Liberal islam i skuggan av Sveriges politik

Religion innebär underkastelse under Guds ord, medan liberalism bygger på individens egna, självständiga bedömningar. Så brukar mina kritiker resonera när jag nämner ”liberal islam”, skriver Hanna Gadban.

 Jag instämmer i att termen liberal islam är provocerande. Konservativa muslimer avfärdar existensen av denna form av islam, som ger individen möjlighet att göra egna tolkningar av Koranen bortom dem som gjordes för mer än 1 400 år sedan. Men även människor som är rädda för islam och kritiska mot muslimer i största allmänhet förnekar liberal islam, eftersom de ser muslimer som islamister och potentiella terrorister.

Men vad innebär liberal islam, och hur kan man vara både muslim och liberal?

Liberal islam eller progressiv islam, som kallas Al-Islam-taqaddumī på arabiska, är inte ett nytt begrepp. Det har genom alla tider funnits muslimska filosofer som i sina teologiska diskussioner värnat om mänskliga rättigheter och individens autonomi, till exempel den egyptiske forskaren och publicisten Faraj Foda och den sudanesiske ingenjören och religiösa filosofen Mahmoud Mohammed Taha. Båda mördades, år 1992 respektive år 1985, för att de hade en liberal syn på islam och en kritisk inställning till islamistisk fundamentalism.

Utgångspunkten i liberal islam är att alla människor, oavsett kön, ålder och sexuell läggning, ska betraktas som lika mycket värda och därtill åtnjuta samma universella mänskliga rättigheter. En viktig aspekt är uppfattningen att tolkningen av Koranen, sharia och islams andra urkunder anses vara föränderlig, kontextbunden och flytande till sin karaktär, samt att Koranen kan och bör tolkas och omtolkas av sina utövare och uttolkare i ljuset av rådande demokratiska principer. Från detta perspektiv ser man det alltså som fullt möjligt att kombinera islam med globala värderingar som passar det moderna samhället.

Spännvidden mellan å ena sidan bokstavstrogna företrädare för traditionell, konservativ och fundamentalistisk islam och å andra sidan förespråkare för liberal islam är därför betydande. En viktig gränslinje går mellan de konservativa muslimernas plädering för en politisk islam där sharialagar ses som den enda möjliga rättsskipningen och de liberala muslimer som vill se religion som en privat angelägenhet som bör underordnas den sekulära lagstiftningen. Religion för en liberal muslim blir således en kulturell identitet snarare än en religiös grundval. Koranen tolkas allegoriskt och ses som ett utslag av en specifik kulturell kontext och av historiska processer.

Enligt min mening är reformering av islam nödvändig, inte minst på grund av ökande radikalisering bland unga som även i Sverige lever i ett slags parallellsamhällen. Rationalitet, moral, rättvisa, ödmjukhet och andra goda egenskaper som islam förespråkar ersätts bland dessa radikaler med hat, hämnd och förakt gentemot allt och alla som inte omfattas av en fundamentalistisk världsbild. Detta har inte minst bidragit till att unga svenskar rekryteras till islamistiska grupper som Al Nusra och ISIS (Islamiska staten i Irak och Syrien), vilkas mål är ”jihad” – strid – i syfte att antingen förverkliga drömmen om en islamistisk stat som ser sharialagar som sitt rättsväsen eller där man vill uppnå martyrskap (al shahada).

Dessvärre dominerar en naiv inställning i Sverige, där islamister och deras organisationer ses som representanter för Sveriges muslimer. Lika naiv är de ”antirasistiska” organisationers inställning som stigmatiserar islamisternas kritiker som islamofober och rasister. Vilka drabbas av denna trend om inte just de sekulära muslimer som vill påskynda liberaliseringen av islam? Dessa tendenser är farliga, eftersom de har bidragit till att politiker och journalister ser radikalisering bland unga svenskar som en naturlig del av mångkulturalism och religionsfrihet som en anledning att inte granska och komma till rätta med exempelvis islamistisk propaganda och den rekrytering som bland annat sker i vissa moskéer.

På hemsidan för Islamiska förbundet i Sveriges kan man läsa att svenska muslimer vänt sig till FN med en rapport om hur svenska muslimers mänskliga rättigheter kränks. I rapporten från mars 2013 anklagas myndigheterna för att inte leva upp till rasdiskrimineringskonventionens krav om skydd från rasism och islamofobi. Detta exemplifieras med att socialtjänsten krävt att en tioårig flicka skulle genomgå en gynekologisk undersökning efter misstankar om könsstympning och ett annat fall där en minderårig pojke omhändertogs på grund av radikala åsikter och umgänge med kriminella (efter att fadern, en al Qaida-ledare, dödats och modern flyttat utomlands). Vidare framförs i rapporten kritik mot regeringens ställningstagande mot tvångsäktenskap och hedersvåld. Denna rapport väcker många funderingar, framför allt om i vilken mån dess författare är fullt så representativa för svenska muslimer som de uppger sig vara. Risken med denna kollektivisering är att icke representerade muslimer, vars åsikter står till kontrast mot dessa ”representativa”, diskvalificeras och tystas ner.

Bland svenska politiska partier vill man uppenbarligen inte ifrågasätta bilden av att många svenska muslimer lider av att tvångsäktenskap och könsstympning motarbetas. I stället underblåser man i röstmaximeringssyfte en naiv syn på muslimer som en homogen grupp med samma intressen och ideologi. Vad man dock borde fråga sig är på vilket sätt en sådan inställning kan gynna liberala och sekulära muslimer som många gånger har flytt till Sverige just för att slippa inkluderas i denna religiösa, kollektiva mardröm. Varför tolererar man normomstrukturering som kräver att religiösa moralkodexar anammas?

Den väsentliga strategin för att liberal islam ska få möjlighet att ersätta den fundamentalistiska vågen i Sverige är ökad kunskap, men också öppenhet och förståelse för skillnaderna mellan dessa olika sidor av islam. Det behövs respekt för oliktänkande, och självfallet är vi i yttersta behov av yttrandefrihet, som gör kritiken mot dessa etablerade dogmer möjlig.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker