Människans förnuft är överskattat

”Så fåfänglig varje form av klarsynthet är. Människan bedömd av det mänskliga förnuftet är helt enkelt ynkligt löjlig.”

– Imre Kertész, Nobelpristagare i litteratur

När hustrun till biskopen av Worces­ter i England första gången hörde talas om Charles Darwins teori om evolution genom naturligt ur­val var hennes omedelbara kom­mentar: ”Skulle vi härstamma från aporna? My dear, hoppas att det inte är sant! Men om det är det, låt oss för all del hop­pas att inte blir allmänt känt!” Biskopinnans reaktion är ett exempel på att man var rädd för att den nya kun­skapen om vår släktskap med djuren skulle medföra en nedvärdering av människorna.

Snarare än en nedvärdering av människans status, som kyrkan fruktade, har evolutionsteorin lett till en uppvärdering av djuren. Den tradition som utgick från den franske filosofen René Descartes lärde att djur är automater; sofistikerade automater, visser­ligen, men utan själ och utan moralisk status. Före Darwin betraktade därför många filosofer det som ett kategorimisstag att tala om djurens känslor och tan­kar – det var som att säga att en klocka hade ont eller att den visste att det var natt. Men enligt Darwin är djuren väsentligen av samma slag som människorna.

Som en följd av evolutionsläran blev djurens emo­tioner ett möjligt område för vetenskaplig undersökning, där Darwin själv gick i första ledet med sin studie av apor­nas känslouttryck. Och vad viktigare är, erkännandet av känslor hos djur har lett till en ny syn på användningen av djur i experimentella syften: vi har nu detaljerade regler för hur djur ska behandlas i vetenskapliga undersökningar, liksom etiska kommittéer som övervakar reglernas efter­följd. I vissa fall är de etiska reglerna för experiment med djur strängare än de för experiment med människor. Det finns gott om föreningar som försvarar djurens rättigheter, och filosofer som australiern Peter Singer har starkt bidra­git till denna omsvängning.

DJUR HAR EMPATI OCH TRÖSTAR

De vetenskapliga studierna av djurens beteenden har gett oss nya och ibland överraskande kunskaper om deras inre liv. Däggdjur och fåglar har inte bara känslor utan uppvisar också empati, det vill säga kan sätta sig in i andra individers känslor. Vissa arter tröstar varandra. Detta är mer avan­cerat än empati, eftersom det också kräver en insikt om att man kan påverka den andres känslor. Tröstande beteende, som består av olika former av kroppslig beröring, har observerats hos apor, delfiner, elefanter och kråkfåglar. Elefanter tröstar exempelvis varandra genom smekningar med snabeln.

Under det senaste seklet har också vår uppfattning om djurens kognitiva förmågor uppgraderats. Länge trodde man att människan var ensam om att tillverka verktyg, men nya upptäckter visar att även de stora aporna och kråkfåglar gör detta. Forskning har också visat att det finns kulturella skillnader mellan beteendet hos olika flockar av schimpanser. En flock använder exempelvis ett speciellt sätt att knäcka nötter, vilket sedan imiteras och överförs till nästa generation.

Några djurarter visar en form av självmedvetenhet på så sätt att de känner igen sig själva i en spegel. Hittills har den­ na förmåga påvisats hos apor, delfiner, elefanter och skator. Det intressanta är att det är samma grupper av djur som visar tröstande beteende. Frågan är om det är en tillfällighet eller om det finns någon bakomliggande förklaring.

Många djurarter planerar, men forskarna har länge trott att bara människan kan planera avsiktligt för framtida be­hov. Vi förutser att vi kommer att bli hungriga i morgon och gömmer undan en del av födan; vi inser att det blir kallt och blåsigt till vintern och bygger oss ett skydd i god tid. Vi sår och vi skördar. Nya experiment visar emellertid att en del apor och kråkfåglar har en viss förmåga att planera för framtida behov. I djurparken i Furuvik har man exempelvis noterat att schimpanshannen Santino lugnt och sansat sam­lar stenar i en hög på morgonen för att kunna kasta dem mot besökare som han blir ilsken på senare på dagen.

RESTER AV DUALISMEN FINNS KVAR

Descartes dualism skilde mellan den materiella världen och den andliga, och han utgick från att bara människorna har del i den andliga. Numera antar de flesta medvetande­filosofer att det endast finns en materiell värld. Men en rest av dualism finns kvar, eftersom vi fortfarande vill finna nå­gon egenskap som särskiljer oss från de andra djuren. Det som är kvar för människan är framför allt vårt språk. Fors­kare har visserligen haft förvånansvärda framgångar med att träna apor och papegojor att kommunicera med tecken­ språk eller med tal. De mest framgångsrika aporna når ett två­-och­-ett­-halvt­-årigt människobarns nivå. Det finns emellertid avgörande skillnader. Människans barn lär sig språket utan ansträngning, medan djuren måste ges omfat­tande träning.

Djurs kommunikation skiljer sig också från barnens på två väsentliga sätt: djuren frågar inte och de berättar inte. Berättarkonsten har haft ett avgörande inflytande på männi­skans kulturella utveckling. Det finns starka skäl som talar för att den mänskliga hjärnan är speciellt lämpad för att minnas berättelser. Uppkomsten av berättandet hänger nä­ra samman med utvecklingen av den moderna människan, Homo sapiens.

Aristoteles definierade människan som det förnuftiga djuret. Samma tanke gällde när Carl von Linné döpte oss till Homo sapiens. Descartes är urtypen för den filosofiska rationalism som utgår från att vårt förnuft ger oss säker kunskap. Hans metod att härleda säker kunskap byggde på förutsättningen att det som förnuftet inte kan tvivla på, måste vara sant. Stödpunkten för hans tankemässiga häv­ stång var ”jag tänker, alltså finns jag”. Från detta påståen­de, som han inte tvivlade på, härledde han sedan att Gud finns och att omvärlden finns.

Våra tankeförmågor är emellertid inte så ofelbara som Descartes och andra rationalister förutsätter. Filosofer, ekonomer och statistiker har i rationalismens efterföljd formulerat teorier för hur man i ideala fall resonerar lo­giskt, hur man fattar rationella beslut och hur man bedö­mer sannolikheter. Men en uppsjö psykologiska experi­ment har visat att vårt förnuft på många sätt är ofullgånget och att vi inte följer de rationella idealen.

En förklaring till att vi har ett begränsat förnuft är att människans tänkande har formats i en miljö där snabba och effektiva bedömningar har premierats. Vi är förnuftiga i förhållande till de tidiga människornas ekologiska vill­ kor, men inte enligt teorierna om ideal rationalitet. Nobel­pristagaren Herbert Simon har exempelvis presenterat en modell för beslutsfattande som bygger på att vi väljer det första alternativ som vi kommer på som är ”tillräckligt bra” snarare än att vi maximerar den förväntade nyttan.

VÅRT FÖRNUFT BÖR NEDGRADERAS

De experimentella resultaten visar att människans förnuft bör nedgraderas – vi är trots allt inget annat än obegåvade apor. I varje fall är vi mindre begåvade än vi själva vill tro. Den konsekvens av Darwins teori som biskopen av Wor­chesters hustru fruktade är riktig. Den tyske filosofen Friedrich Nietzsche skrev: ”Jag är rädd att djuren betraktar människan som en varelse av deras egen sort, som på ett ytterst farligt sätt förlorat sitt sunda djuriska förstånd – som det vanvettiga djuret, det skrattande djuret, det gråtan­ de djuret, det olycksaliga djuret.”

En ytterligare begränsning hos människornas tanke­förmåga är att vi i hög grad är omedvetna om vår egen medvetenhet. Det finns ingen anledning att tro att evolutionen av vår förmåga att resonera och att reflektera över oss själva har nått sin fullkomning. Det kan verka som om vi har privilegierad tillgång till våra egna tankar och ensamrätt till vad vårt medvetande innehåller, men detta är på många sätt en illusion. Det är ganska enkelt att visa att den bild av jaget som uppstår i självmedvetandet inte alltid stämmer med vad som verkligen pågår inom oss. Människan är det mest bedrägliga djuret av alla. Men hon är inte medveten om att hon är särskilt bra på att lura sig själv.

Ett belysande exempel är ett experiment om hur vi kän­ ner igen foton av oss själva. Försökspersonerna fick se ett antal foton utspridda på ett bord, och uppgiften var att så snabbt som möjligt peka ut fotot av sig själv. En del av dessa var manipulerade så att ansiktet var vackrare än det verkliga. Det visade sig att försökspersonerna kände igen de förskönade bilderna av sig själva snabbare än de verk­liga. Nietzsche var inte sen att raljera över vårt självförskö­nande: ”Man glömmer åtskilligt i sitt förflutna och utplå­nar det avsiktligt ur sinnet: det vill säga, vi vill att den bild av oss själva som lyser mot oss ur det förflutna skall be­ ljuga oss och smickra vårt högmod – vi arbetar oupphör­ligt på detta självbedrägeri.” Den amerikanske biologen Robert Trivers presenterade nyligen teorin att självbedrä­gerier är bra för immunsystemet. I en ny artikel som han skrivit tillsammans med den amerikanske socialpsykolo­gen William von Hippel hävdar de att självbedrägeri också kan ha evolutionära fördelar.

TRE EXPERIMENT SOM VISAR VÅRA BEGRÄNSNINGAR

Den vanligaste formen av att lura sig själv är att välja vil­ken information man tar hänsyn till. Folk undviker att ta reda på det de inte vill veta, även om det vore förnuftigare att veta. Ett lurigt experiment illustrerar hur vi lurar oss själva genom det sätt på vilket vi söker information. För­sökspersonerna fick höra att en testremsa som fuktades av deras saliv skulle avslöja om de hade en viss sjukdom i bukspottskörteln. En del försökspersoner blev informera­de om att en färgförändring var ett gott tecken, andra att det var ett dåligt tecken. De som fått höra att färgföränd­ringen var ett gott tecken väntade mer än 60 procent längre tid på att remsan skulle ändra färg än de som fick höra att det var ett dåligt tecken. Mängden av information du tar till dig är således beroende av vad du vill veta.

I ett annat klassiskt experiment hängde forskare upp fyra identiska par nylonstrumpor intill varandra i ett varuhus. Kunderna som passerade förbi fick välja vilket par de tyckte bäst om. De blev också tillfrågade om varför de val­ de just det paret. Det fanns en stark positionseffekt i deras val: det par som hängde längst till höger valdes fyra gånger oftare än övriga par. Kundernas motivering till sina val handlade däremot inte alls om var strumpan hängde, utan de angav att det par de hade valt hade högre kvalitet än de övriga. Slutsatsen man kan dra av försöket är att när män­niskor rapporterar sina inre processer, så når introspektionen inte fram till vad som verkligen har hänt, utan vi fabu­lerar och bygger våra bedömningar på vad som borde ligga bakom våra val.

Ett ännu mer dramatiskt exempel på en sådan ”valblind­het” är ett experiment som utförts av Petter Johansson, Lars Hall och andra vid Avdelningen för kognitionsveten­skap i Lund. Experimentatorn höll upp två svartvita foton på unga kvinnor. Försökspersonerna, både män och kvin­nor, fick se bilderna några sekunder och sedan peka på den som de tyckte var mest attraktiv. Sedan lade experimenta­torn ner fotona på bordet med bildsidan nedåt och sköt fram det kort som försökspersonen pekat på. Denne om­bads ta upp fotot och förklara varför kvinnan på bilden var mest attraktiv. Kruxet är att i några fall hade försöksledaren, med hjälp av ett enkelt trolleritrick, bytt ut det kort som försökspersonen valt så att den bild som skulle moti­veras inte var den som hade valts. Det intressanta med för­söket är att mycket få försökspersoner över huvud taget märkte bytet, även om kvinnorna på bilderna såg mycket olika ut. De tvekade inte heller att motivera varför den kvinna de ser på bilden var mest attraktiv, även när de ur­sprungligen hade pekat ut den andra kvinnan i paret.

Experimenten ställer till stora problem för dem som hävdar att vi har en helt fri vilja. Det vi anser att vi valt fritt är i många fall styrt av mekanismer som vi inte är med­vetna om – och kanske inte kan bli medvetna om. Vår upp­levelse av att ha en fri vilja är till stor del en illusion.

Ur evolutionär synvinkel är självmedvetandet en mycket ny produkt, och man kan inte förvänta sig att det ska kunna nå in i alla vrår av tänkandets skrymslen. Måhända har det naturliga urvalet lagt till illusoriska speglar i förmågan att reflektera över oss själva för att vi inte ska bli alltför be­ svikna över luckorna i vår självinsikt. Illusioner ger oss en viss trygghet och känsla av självkontroll. Utan dessa illu­sioner skulle vi förmodligen inte stå ut med oss själva – det skulle inte ens finnas något ”själv”.

Medvetandet är som näckrosorna i en damm – vi ser blommorna, men inte hur de får sin näring genom långa stänglar från den mörka dyn. Nietzsche skriver på sitt vanliga sarkastiska sätt: ”Denna löjliga överskattning och felbedömning av medvetandet har den stora nyttan med sig att det därmed hindrats att utveckla sig alltför snabbt. Genom att människan redan trott sig i besittning av medvetenheten har hon inte gjort sig någon större möda att för­värva den – och så förhåller det sig än i dag!” Nietzsche var tidigt ute med att påpeka förnuftets begränsningar, men den experimentella vetenskapen har nu hunnit ifatt och be­ kräftar hans misstro.

Vi bör därför inse att vårt förnuft och vårt självmedve­tande är begränsade och att vår vilja är bedräglig – och ac­ceptera att människan fortfarande är ett djur. Det är bara högmod och självbedrägeri att tro att vi är så mycket mer. Den österrikiske zoologen och Nobelpristagaren Konrad Lorenz har sagt: ”Jag tror mig ha hittat den felande länken mellan djur och människor: det är vi.” Med det begränsade förnuft vi har går världen inte att förstå, och inte männi­skan heller. Du kan inte ens förstå dig själv.

GUDSUPPLEVELSER KAN FRAMKALLAS ARTIFICIELLT

Vad får insikten om människans begränsade och självbe­drägliga förnuft för konsekvenser för vår syn på kunskap och dess förhållande till vetenskap och religion? Å ena si­dan finns religiösa personer vars tro vilar på deras upple­velser av det gudomliga. Deras kunskapssyn är en variant av den cartesianska: jag upplever det gudomliga, alltså finns det. Men den moderna neurovetenskapen visar att det går att fysiologiskt förklara många av dessa upplevelser. Det går att experimentellt framkalla gudsupplevelser ge­ nom att stimulera hjärnan på lämpligt sätt. Det är också möjligt att skapa utanför­-kroppen-­upplevelser. Å andra si­ dan finns forskare som anser att vetenskapen kan förklara allt som går att förklara och att religionens försök till för­klaringar leder vilse. Men en sådan scientistisk kunskaps­ syn bygger på dogmen att människan med vetenskapliga metoder kan komma åt allt som går att veta. En sådan dogm kan naturligtvis inte bevisas inom vetenskapen. En ödmjuk inställning till resultaten om människans begrän­sade tankeförmågor gör dogmen tvivelaktig.

För mig blir därför en konsekvent hållning till männi­skans kunskap den sokratiska agnosticismen: vi kan inte veta, vi kan bara veta att vi inte vet. Men ett problem med Sokrates tes är hur vi verkligen kan veta att vi inte vet. Vårt förnufts begränsningar gör att frågan om hur vi kan uppnå sådan andra ordningens kunskap blir än mer besvärlig än den enkla frågan om hur man vet något. Vi kan ju inte ens veta att vi inte vet.

Artikeln är en bearbetad version av ett kapitel i Människan sedd genom olika vetenskapliga prismor (M. Hammarström, E. Gerle & P. Gärdenfors), Nya Doxa 2011.

Peter Gärdenfors är professor i kognitionsvetenskap vid Lunds univer­sitet.