ATEISTENS SJÄL

Än lever myten att vi behöver religiösa auktoriteters hjälp att tala om livets stora frågor, skriver Sara Larsson.

Nyligen repriserades i SVT Den stora tystnaden, en av flera brittiska realityserier med utgångspunkt i mötet mellan nutidsmänniskan och religionen. En grupp människor med ljum eller skeptisk inställning till gudstro tas om hand av religiösa ledare som förväntas hjälpa dem bemästra sina mer eller mindre uppenbara livsproblem. Den andliga kontexten varierar liksom inslaget av tvång, moraliserande och förtryck. I Islam för nybörjare och dess kristna variant fanns scener som i bästa fall kunde tolkas som en illasinnad parodi på modernitetens kollision med dessa trossys- tem (från sexism och exorcism till omilda försök att leda gaypersoner på den rätta vägen). Men i BBC:s Den stora tystnaden har dogmerna lämnats därhän. Här åker deltagarna på retreat under ledning av en vänlig abbot för att praktisera tigande i kristen kontemplativ anda. Det upp- fostrande tilltalet är dämpat och i stället rör man sig i en förment allmänmänsklig zon, i det suddiga men lukrativa utrymme där religionen möter populärpsykologi och pa- roller från personlighetsutvecklingsbranschen. Det talas, i den mån det talas, mindre om Jesus och den helige ande men desto mer om att ”finna sig själv”, ”nå kontakt med själen” eller ”bjuda in universum i sitt liv”.

Ska vi tolka dessa utslätade budskap som symtom på kyrkans maktförlust? Jag tror att man kan se Den stora tystnaden ur motsatt perspektiv. Just i det som inte sägs ligger en betydande makt. I den tro som inte någon gång på allvar måste redovisas eller motiveras eftersom den i den terapeutiska hanteringen av människor ter sig självklar. Seriens sista avsnitt visar en frustrerad abbot. Hans adepter tvekar i det längsta att definiera sig som kristna trots de insikter de nått i tystnaden (”Tystnad är porten till själen, och själen är porten till Gud!”.) Men var om inte just i religionen, med dess normer och sanningsanspråk, hämtar denne tv-präst sin psykologiska auktoritet? Hans tolkningsföreträde avseende själen kvarstår med eller utan hänvisning till den Högste. Han vet berätta vad de medverkandes svårigheter bottnar i. Sorg som aldrig bearbetats. Tomhet, splittring, brist på tillit. Rädsla att ta ansvar. Prästerna ger ord åt vars och ens personliga livsupplevelse och lydigt övertar de medverkande orden, diagnoserna och förståelsen av sina jag.

Så blir Den stora tystnaden en berättelse om tigande i dubbel mening. Hjälpsökande ”sekulära” individer åläggs tystnad i syfte att nå livsinsikt, men bara med de religiösa ledarnas hjälp får denna insikt kläs i ord. De religiösa tiger samtidigt om grunden för sin egen livsförståelse. Det är tyst om trossystemets irrationella inslag och de människofientliga strukturer som till stor del bygger kyrkan i världen.

Religion som harmlös själavård. Sekulär stumhet, språkfattigdom i de existentiella frågorna. Och gränsen hopplöst uppluckrad mellan mission och terapi. Inte underligt att religionskritiken ter sig som ett obegripligt projekt för många i väst.

I Axess temanummer ”Religionen bortom vetenskapen” från 2012 diskuterar författaren Bryan Appleyard vår tids sekulära idédebatt som vore den en godtycklig, bisarr trend. Om frontgestalten Richard Dawkins får vi veta att han lider av ”en sorts psykologisk kollaps, en kollaps i de mognadsresurser som hindrar människor från att kantra. Han har vad psykoanalytiker skulle kalla en djup rigiditet inom sig” (Alain de Botton citerad av Appleyard; min kur- sivering).

Berättelsen om antireligiösa som emotionella krymplingar är ännu livskraftig och många är de karaktärer som kommer till användning i dess mediala konstruktion. Professor Dawkins, sinnebilden av en akademisk elitist, gör sig inte sämre än den ölhävande taxichauffören som av Channel 4:s imamer läxas upp för sitt simpla leverne eller den framgångsrike men av tomhetskänslor plågade entreprenören, han som skådar ljuset under en katolsk retreat i BBC:s regi. (I den mytiska berättelsen ingår som bekant att de gudlösa blir omvända i en eller annan mening.) Det fascinerande med diagnosen över Dawkins i Axess är emellertid att den inte stannar vid en människas psyke. Här sker en tidstypisk, försåtlig betydelseglidning. Inte bara den enskilde ateisten klassas som rigid. På samma grunder förkastas ateism som kunskapsteoretisk hållning och sekularism som politiskt ideal.

Rigid kallas vanligen den människa som inte rubbas i sin övertygelse trots att fakta och förnuftsmässiga argument pekar i en annan riktning. Det har knappast undgått någon att Dawkins ärende går ut på att ifrågasätta just den sortens förstelning. När han ändå avfärdas som oresonlig, fundamentalistisk, militant med flera epitet som duggar tätt över ateister i offentligheten, medan inget liknande blir sagt om gudstrons representanter, är det illavarslande av flera skäl. Vad vi ser och hör är inte bara ännu en version av myten om den själsligt handikappade ateisten. Det är majoritetens frustration över den solitära människan som inte tystnar eller viker sig. Det är en vanemässig, självbelåten hållning – låt oss kalla den ljum icke-tro – konfronterad med en envist avvikande övertygelse att sanningsfrågan spelar roll. Att kritik av normer och politisk makt är ofrånkomlig när vi diskuterar religioners närvaro i världen.

Vad är det som man inte talar om när man i religionsdebatten hänger sig åt att psykologisera ”nyateisterna”?
I Axess snuddar Appleyard knappt ens vid gudstro som förtryckande system. En av religionerna sanktionerad, världsomfattande könsapartheid och homofobi ger honom inte anledning till oro. Inte heller verkar han bekymras av hur dogmatiskt tänkande får konstimpulser att förtvina eller vad som sker när rädsla för gudomlig bestraffning anfräter litteraturens språk, det som mer trovärdigt än något annat kan gestalta just de existentiella frågorna i våra liv.

Ateisten Dawkins figurerar som en ”psykologiskt oroande gestalt” medan alla fromma bödlar, alla de som anser sig agera med Guds mandat för censur och våld i dagens värld inte omnämns med ett ord.

Det är ett sällsamt faktum. Och en tankeväckande variation på den stora tystnaden.