag. Visserligen är hjärnor komplexa och svåra att förstå sig på, men de är ”kausalt slutna”. Med det menas att man kan se hur en nervcell påverkar en annan, hur grupper av neuroner formas och upplöses, och hur ett tillstånd leder till ett annat, och ingen ytterligare inverkan behövs. Med andra ord behöver min hjärna inte ”mig”.

Ändå har jag en påträngande stark känsla som säger mig att jag finns. När jag tänker mig medvetna upplevelser, så verkar det som om det finns någon som upplever dem. När jag tänker på den här kroppens handlingar, så verkar det finnas någon som handlar. När jag tänker på de svåra besluten i mitt liv, så verkar det som om någon måste ha fattat dem. Och när jag undrar vad som egentligen är viktigt här i världen, så verkar det som om saker måste vara viktiga för någon. Denna någon är ”mig själv”, mitt egentliga ”jag”.

Frågan om jaget är intimt förknippad med medvetandets problem, för finns det medvetna upplevelser, så ligger det nära till hands att tänka sig att någon måste vara med om dem; inga upplevelser utan någon som upplever. Så vi hamnar i en återvändsgränd. Vetenskapen behöver inget inre jag, men de flesta människor är tämligen säkra på att de är ett. Dessutom tror många att kaos skulle uppstå om föreställningen om jaget försvann, att all motivation skulle holkas ur och den moraliska ordningen upplösas. Mycket står och faller med huruvida vi tror att det finns några jag eller ej, och ändå tenderar vår uppfattning om jaget att vara tämligen förvirrad.

Filosofen Derek Parfit försöker reda ut en del av förvirringen genom att skilja mellan egoteoretiker och knippesteoretiker. Han utgår från det obestridliga faktum att var och en av oss verkar vara ett enda sammanhängande jag som upplever saker, och frågar sig varför. Egoteoretiker svarar att det beror på att det bokstavligen är sant; vi är verkligen sammanhängande jag. Knippesteoretiker svarar däremot att det inte är sant, och att jagupplevelsen måste förklaras på något annat sätt.

Knippesteoretikerna har fått sitt namn från filosofen David Hume (1711–1776), som beskrev hur han letade i sina upplevelser efter det upplevande jaget, men aldrig fann något annat än själva upplevelserna. Han slöt sig till att jaget inte är en enhet, utan mer påminner om ett ”knippe av förnimmelser”; livet är en följd av intryck som tycks tillhöra en enda människa, men som egentligen bara binds samman av minnet och andra samband.

Observera att dualismen (tanken att kroppen och psyket är åtskilda) bara är en form av egoteori, och att man inte behöver vara dualist för att tro på ett sammanhängande jag. Faktum är att många uttalat icke-dualistiska moderna vetenskapliga teorier ändå söker efter jagets neurala korrelat eller försöker förklara jaget i termer av beständiga strukturer i hjärnan. De är alltså egoteorier.

Knippesteorin är fruktansvärt svår att förstå och acceptera. Den innebär att man måste göra sig av med alla idéer om att man är en självständig enhet med medvetande och fri vilja, som lever just den här kroppens liv. I stället tvingas man acceptera att ordet ”jag” inte syftar på någonting verkligt eller beständigt, hur användbart det än må vara; det är bara en tanke eller ett ord. Och den sorts jag som har upplevelser är bara ett flyktigt intryck som uppstår med varje upplevelse och därefter bleknar bort igen. Illusionen av beständighet uppstår eftersom varje tillfälligt jag har minnen med sig som ger intrycket av beständighet.

TEORIER OM JAGET

Alla dessa fenomen utmanar det vanliga antagandet att varje kropp har ett medvetet jag, och lämnar oss osäkra på hur vi ska förklara både undantagsfallen och den vanliga jagupplevelsen. Om flera medvetna upplevelser kan pågå samtidigt hos en och samma människa, varför känns det som om var och en av oss är en enda person?

Det finns många teorier som försöker förklara jagupplevelsen. Det finns filosofiska teorier om människors, identitetens och det moraliska ansvarets natur. Det finns psykologiska teorier om skapandet av sociala jag, självattribution och olika former av ohälsa kopplade till jaget. Det finns också neurovetenskapliga teorier om hjärnans roll för jaget. Många av dessa teorier beskriver jaget som liktydigt med någon viss process i hjärnan. De kanske börjar förklara jagets ursprung och struktur, men de lämnar medvetandets mysterium orört. I vart och ett av fallen sägs hjärnans processer upplevas av ett jag eftersom de visas eller görs tillgängliga för någon annan process, men det besvarar inte frågan om hur eller varför det gör dem till medvetna upplevelser.

Den amerikanska filosofen Daniel Dennett har ett helt nytt sätt att närma sig problemet. Jaget kräver sin förklaring, menar han, men det existerar inte på samma sätt som ett fysiskt objekt (eller ens en process i hjärnan). Det är en användbar abstraktion, precis som tyngdpunkter i fysiken. Han kallar det faktiskt en ”narrativtyngdpunkt”. Vårt språk väver en berättelse om ett jag, och får oss att tro att det förutom vår enda kropp finns ett enda inre jag som har ett medvetande, åsikter och fattar beslut. Egentligen finns det inget inre jag utan bara flera parallella processer som skapar en ofarlig användarillusion ‒ en användbar osanning.

Det ser ut som om vi måste fatta några svåra beslut om hur vi ska tänka på vårt dyrbara jag. Vi kan hålla fast vid vår känsla och anta att det finns ett beständigt jag eller en själ eller ande, fastän vi inte kan hitta något sådant och det leder till stora filosofiska bekymmer. Vi kan beskriva det som en process i hjärnan av något slag och skrinlägga frågan om varför den hjärnprocessen skulle ha några medvetna upplevelser alls, eller så kan vi hävda att det inte finns någon beständig självständig enhet som motsvarar vår känsla av att vara ett jag.

Jag tror att vi intellektuellt måste välja den sista vägen här. Problemet är att det är så svårt att erkänna dess plats i ens eget liv. Det innebär att se varje upplevelse ur ett helt annorlunda perspektiv. Det innebär att acceptera att det inte finns någon som upplever dem. Det innebär att acceptera att varje gång det verkar som om jag finns är det bara ett tillfälligt påfund och inte samma ”jag” som verkade finnas för ett ögonblick sedan, eller förra veckan, eller förra året. Det är svårt, men jag tror att det kan bli lättare med lite övning.

MEDVETANDETS FRAMTID

Det finns två rent grundläggande saker som nästan alla förutsätter. Den första är att upplevelser är något som händer någon, att upplevelser kräver någon som upplever. Det behöver inte innebära något fast och oföränderligt jag, men det måste innebära att den ”du” som just nu är medveten om att du läser den här boken är samma människa som gick och lade sig i går kväll och vaknade i morse. Den tanken måste bort.

Det andra som förutsätts är att upplevelser flyter genom medvetandet som en ström av känslor, idéer, bilder och intryck. Det kan uppstå brott i strömmen, den kan ledas om eller stanna upp, men den förblir en serie av händelser i medvetandets inre teater. Poängen är att om man frågar ”Vad finns i Jims medvetande nu?” så måste det finnas ett svar som är rätt, eftersom några av Jims tankar och intryck finns i medvetandeströmmen men inte de övriga. Den tanken måste bort.

Vi får börja om på nytt, och den här gången har vi en helt annan utgångspunkt. Vi utgår från den enklaste tänkbara observationen. Varje gång jag frågar mig själv ”Är jag medveten nu?” kommer svaret att vara ”ja”.

Men resten av tiden, då? Det kan vi konstigt nog inte veta. Så fort vi ställer frågan får vi ett svar, ja, men vi kan inte fråga om de tillfällen när vi inte ställer frågan. När det gäller synen kan man alltid se efter igen, och varje gång ser man en rikt detaljerad värld. Så man antar att den alltid finns där. Man kan försöka fånga en skymt av något, men hur det ser ut när man inte tittar kan man aldrig veta. Det är som att försöka öppna kylskåpsdörren riktigt fort för att se om det alltid lyser där inne ‒ man kommer aldrig åt att se lampan när den är släckt.

På så sätt uppstår den stora villfarelsen om medvetandet. Vi människor är intelligenta varelser som kan tänka, tala och ställa oss frågan ”Är jag medveten nu?”. Eftersom svaret alltid blir ”ja” drar vi felaktigt slutsatsen att vi alltid är medvetna. Från den slutsatsen följer allt det andra. Vi tänker oss att vi måste vara medvetna om någonting varje stund hela livet, för varje gång vi har ställt oss frågan har det varit det så. Och så har vi hittat på metaforer som passar den slutsatsen, som teatrar och strålkastare och medvetandeströmmar. Men vi har fel. Helt fel.

Sanningen är att när vi inte ställer oss frågan har medvetandet inget innehåll och det finns ingen som skulle kunna uppleva det. I stället arbetar hjärnan på som vanligt med sina många parallella processer och ingen av dem finns vare sig i eller utanför medvetandet. Vi kan faktiskt släppa hela tanken på hjärnaktivitet som är medveten eller icke medveten, och därmed också problemet med den ”magiska skillnaden” mellan dem.

Med denna nya syn på medvetandet försvinner de flesta av de gamla problemen. Vi behöver inte förklara hur medvetandet kan skapas av eller uppstå ur hjärnans fysiska aktivitet, för det gör den inte. Vi behöver inte förklara den magiska skillnaden mellan medveten och omedveten hjärnaktivitet, för det finns ingen skillnad. Vi behöver inte undra hur de subjektiva upplevelserna utvecklades eller om de fyller någon funktion, för det finns ingen ström av upplevelser ‒ bara något som sker helt kort och leder oss vilse.

Susan Blackmore är tidigare gästföreläsare vid University of the West of England, nuvarande forskare och gästprofessor vid University of Plymouth.