Sara Larsson: Tystnaden efter paraden

Sara Larsson om en manifestation som döljer mer än den exponerar.

I sitt klassiska verk On Liberty skrev John Stuart Mill 1859: The amount of eccentricity in a society has generally been proportional to the amount of genius, mental vigour, and moral courage which it contained. That so few now dare to be eccentric, marks the chief danger of the time.

Ett och ett halvt sekel senare tänker jag på Mill den dag då Stockholms Prideparad drar fram genom gatorna och hyllas som emblem för mångfald, antikonformism och frihet i vår tid.

I en uppmärksammad ledare förkunnar SvD:s Roland Poirier Martinsson sin motvilja mot Pride. Han hävdar att han inte är intolerant mot avvikande läggningar. I stället bygger aversionen på hans borgerliga övertygelse att alla sexuella uttryck och identitetsförklaringar borde hållas inom det privatas sfär: ”När staten försöker uppfostra oss till en särskild sorts sexuella subjekt, oavsett om det handlar om 1800-talets krav på konformitet eller 2000-talets krav på gränslöshet, tiger borgerligheten sig till sin integritet.”

Sexualitetens inträngande i offentligheten är enligt Martinsson ett nutidsfenomen och Pride en propagandaapparat från vänster, antiborgerliga partier uppges vara ”som besatta” av sex.

Man behöver inte dela Martinssons politiska hemvist för att höra något kravfyllt i paradens slogans om befrielse. Pridetåget är ingen fördomsfri gemenskap. Kanske snarare en inverterad kyskhetskultur med sex som högsta statusmått och illa dolt förakt för den som inte finner sig till rätta där. Martinssons kritik missar ändå målet, för som alla kulturkonservativa är han blind för normers makt. Han drömmer om ett urtillstånd av frihet och integritet före staten. Innan det privata fläktes ut till allmän beskådan, innan klåfingriga genusaktivister kopplade grepp om själarna, innan gayrörelsen gjorde propaganda av intima ting. Han tror att sådana politiska incitament uppstår ur det tomma, inser inte att de växer fram i protest mot ett samhälle där individen redan är hårt styrd och trängd.

Också borgerligheten är som besatt av sex. Det privata är inte privat. Borgerligheten – i vid mening – tiger inte. Man må blunda oskyldigt för fysiska övningar och smickra sig med tolerans när man talar lika tyst om hela repertoaren, udda som normalt (prydhet är ett annat ord för den sortens tigande). Inte desto mindre handlar allt i livet om att demonstrera könstillhörighet och sexuell identitet.

Våren 2010 intogs Stockholm och den svenska offentligheten av en sexualpolitisk propagandaapparat som utan överdrift kunde kallas totalitär. Statsministern och Svenska kyrkan, vinstdrivande aktörer och seriösa medier kastade sig handlöst in i heteronormativ kampanjverksamhet. Kronprinsessans bröllop stundade och hade vi för en sekund tvivlat på att existensens mening var den livslånga föreningen av man och kvinna i syfte att förmera människosläktet skulle vi nu hjälpas ur vår vantro. I ett tv-inslag från bröllopsdagen figurerar småbarn utklädda till prinsar och prinsessor som av statstelevisionens utsände uppmanas att paradera framför kameran. Scenen är på samma gång overklig och djupt välbekant. Uppfostringsförsöken pågår ständigt. Också borgerligheten kräver sitt offentliga rum, tvingar oss till exponering och iscensättning av sexualitet. När vissa dansar genom gatorna med bar överkropp och piskor poserar andra i brudslöja vid pappas arm.

Pride föds som motvikt och försvar för okonventionella levnadssätt. Homosexuella världen över förföljs, stigmatiseras, reduceras till osynlighet. Första steget mot att bryta denna flerfaldiga vanmakt måste vara att bli synlig. Så utmanas den lokala och globala bymentaliteten, den som ännu leder till förbud mot Prideparader i många länder. Men det är inte säkert att ett fritt samhälle vidgar sina vyer genom att inrätta en särskild högtid för sexuella minoriteter. Själva tanken rymmer ett dilemma: man kan inte vända skam till stolthet utan att befästa särartstänkandet som är förtryckets rot.

Vad har vi egentligen lärt av Pride?

Brott mot heteronormen pågår överallt i väst – inte bara bland dem som bär stämpeln hbt-personer. Människor bryter upp ur parförhållanden, lever ensamma och utan barn, delar sitt föräldraansvar med fler eller färre än förväntat. I rent statistisk mening försvagas kärnfamiljens ställning. Dessa livserfarenheter lyfts dock inte vanligen som regnbågsfanor mot skyn. Om de alls blir synliga bärs de som sprickor eller brustna drömmar. Samtidigt tar allt fler homosexuella strid för konservativa familjevärden – äktenskap och barn. Det är demokratiskt rätt men har inte vitaliserat samtalet om alternativa livsval. När de udda blir normala inskärps normen och majoritetssamhällets ängslan för det främmande finner nya fästen.

Inte heller har den växande acceptansen för homosexualitet gjort oss mindre fångna i idén om könens särart. Individer måste kväsas för att könspolaritet ska drivas fram i kroppar, attityder och beteenden. Så fungerar det ”normala” sexuella spelet. Heterosexuella kvinnor och män som inte önskar spela med känner samma främlingskap som hbt-personer men har sällan något att vinna på att komma ut med sin belägenhet.

That so few now dare to be eccentric, marks the chief danger of the time.

Likriktning är fortfarande tidens största hot. Men den ter sig mer försåtlig nu än då J S Mill vid 1800-talets mitt skrev om tolerans för avvikelser som ett mått på civilisation. Många ”gillar olika” i dag. Det är lätt gjort. Man smickrar sig med tolerans men ser helst att någon annan står för annanheten. Glittriga excentriker i Prideparaden kan man gilla utan risk, ju mer udda desto bättre. Att de udda uppträder som freaks förstärker bara åskådarens känsla av normalitet.

Och i larmet från paraden dränks frågorna om allas våra normbrott. Vi behöver aldrig gå i närkamp med kulturens drömmar, kärleksregler eller könsschabloner. I stället gillas olika en gång om året. En dag kan vi jubla högt över det främmande, eftersom det aldrig är så främmande och avskilt som just denna dag.

Sara Larsson