Verklighetens magi

Det som skiljer vetenskapen från tron på det övernaturliga är synen på vad som går att förstå, menar Richard Dawkins i sin nya bok Verklighetens Magi. Vetenskapen ger aldrig upp jakten på förståelse och upplysning. Och det är just insikten om att man ännu inte har förstått allting som får vetenskapen att växa och frodas.

Ett vackert musikstycke kan röra oss till tårar, och vi beskriver föreställningen som ”magisk”. Vi ser på stjärnhimlen en mörk, månlös natt utom räckhåll för stadens ljus. Andlöst lyckliga kallar vi det vi ser ”rena magin”. Vi kan använda samma ord om en underbar solnedgång, ett fjällandskap eller en regnbåge som visar sig mot mörka moln. När ordet magisk används i den här bemärkelsen betyder det helt enkelt att något berör oss djupt, att det gör oss upprymda: att det ger oss gåshud och får oss att känna oss mer levande. Vad jag hoppas kunna visa dig med den här boken är att verkligheten – hur den verkliga världen ser ut när den beskrivs av vetenskapens metoder – är magisk i den här tredje, poetiska bemärkelsen, ”livet är härligt”-bemärkelsen.

Jag tänkte komma tillbaka till tanken på det övernaturliga nu, och förklara varför det aldrig kan ge oss någon riktig förklaring till det vi ser omkring oss i världen och i universum. Att förklara någonting med övernaturligheter är faktiskt att inte förklara det alls. Det är till och med lika illa som att helt utesluta möjligheten att det någonsin ska kunna förklaras. Vad säger jag så för? För att allt som är ”övernaturligt” per definition måste ligga utom räckhåll för någon naturlig förklaring. Det måste ligga utom räckhåll för vetenskapen och för den väletablerade och väl beprövade vetenskapliga metoden, som vi har haft med oss i ungefär 400 år. Om man säger att någonting hade övernaturliga orsaker är det inte bara samma sak som att säga ”Vi förstår det inte”, utan som att säga ”Vi kommer aldrig att förstå det, så det är ingen idé att du försöker”.

Vetenskapen har en rakt motsatt syn på saker och ting. Vad som får vetenskapen att växa och frodas är att den – hittills – inte kan förklara allting. Det sporrar den att fortsätta ställa frågor, skapa tänkbara modeller och testa dem, så att vi sakta men säkert närmar oss sanningen. Om det skulle hända någonting som inte stämde med det vi vet om verkligheten i dag, så skulle forskarna se det som att den nuvarande modellen hade utmanats, så att den fick överges eller åtminstone ändras. Det är den sortens ändringar och senare tester som gör att vi kommer allt närmare det som är sant.

Vad skulle du säga om en detektiv som var förbryllad över ett mord, men som var för lat för att ens försöka komma underfund med problemet och i stället avfärdade mordgåtan som någonting ”övernaturligt”? Vetenskapens långa historia visar att saker man en gång trodde hände av övernaturliga skäl – som att de orsakades av till exempel gudar (nöjda lika väl som arga), demoner, häxor, andar, förbannelser och trolldom – faktiskt har naturliga förklaringar: förklaringar man kan förstå, testa och lita på. Det finns absolut inga skäl att tro att det ska visa sig att sådant som vetenskapen inte kan förklara än på naturlig väg är rotat i det övernaturliga, inte mer än vulkaner, jordbävningar eller sjukdomar har visat sig bero på arga gudar, något som människor ansåg en gång i tiden.

Det är förstås ingen som tror att det skulle gå att förvandla en groda till en prins (eller en prins till en groda? Jag kommer aldrig ihåg hur det var), eller en pumpa till en vagn, men har du någonsin faktiskt funderat på varför någonting sådant skulle vara omöjligt? Man kan förklara det på olika sätt. Här är mitt favoritsätt.

Grodor och vagnar är komplicerade saker med många delar som måste sättas ihop på ett visst sätt i ett visst möns-ter som inte bara kan råka uppstå (och som inte uppstår genom att man viftar med ett trollspö heller). Det är vad ”komplicerad” betyder. Det är väldigt svårt att göra någonting så komplicerat som en groda eller en galavagn. Om man ska göra en galavagn så måste man få alla delar att sitta ihop på precis rätt sätt. Man behöver snickares och andra hantverkares kunskaper. Vagnar dyker inte bara upp av en slump eller för att man viftar med armarna och säger ”Ab-rakadabra!”. En galavagn har integritet och komplexitet. Den består av olika delar också: hjul och axlar, fönster och dörrar, fjädrar och stoppade säten. Det vore relativt lätt att förvandla någonting komplicerat, som en galavagn, till någonting enkelt – aska, till exempel: den goda fen skulle bara behöva ha en inbyggd eldkastare i sitt trollspö. Det är lätt att förvandla nästan vad som helst till aska. Men ingen kan ta en askhög – eller en pumpa – och förvandla den till en vagn, för vagnar är alldeles för komplicerade. Och inte bara komplicerade, utan komplicerade på ett användbart sätt – i det här fallet kan de användas till att resa i.

Vi kan göra det lite lättare för den goda fen. I stället för en pumpa kan vi tänka oss att hon bad om alla de delar som behövs för att man ska kunna bygga en galavagn, så att de låg huller om buller i en låda, som en byggsats för ett modellflygplan. Byggsatsen för galavagnen består av hundratals brädor, glasrutor, stänger av järn och annan metall, stoppning och läderstycken, samt spikar, skruvar och lim-burkar så att allting håller ihop. Tänk dig nu att hon inte läste instruktionerna och satte ihop delarna i tur och ordning, utan i stället bara la delarna i en stor säck och ruska-de om dem. Hur stor är chansen för att delarna skulle råka fastna i varandra precis på det sätt som skulle behövas för att de skulle kunna bilda en fungerande vagn tillsammans? Svaret är: praktiskt taget noll. Och det beror delvis på de enormt många sätt att kombinera de blandade smådelarna som vore möjliga men som inte skulle ge en fungerande galavagn – eller någonting alls som fungerade.

Om man tar en massa saker och ruskar om dem så att de hamnar som slumpen vill, så bildar de kanske då och då ett mönster som går att använda, eller som vi uppfattar som speciellt på något annat sätt. Men det kan bara hända på ytterst få sätt – extremt få, jämfört med alla de möjliga mönster som de kan hamna i som vi inte uppfattar som någonting annat än skrothögar. En hög med smådelar kan blandas om och om igen på miljoner sätt, och det finns miljoner sätt att förvandla dem till … en ny hög med smådelar. Varje gång man blandar dem får man en helt unik skrothög som ingen har sett förut – men det är bara ett ytterst litet fåtal av de miljontals möjliga högarna som kan vara till nytta på något sätt (som att föra en till balen) eller som alls blir värda att minnas eller lägga märke till på något sätt.

Ibland kan man bokstavligen räkna ut hur många ordningsföljder ett antal delar kan hamna i – som med kortlekar, till exempel, där ”delarna” är vart och ett av korten.

Anta att givaren blandar leken och delar ut korten till fyra spelare, så att var och en av dem får 13 kort. Jag tar upp handen och drar förvånat efter andan. Jag har 13 spader på hand! Alla spaderkorten!

Jag är för chockad för att fortsätta spela. I stället visar jag min hand för de andra tre spelarna, och vet att de kommer att bli lika förbluffade som jag blev.

Men en efter en lägger de andra spelarna också ned korten på bordet, och vi flämtar mer och mer förvånat för varje gång. Alla har en ”perfekt” hand: någon har 13 hjärter, någon annan har 13 ruter och den sista har 13 klöver.

Vore det här övernaturlig magi? Man skulle kunna frestas att tro det. Matematiker kan räkna ut hur stor chansen är för att en sådan otrolig giv ska uppstå av en ren slump. Det visar sig att chansen är så liten att det nästan är omöjligt: 1 på 53 644 737 765 488 792 839 237 440 000. Jag är inte säker på att jag ens vet hur det talet uttalas! Om man satt och spelade kort i en biljon år så skulle man kanske få en sådan perfekt giv en enda gång. Men – och nu kommer poängen – den här given är inte mer osannolik än någon annan kortgiv som någonsin har delats ut! Sannolikheten för vilken giv som helst med 52 kort är 1 på 53 644 737 765 488 792 839 237 440 000, för det är så många möjliga givar det finns totalt. Det är bara det att vi inte ser något särskilt mönster i de allra flesta givar som delas ut, så de slår oss in-te som ovanliga på något sätt. Vi lägger bara märke till de givar som råkar ha något som får dem att sticka ut.

En prins kan förvandlas till miljarder olika saker, om man skulle vara så brutal att man slumpvis flyttade om hans beståndsdelar i miljarder olika kombinationer. Men de flesta av kombinationerna skulle inte vara någonting annat än en röra – som alla de miljarder betydelselösa, slumpmässiga kortgivar som har delats ut. Det är bara ett ytterst litet fåtal av alla de möjliga kombinationerna av slumpvis omflyttade prinsdelar som man skulle kunna känna igen som någonting alls, eller som skulle vara någonting alls som fungerade som det skulle, än mindre en groda.

Prinsar förvandlas inte till grodor, och pumpor förvandlas inte till galavagnar, för grodor och galavagnar är komplicerade ting som består av delar som kan sättas ihop till ett nästan oändligt antal högar med skräp. Och ändå vet vi helt säkert att allt som lever – varje människa, varje krokodil, varje koltrast, varje träd och till och med varje brysselkål – har utvecklats ur andra livsformer som var enklare en gång i tiden. Är inte det en ren lyckoträff, då, eller något slags magi? Nej! Absolut inte! Det här är ett väldigt vanligt missförstånd, så jag vill förklara med en gång varför det vi kan se i det verkliga livet inte kommer sig av slumpen, rena turen eller någonting annat som är det minsta ”magiskt” alls (utom i den rent poetiska bemärkelsen att någonting fyller oss med förundran och förtjusning, givetvis).

Richard Dawkins är brittisk etolog, evolutionsbiolog och populärvetenskaplig författare. Han var mellan 1995–2008 professor i Public Understanding of Science vid Oxfords universitet. 1976 kom Den själviska genen som blev genombrottet. Med Illusionen om Gud (2006) blev Dawkins en av världens mest tongivande företrädare för ateism och sekulär humanism.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker