Ett tomrum reserverat för Gud?

Det existerar ingen medelväg mellan rationellt tänkande och gudstro. Längtan efter Gud kan finnas där ändå, konstaterar Jackie Jakubowski.

Religionen var människans första för­sök att begripa verkligheten – i be­gynnelsen skapade människan Gud; sedan dess har hon brottas med frågan om denne gud verkligen existerar.

Att religionen i dag är på fram­marsch har många förklaringar, bland dem människans aldrig upphörande vilja att begripa verkligheten. Alltjämt gäller för många gudstroende Jean-­Paul Sartres överraskande sorgmodiga yttrande att det finns ”ett tomrum reserverat för Gud” i människans medvetande som måste fyllas med innehåll för att hon ska kunna finna en mening med livet.

Debatten om religionens roll i ett samhälle och betydelse för individen blir dock svår att nyansera när verkligheten i dag domineras av religionernas mest extrema uttryck. Den drunknar i nyhetsrapporteringen från delar av världen där självmordsbombare spränger sina laddningar på markna­der och i moskéer, och där kvinnor diskrimineras, homo­sexuella avrättas och författare torteras för sina ord – allt detta i namn av en eller annan gud.

I en tid som denna finns uppenbarligen en grogrund för Guds oförsonliga krigare.

Som tur är – åtminstone för balansens skull – finns det också utrymme för många kompromisslösa gudsförnekare. Bland de viktigaste den nyligen avlidne brittisk-­amerikan­ske samhällsdebattören Christopher Hitchens.

Hitchens var övertygad ateist och hans argument för guds förnekande bestod av två kategorier: han hävdade det orimliga i att tro på ett gudomligt väsen och han hänvisade till de dåliga effekterna som gudstron har på sina frivilliga – och ofrivilliga – anhängare och på de samhällen där de lever.

”Religionen var början på filosofi, såsom alkemi före­gick kemi och astrologi var ett förstadium till astronomi”, skrev Hitchens. ”I dag är religionen en bacill som ständigt ligger på lur i de gamla texterna och är latent i varje religi­ons teori och praktik. Denna bacill är livsfarlig”, fortsatte han och räknade upp alla de ohyggligheter – från inkvisition, häxjakter, pogromer, religionskrig, till vår tids terro­rism och hatpropaganda med religiösa förtecken – som i ”Guds namn” begåtts av de så kallade troende.

Agnosticism är inget respektingivande alternativ till gudstro, enligt Hitchens och andra övertygade ateister. Inte heller de trendiga och urvattnade trosbekännelser, som åberopar vetenskapsmän som Stephen Hawking eller filo­sofer som Voltaire och Thomas Paine, är att betrakta som seriösa alternativ till icke-­tro. Enligt Hitchens är det bara en semantisk förvirring när Hawking i sin bok Kosmos, en kort historik konstaterar att om människan någonsin skulle finna svar på frågan om universums mening skulle hon ”känna Guds tankar”. Hawkings ”gud” har ingenting ge­mensamt med de monoteistiska religionernas gud.

Inte heller ska upplysningsfilosofernas sofistikerade gud – den som finns i naturlagarnas finkalibrerade värden – förväxlas med en personlig och inskränkt gudom med sitt småaktiga intresse för människornas liv, fantasier och bö­jelser. Hitchens kritik drabbar även den eleganta lösningen i Stephen Jay Goulds Rocks of Ages; Science and Religion in the Fullness of Life: vetenskapen vill veta hur livet och universum uppstod; religionens fråga är varför och vad meningen med vår existens är.

Det är lätt att svepas med av Hitchens och andra ateisters vidräkning med religionen utan att märka att det finns en risk att falla in i en alltmer intolerant vokabulär. Till slut kan frågan ställas om också en ateist skulle kunna vara fundamentalist.

Den brittiske moralfilosofen Anthony Grayling svarar övertygande med en motfråga: Vad skulle en icke­funda­mentalistisk ateist tycka – skulle han ifrågasätta Guds ex­istens och alla de utsagor som finns om detta väsen i de olika religionernas ”heliga källor” bara till en viss del? Vilka absurditeter skulle en ”lagomateism” acceptera? Vissa mi­rakel men inte andra? Skulle en ”moderatateist” vara en så­dan som bortser ifrån alla dessa hundratals miljoner män­niskor genom historien som blivit djupt skadade, fysiskt och mentalt, av religionen? Skulle en ”resonabel” ateist ac­ceptera att det är förnuftigt att tro på en gud (vad det nu be­tyder) som tillfälligt kan upphäva naturlagarna som svar på en människas personliga bön? Eller respektera en tro på att det är möjligt att rädda en själ genom att skada eller döda en kropp (från inkvisitionen till vår tids självmords­terrorism)?

Graylings svar är att det ligger i sakens natur att ateism inte kan kompromissa. Lika lite som det går att finna en medelväg mellan rationellt tänkande och tron på jultomtar, spöken – eller gud.

Detta synsätt kan uppfattas som lika intolerant som vil­ken annan religiös fundamentalism som helst. Men, som Grayling påpekar, det finns en avgörande skillnad: inga krig har utkämpats, inga pogromer anstiftats och ingen har bränts på bål på grund av konkurrerande vetenskapliga teorier inom biologi eller astrofysik.

Det finns ytterligare en klok och sympatiskt humanistisk anledning att bejaka en ateistisk övertygelse: ateism är ett förhållningssätt som inte utlovar någon lycka i denna värl­den; inte heller någon värld efter döden, där straff eller be­löning utdelas för vårt leverne på jorden; ett förhållnings­sätt som varken förklarar eller bortförklarar som mirakel det vetenskapen ännu inte upptäckt. Hela ansvaret är män­niskans – både för sig själv och för andra.

”Det finns inget mer; men jag önskar inget mer”, skriver Ayaan Hirsi Ali i Christopher Hitchens antologi The Port­able Atheist: Essential Readings for the Nonbeliever, en bok som innehåller svar på allt men som – kanske just där­för – ändå lämnar, åtminstone denna läsare, med ett tom­rum reserverat för … ja, vad?

Jackie Jakubowski

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker