Vardagsrasismen är det stora hotet

Det handlar om vanliga människor, som du och jag.

Timmarna efter illdåden i Oslo sommaren 2011 trodde nästan alla att det var islamistisk terroraktion. Så småningom stod det klart att det var en blond norrman som var gärningsmannen. Då förändrades analysen. Nu hade den inte med religion eller politik att göra. Gärningsmannen var en var inhemsk galning. Man sökte psykologiska förklaringar snarare än religiösa (trots att han sa sig vara kristen). Och vad skulle man kalla det han hade gjort? Sveriges Television rapporterade: ”I går, när man fortfarande trodde det var en terroraktion …” Är definitionen på terror att det är islamister som står bakom?

Anders Behring Breivik må vara en galning, men hans dåd skedde naturligtvis inte i ett politiskt vakuum. Marcus Priftis har läst vad han har skrivit på en norsk debattsajt och finner att han där, liksom i första halvan av sitt terrormanifest, framstår som verserad, beläst och återhållsam. Behring Breivik framför samma typ av kritik mot mångkulturalismen och integrationspolitiken som har hörts från flera ledande politiker i Europa, t ex Merckel, Cameron och Sarkozy.

Marcus Priftis, författare och spokenwordartist, tar det som utgångspunkt för en diskussion om rasism i sin bok Främling, vad döljer du för mig? Bilderna från Auschwitz var i viss mening den klassiska rasismens slutpunkt. Ur erfarenheterna från Nazityskland växte en antirasistisk norm.

Denna norm avspeglas i FN:s mänskliga rättigheter där den kanske viktigaste principen är att alla, utan någon åtskillnad, ska ha tillgång till dessa rättigheter. Den har stor betydelse för hur många ledande politiker lägger sina ord. Den är en förklaring till att vi i Sverige har en Diskrimineringsombudsman. Det är den normen som får många att reagera när medierna rapporterar om poliser som kallar invandrare för ”apajävlar”. Och det är den som får även dem som ger uttryck främlingsfientliga idéer att börja med att deklarera att ”Jag är inte rasist, men …”. Det är den som får Sverigedemokraterna att skriva in i sitt nya principprogram att det minsann är ett antirasistiskt parti och överväga att anmäla alla som påstår något annat för förtal.

Men även om en stor majoritet i dag accepterar att det inte finns någon vetenskaplig grund för indelningen av mänskligheten i raser sker i Europa och Sverige ändå en kategorisering av människor och en värdering av kategorierna. Vi som sedan generationer har bott här och dom som är nykomlingar. Ju vitare, desto bättre. Och de som går så långt som att hävda att barn ärver kulturella drag av sina föräldrar har definitivt fallit tillbaka i traditionell rasism.

Priftis menar att rasismen i Sverige på senare tid har vuxit i styrka och att antirasismen har försvagats. Naturligtvis skulle ytterst få göra det Behring Breivik gjorde, men många är ändå färgade av åsikter, idéer och attityder som i är i linje med hans tankar. Sverigedemokraterna fick 5,7 procent av rösterna i valet 2010. I debatten framhålls ofta att alla som röstade på SD nog inte är rasister. Det är säkert sant. Men å andra sidan, framhåller Priftis, så röstade inte alla rasister på SD. Den svenska rasismen är större än så.

När han ska bestämma rasismens omfattning utgår han ifrån dem som utsätts för rasism. Det är deras upplevelser av rasism som måste vara vår måttstock på omfattningen, inte hur de som gör sig skyldiga till rasistiska handlingar uppfattar det eller om deras rasistiska handlingar är avsiktliga eller inte. I själva verket är mycket av rasismen oavsiktlig. Problemet är att även uttalanden som var för sig kan te sig oskyldiga för den som gång på gång utsätts för dem kan ses som uttryck för rasism. Svarta som titt som tätt får höra att de har rytmen i blodet kan uppfatta det som rasism även om den som uttalar det inte menar något illa.

Priftis använder metaforen med droppen som urholkar stenen, inte genom kraft utan genom att ständigt falla. Om rasismen är tortyrkammaren är den vardagsrasism som här beskrivs den kinesiska vattentortyren.

Priftis menar att rasismen inte ens behöver ta sig uttryck i negativa eller nedsättande uttalanden, utan att det t o m kan handla om positiva omdömen om dem som uppfattas som främlingar. Så kan kanske rent av uttalandet om svartas rytm i blodet vara avsett. Som det exemplet visar kan även positiva omdömen bygga på ett skillnadstänkande, vilket i slutändan också är ett uttryck för rasism. Att placera individer i etniska grupper, där kriteriet kan vara t ex födelseland, språk eller religion, och sedan tillskriva dem en rad andra egenskaper än vad som motsvarar själva kriteriet är ett exempel på stereotypa föreställningar, eller om man så vill rasism.

Priftis är mot den här bakgrunden t ex kritisk mot att uppmuntra etniska kulturföreningar, vilket har förekommit och förekommer i Sverige. Sådana är ett sätt att etnifiera och exotisera främlingarna, och att isolera dem i stället för att inbjuda till möten mellan människor med olika bakgrund. Kultur är till sin natur internationell. Kulturyttringar är ofta frukten av samspel mellan olika kulturkretsar och över gränser. Samma kulturyttring kan, oavsett var den kommer ifrån, stimulera människor i många länder. Så varför ska en viss kulturyttring knytas till personer från det land den ursprungligen kommer ifrån? Det är skillnad på Argentinska kulturföreningen, som sannolikt främst lockar personer med rötter i Argentina, och Föreningen tangons vänner, som kan ha en betydligt bredare intressekrets. Problemet när man etnifierar eller ”kulturaliserar” enskilda människor är att man placerar dem i ett fack och lätt glömmer bort att de har många andra identiteter än sin etniska eller kulturella bakgrund.

Rasism förknippas ofta med t ex nazismen i Tyskland på 1930- och 40-talen eller med extrema grupper i Sverige. Men Priftis vidgar begreppet. Han menar att många människor, kanske de allra flesta av oss, gör oss skyldiga till vardagsrasism. Vi måste avdramatisera rasismen för att kunna bekämpa den, säger han. Precis som brott kan vara mer eller mindre allvarliga måste vi inse att det också finns olika rasismer. Den som gör sig skyldig till vardagsrasism är inte någon bödel. Det handlar om vanliga människor, som du och jag. Om vi utgår från att rasism bara är något som extremister ägnar sig ser vi inte den vardagsrasism som i dag är det största problemet i vårt land, och som många lider av.

Jag har i dagarna överlämnat ett utredningsbetänkande om främlingsfientlighet till integrationsministern. Mina resonemang i det är i hög grad desamma som de Prifits för. Betänkandet har fått titeln ”Främlingsfienden inom oss” vilket är ett uttryck just för att det inte är extremisterna som är det stora hotet mot dem som kan uppfattas som främlingar utan den stora massan.

Även när man studerar historiska företeelser som Nazityskland är det viktigt att komma ihåg att det inte bara handlar om Hitler och hans närmaste män. Massmorden på judar hade inte kunnat genomföras av en liten politisk elit. Det krävdes att vanliga tyskar ställde upp och följde de order som ledningen gav. Och vi svenskar är inte annorlunda än tyskar. Lyckligtvis har vi inte dragits in i etniska rensningar, men väl i en rad andra politiska beslut som har kränkt mänsklig värdighet, t ex steriliseringspolitiken från 1930-talet om framåt, en ovärdig behandling av utvecklingsstörda, romer och resande (tattare) under lång tid, stopp för judiska flyktingar från Nazityskland och mycket annat. Men dessa insikter i bagaget är en viktig slutsats att allt bekämpande av rasism och främlingsfientlighet måste börja med oss själva.

Rasismen har sedan mycket lång tid skjutit in sig mot vissa grupper, i första hand svarta, judar, romer och orientaler. Den mest klassiska rasismen är antisemitismen. Den har sina rötter i kristnas kollektiva skuldbeläggning av judar för att ha dödat Jesus. På 1930-talet var Europas judefråga storpolitisk och diskuterades i Nationernas Förbund. Man övervägde på fullt allvar att lösa problemet genom att förflytta Europas judar till Madagaskar. Efter andra världskriget har den öppna antisemitismen klingat av. Det beror naturligtvis på insikterna om Förintelsen, men kanske också, som den amerikanske historikern Theodore Hamerow påpekat, på att Hitler med sin utrotningspolitik eliminerade frågan från europeiska dagordningen.

I dag är den viktigaste målgruppen för rasistiska budskap muslimer. Men antisemitismen och islamofobin är, som Priftis konstaterar, mycket lika. Det är samma rasistiska idé som ligger bakom dem båda: idén om att ”vi” hotas av en mäktig och farlig fiende, som vill illa och spelar fult, och att vi måste ta till drastiska åtgärder för att freda oss. Judarna avbildas som den inre fienden, muslimerna som den yttre. Men båda är fiender. Båda är ”dom”.

Muslimer beskrivs som fjärrstyrda av sin religion, allt de gör kan förklaras med islam. De är som robotar med en för gammal programvara. Sanningen är att Koranen, precis som Bibeln, måste tolkas och den tolkas på olika sätt. Det finns många olika islam, på samma sätt som det finns många kristendomar. En vanligt påstående är att muslimerna försöker erövra Europa inte med vapen utan genom barnafödande. Men barnafödandet går ner i muslimska länder och är i t ex Iran lägre än i Sverige. Muslimska kvinnor i Sverige anpassar sitt barnafödande till vad som är vanligt här. Men även om det vore sant måste man fråga sig på vilka grunder man kan dra slutsatser om vad en nyfödd pojke eller flicka med muslimska föräldrar ska bli för typ när han eller hon växer upp. Att se raka samband mellan namnet Muhammed på pojkar och islamism är lika dumt som att tro att alla Christer lyder påvens minsta vink.

Priftis frågar sig vad som skulle hända om all aggression mot islam skulle upphöra. Islam skulle, menar han, sannolikt bli mindre och mindre viktig för muslimerna. De angrepp som förekommer i dag snarast stimulerar mer renläriga tolkningar av religionen.

Priftis diskuterar också rasismens relation till höger och vänster i politiken. Rasismen är, menar han, en egen struktur, som skär genom både höger och vänster. Han jämför med kvinnoförtrycket. Sann antirasism måste uppfylla två krav: den måste vara konsekvent och ha samma avvisande inställning till alla former av rasism och den måste bejaka att det finns politiska konflikter. Högern och vänstern kan vilja bekämpa rasismen med olika program, precis som när det gäller att lösa andra samhällsproblem.

Jag har kämpat med min utredning i 1,5 år. Alldeles innan den var klar dök Marcus Priftis bok upp. Vi har inte haft någon som helst kontakt, men den sammanfattar på ett utmärkt sätt de tankar som finns också i min utredning. Jag har i en fotnot i början av utredningen rekommenderat dem som tycker utredningsprosa är tungt att i stället gå direkt till Priftis bok. Det är en provokativ men balanserad och kunnigt skriven bok. Jag hoppas att den ska få många läsare.

Bengt Westerberg, född 1943, är en av vår tids mest profilerade politiker. Han var partiledare för Folkpartiet 1983–1995, riksdagsledamot 1984–1994 och socialminister 1991–1994. Han har sedan dess haft en rad olika uppdrag som styrelseordförande, styrelseledamot, utredare, konsult och också flitigt deltagit i samhällsdebatten. Westerbergeffekten är hans första bok.