Klassklättraren

P C Jersild gillar Leif G W Perssons memoarer.

Leif GW Persson är känd för mycket, inte minst sina one-liners. Så här skriver han om målet med sitt liv: Vad mer kan en riktig man begära än att själv få välja sitt liv? Och sin nya bok presenterar han föredömligt kort på baksidan med Detta är berättelsen om min egen klassresa. Som jag minns den.

Leif Gustav Willy Persson föds 1945 och växer upp som ende son till byggnadsarbetaren Gustav och hemmafrun Margit Persson. De första åren bor familjen intill Värtahamnen; 1956 flyttar man till de gamla arbetarkvarteren norr om Odengatan som kallas Sibirien. Odengatan skär rakt igenom Östermalm som en mental Berlinmur mellan fattiga och rika. Leif GW bestämmer sig tidigt för att ta sig över till den fina sidan.

Bokens titel, Gustavs grabb, är i första hand en homage, en hyllning, till pappa Gustav – och i andra hand ett erkännande att morfar Gustaf, småkapitalisten, inte haft ett helt obetydligt inflytande på GW:s liv och bana. Morfar Gustaf kommer då och då på besök med en plånbok rund som en fotboll. När morfar går på krogen får lille Leif följa med som sällskap och invigs i en värld där han som vuxen kommer att känna sig mycket hemma.

Leif växter upp i en inverterad Oedipuskonflikt, han älskar sin pappa och hatar sin mamma. Gustav är tryggheten personifierad, en riktig pappa-pappa, som ständigt finns till hands, inte som uppfostrare utan som förebild. En tystlåten man med väldiga händer, som läser serietidningar för sonen när han ska somna, som lär honom allt som en son behöver veta, att fiska och jaga, att vara ärlig och duktig i skolan. Gustav hoppas att Leif med tiden ska bli ingenjör. Och sonen saknar på intet sätt läshuvud; han är inte bara bäst i klassen utan i hela skolan. Kamraterna kallar honom – på grund av hans utstående öron – ”professor Wille Vingmutter”.

Förhållandet till mamma Margit är komplicerat. Inte nog med att hon ofta lägger sig sjuk och använder sjukdomar för att få sin vilja igenom, hon ljuger också. Leif får veta att han är född på en söndag med segerhuva – men en koll visar att han är född på en måndag utan huva. Hon är också svekfull. Hon skänker honom ett kassaskrin där han kan förvara sina slantar och sin hemliga dagbok. Med skrinet följer två nycklar som Leif uppmanas gömma. Vad Leif inte vet är att mamma har en tredje nyckel. Men han blir snart misstänksam och inser hur det ligger till. Han hämnas genom att företa en omsorgsfull ”husrannsakan” och hittar nyckeln till Margits eget kassaskåp. I vilket hans ”utfattiga” mamma förvarar ett betydande kapital. Sedan fortsätter den oförsonliga vendettan mellan mor och son ända tills Margit dör 92 år gammal.

Barndomen får ett dramatiskt slut när Leif är elva år: hans ankare i tillvaron – pappa Gustav – får en sprängsten i huvudet, är en hårsmån från döden och tvingas till en lång konvalescens innan han återfår sitt gamla jag.

MORDPLANEN SKRINLÄGGS

Så småningom återgår allt till det normala, eller onormala. Faderns svåra olycka lever kvar i Leif som ”ett svart hål som jag fortfarande lever med”. Han börjar på gymnasiet i överklasskolan Norra real. Studierna sköts framgångsrikt med vänster hand, grabben har så många andra intressen. Redan tidigt har han identifierat sig med mästerdetektiven Blomkvist och detektiven Ture Sventon och vill gå i deras fotspår. En period är han lidelsefullt intresserad av kemi och lyckas framställa nikotin i kristallform. Målet är att ta död på den avskydda mamman – men han skrinlägger mordplanen när han inser att han i så fall måste ta hand om sin jobbiga lillasyster.

Ett tredje intresse är böcker, ett fjärde pengar. Han sommarjobbar på hotell och toppar lönen med att sälja smuggelsprit och cigaretter. Han får jobb i byggsvängen med pappa Gustav. Chefen, ingenjörn, kallar honom ”Gustavs grabb”, en hedersbenämning. Sitt mest lukrativa extraknäck får han när han blir grindvakt vid den stora avstjälpningshög som är under uppbyggnad vid Haga Norra. Dit kommer lastbilar med jord. Annat avfall får inte tippas där. Men unge herr Persson kan mutas. Mot ”avgift” kan det mesta dumpas, som ett och annat freonosande kylskåp. Klassresenären har vid det laget inte bara en god ekonomi utan har också gjort sin praktik som kriminell. Ovärderliga erfarenheter för en blivande brottsforskare.

FÖRMÅR INTE TRYCKA AV

Sedan går det undan. GW får barn, gifter sig och flyttar till rätt sida om Odengatan, närmare bestämt till Djursholm. Också universitet avverkas med vänster hand, pengar trillar in och delar sig som snabbväxande celler. Han knyts till olika utredningar, blir snabbt en man i staten och får arbetsrum i samma korridor som rikspolischefen Carl Persson. Hemma är han inte så ofta, hellre med kompisar på krogen i sus och dus.

Vi är nu framme vid Geijeraffären. Strax före riksdagsvalet 1976 skickar Carl Persson en PM till Olof Palme med misstanken att justitieministern umgås med prostituerade som bland sina kunder också räknar utländska diplomater. Är Geijer en säkerhetsrisk? Palme stoppar pappret i byrålådan. Men flera journalister har fått nys om PM:en. I november 1977 briserar Geijeraffären och ”skiten träffar fläkten”. Först ut är Peter Bratt på Dagens Nyheter. Han ringer GW som bekräftar PM:ens existens. DN publicerar. Palme går i taket. DN tvingas göra en pudel så platt som bara en tidning förmår. Källskyddet gäller inte, Leif GW avslöjas som källan och den som ”förlett” DN att förtala Geijer. GW blir var mans niding. Drevet går. Han sviktar och åker ut till jaktstugan, sätter bössan i munnen – men förmår inte trycka av.

EKONOMISKT OBEROENDE

Men skam den som ger upp. I stället för att ta livet av sig bestämmer sig GW att hämnas med en roman om affären. På sex veckor skriver han Grisfesten, som bli en formidabel succé och gör honom ekonomiskt oberoende. Ny familj, nya barn och doktorsdisputation. Han gör ett kortare mellanspel på Expressens kulturredaktion, där han tilldelas den grannlaga sysslan att författa refuseringsbrev. Detta för att chefredaktör Strömstedt ska slippa bli avbruten, där han sitter på sitt rum vid orgeln och spelar andliga sånger. Om det jobbet skriver GW att det är det bästa han någonsin haft.

Därpå åter i byråkratsvängen – ty egendomligt nog tas han till nåder av regeringen Palme, hamnar i utredningar och utnämns så småningom till professor i kriminologi vid Rikspolisstyrelsen. Där är han nu, till sin stora besvikelse på väg att bli pensionerad. Men han lär väl ha fullt upp också i fortsättningen.

”LYCKA ÄR FÖR LIPSILLAR!”

Så långt klassresan. Han har texten i sin hand, stilen är obesvärad, tilltalet muntligt utan att boken blir pladdrig. Men det är trots allt inte berättelsen, hur välskriven och underhållande den än är, som fascinerar mest. Det är i stället författarens förhållningssätt till sin egen berättelse. Gustavs grabb följer ingen strikt kronologi utan glider fram och tillbaka i tiden och avstår i stort sett från ett tacksamt barnperspektiv. Nästan alla andra jämförbara svenska biografier – och de är många! – är bäst i början. Inget ämne är så tacksamt som barndomen, särskilt om den varit svår. En annan biograf, Per Wästberg, har beklagat att han berövats en olycklig barndom.

Jag vill inte alls påstå att GW förfuskar sin barndom, men han är hela tiden som berättare vuxen. Han kommenterar och förklarar. I en annan skribents händer kunde metoden blivit odräglig och besserwisserartad. Så icke här. Han frågar sig hela tiden varför det blev som det blev, varför jag är den jag är. Och svaret i korthet blir: Efter pappa har han sin kroppshydda och klasstillhörighet, han är Gustavs grabb. Efter mamma har han ärvt sin ångest; trots att han hatar henne beskriver han henne samtidigt som en begåvad kvinna som aldrig fick luft under vingarna. Efter morfar har han sin hand med pengar.

Vad mer kan en riktig man begära än att själv få välja sitt liv? GW har ju onekligen lyckats med sin klassresa. Han är ekonomiskt oberoende, han krusar ingen. Gillar han inte sällskapet vänder han ryggen till och går, han kan be vem som helst dra för fan i våld. Men är han lycklig? Kanske den stund på dagen då han slagit sig till ro vid krogbordet efter att hovmästaren mottagit beställningen. Men i övrigt? Om jag frågade honom, kan jag gissa svaret: ”Lycka är för lipsillar!”

Självbiografin är som genre en uppblåst nekrolog författad av liket självt. Det utesluter inte att författaren visar litet lagom av sina sämre sidor. De dåliga sidorna får då skyla över de skandalösa. Självbiografin är notoriskt opålitlig – men en begåvad författare förmår ändå hantera detta faktum utan att hamna i ett lovtal över sig själv. Leif GW är inte den som drar sig för att bekänna: Okej, jag är alkoholist, visst, jag har högar med pengar, jodå, jag har svikit, jag har ljugit och så vidare.

Han kan också verka skrytsam när han gång på gång påpekar att han är professor. Man kan föreställa sig att var morgon GW vaknar, sträcker han på sig och utbrister – förutsatt att kopparslagaren håller sig på mattan – ”Fan, Wille Vingmutter blev i alla fall riktig professor till slut!”. Och det är honom väl unt. Man instämmer gärna. Den som gjort en riktig klassresa kan mycket väl få skryta med pengar, titlar och kända vänner utan att det besvärar det minsta.

Jag har försökt hitta ett ord för GW:s bok. Den är inte oförblommerad, inte oförsonlig, inte osentimental, inte oförskämd trots ett par nidporträtt – utan kanske o-tillgjord. Någon akademisk skönande skulle kanske använda klyschan ”autentisk”. Men det låter bara larvigt. GW är sig själv helt enkelt.

På ett par ställen nämner han ett par ännu oskrivna böcker. Han skulle vilja skriva Den Stora Romanen om Den Jordiska Kärleken, och om sin tid som Viktväktare. Sitt inte och muttra. Gör det!

Per Christian Jersild är född 1935 och har gett ut över fyrtio böcker, bland dem romanerna Barnens ö, Babels hus, En levande själ och Efter floden. Han är översatt till många språk och har erhållit en rad litterära pris. Bland hans fackböcker märks den Augustnominerade Darwins ofullbordade och Den stökiga psykiatrin. Jersild är sedan 1999 ledamot av Kungl. Vetenskapsakademien.