Den svåra vägen till kunskap

TEXT ARNE JARRICK

Föreställ dig att du tycker mycket om att dansa och gärna äter choklad. Du tror också att det är bra för minnet att dansa och äta choklad, men nu vill du ta reda på om det verkligen stämmer. Så hur gör du?

Det första som kommer för dig är kanske att leta upp bevis för att du har rätt. Den självklara attityden? Kanske till och med den enda? Inte. Vad du än tror om sakernas tillstånd finns det nästan alltid några som tror motsatsen eller ifrågasätter det du håller för sant. I stället för att bevisa att du har rätt kunde det därför vara bättre att du försöker bevisa att dina opponenter har fel.

Men är inte de här två förhållningsätten egentligen ett och detsamma? Jo, båda drivs av en stark önskan  att undanröja tvivlen på en förmodad sanning. Samtidigt är det en viktig skillnad mellan att lägga mest energi på att demonstrera de goda skälen för sina försanthållanden och att mest ägna sig åt att framhålla de dåliga skälen för motpartens kritik av dem.

Tänk dig nu att du i stället gör dig likgiltig inför din önskesanning. Du vill bara förutsättningslöst utreda hur det faktiskt förhåller sig. Skulle du klara det? En sådan nykter syn har släktskap med en annan i vetenskapen känd attityd. Den innebär att du måste börja med att göra allvarligt menade försök att motbevisa din egen hypotes. Först om du misslyckas med det, går det an att börja tro på den. Den undersökning du har gjort bör sedan upprepas av andra personer innan saken är klar. I lyckliga fall misslyckas även de andra med att avvisa teorin, och då finns äntligen goda skäl att tro på den – tills vidare. En del forskning tyder faktiskt på att både dans och choklad kan tjäna minnesförmågan,[1] men jag vet inte om saken är alldeles avgjord.

DISSONANS OCH ANPASSNING

Föreställ dig nu en omorientering i tanke och handling. Säg att du länge engagerat dig i den antroposofiska rörelsen och i trohet mot den pläderat för att homeopatiska preparat har hälsobringande effekter. Nu konfronteras du allt oftare med kraftfulla argument emot att dessa preparat skulle ha någon som helst inverkan på människors hälsa. Hur nyktert saklig skulle du orka vara då, särskilt om det riskerar din anknytning till den antroposofiska rörelsen? Samma fråga kunde ställas om du vore medlem av ett politiskt parti som har gjort till en profilfråga att propagera för att betyg borde införas redan i fjärde klass i syfte att förbättra kunskapstillståndet hos svenska skolbarn. Hur skulle du i så fall hantera samstämmiga vetenskapliga rön som avvisar att en sådan reform skulle ge positiva kunskapseffekter? Ytterligare ett scenario kunde vara att du arbetat i decennier för Greenpeace och ägnat dig åt att varna för farorna med genmodifierade grödor. Så presenterar framstående forskare empiriskt grundade skäl emot sådana faror. Skulle du undvika att ta del av dessa rön eller skulle du ge dig i kast med dem? I vilken grad är du redo att härigenom ta risken att skapa ett obekvämt avstånd till dina vänner i organisationen?

Exemplen har det gemensamt att de förmodas försätta dig i det tillstånd som den amerikanske psykologen Leon Festinger har kallat kognitiv dissonans.[2] Dissonans uppstår när du blir varse sakförhållanden som strider mot det du håller för sant. Då skaver det i huvudet, kanske så mycket att det utlöser försök från din sida att minska eller utplåna dissonansen. Man kan jämföra teorin om dissonans med den schweiziske pedagogens Jean Piagets beskrivning av de jämviktsstörningar som uppstår hos ett barn när nya erfarenheter inte längre friktionsfritt kan införlivas med tidigare erfarenheter. När störningen blir tillräckligt stor framtvingar den en modifiering av barnets uppfattning om världen och en anpassning av beteendet till den nya uppfattningen.

I den bästa av världar är det så vi gör när verkligheten tränger sig på. Vi ändrar oss. I den verkliga världen krumbuktar vi ofta för att slippa ändra oss. Impulsen att göra så blir desto större om dissonansen dessutom är social som i exemplen ovan och inte bara kognitiv. Av de fyra attityderna ovan påminner de två första (försöken att bekräfta den egna uppfattningen dem som tror annorlunda) om ett sådant krumbuktande, de senare två (att förutsättningslöst utreda det verkliga sakförhållandet om det idealiserade barnets beredskap att modifiera sin bild av världen. Idealiserat, eftersom verkliga barn också har fixa idéer.

Frågan om vilken kognitiv strategi du själv tillämpar är kanske svår att svara på, för vi har ju inte alltid full överblick över vår inre värld. Viss vägledning kan dock fås av socialpsykologiska och statsvetenskapliga studier av hur människor i allmänhet förhåller sig till sina idéer i situationer då de antingen själva känner sig osäkra eller då andra kritiserar deras idéer.

ÖNSKETÄNKANDE TRIUMFERAR

En kvartett amerikanska forskare bestämde sig för att ta reda på hur människor tolkar empirisk information som utmanar deras ideologiska orientering.[3] Samtidigt ville de utreda hur människors tolkning påverkas av deras kognitiva förmåga, här i form av räknefärdighet eftersom den information som försökspersonerna skulle ta ställning till var uttryckt i form av avsiktligt svårtolkad statistik. Annorlunda uttryckt kan intelligens tjäna människor som korrektiv till ideologisk snedvridning av den information som når dem? Bakom frågan låg en annan: Är det så att människors långsamma, överlagda så kallade system 2-tänkande är ett värn mot önsketänkande som, omvänt, kan antas spela större roll i det snabba, heuristiska så kallade system 1-tänkandet?[4] Eller är det tvärtom så att räknefärdiga människor utnyttjar sin kognitiva förmåga i ideologins tjänst och låter system 2 gå varmt för att tolka och omtolka informationen i enlighet med sina önskesanningar?

Efter att ha underrättat sig om de tusen vuxna försökspersonernas politiska orientering och testat deras räkneförmågor, ställde man dem inför en påhittad och samtidigt ideologiskt neutral statistik om effekterna av hudvårdsprodukter på hudutslag. Räknefärdigheten fällde ett klart utslag: de duktiga var påtagligt bättre på att göra en korrekt avläsning av statistiken än de mindre räknekunniga. I nästa omgång konfronterades försökspersoner med exakt samma, alltjämt lika påhittade, statistik, som denna gång i stället sades redovisa effekten på brottsligheten av lagar för vapenkontroll. Nu blev utfallet närmast tvärtom. Räknefärdigheten hjälpte varken demokratiskt eller republikanskt orienterade försökspersoner att övervinna sin ideologiska bias, utan båda grupperna tenderade att tolka talen i önskad riktning: de förra som att vapenlagarna hjälper mot brottslighet och de senare som att de inte gör det.

Ideologin vann alltså över intelligensen, över sanningen. Och långsamt tänkande tycks inte ha gynnat sanningen bättre än snabbt tänkande. Tyvärr visar även andra undersökningar hur starkt önsketänkande gör sig gällande. Och välinformerade människor är inte alltid bättre än mindre informerade. Jag ske några exempel.

Slumpvis utvalda invånare i Illinois visade sig vara dåligt orienterade om den aktuella välfärdspolitiken, där dessutom de allra sämst informerade uttryckte det största förtroendet för sina kunskaper och stilenligt visade sig särskilt resistenta mot korrekt information. Bara otvetydigt brutala och tydliga fakta kunde rubba försökspersonernas felinformerade förhandsuppfattningar.[5] Kliniskt uttryckt: först när dissonansen blev synnerligen stor gav kunskapsmotståndet vika.

BAKSLAG OCH OSÄKERHET

Än mer tröstlöst är det att vällovliga ansträngningar att sprida kunskap inte bara ignoreras, utan ibland till och med driver människor att binda sig ännu hårdare vid sina vanföreställningar. Då har det uppstått en så kallad baktändning.

Ett exempel på det är en studie av drygt 1 700 vuxna amerikaner som på fyra olika sätt skulle övertygas om att mässlingvaccination inte riskerar att orsaka autism, vilket många har förletts att tro till följd av en vetenskaplig charlatans förödande forskningsfusk.[6] En grupp blev helt enkelt upplyst om att det inte finns något sådant samband, medan en annan grupp informerades om hälsoriskerna med att avstå från vaccinering. En tredje grupp exponerades för bilder på barn med sjukdomar som vaccineringen skulle ha förhindrat, medan en sista grupp fick sig till livs en berättelse om ett barn som var nära att dö av mässling. Och hur gick det? Ingen av de fyra retoriska interventionerna ökade viljan till vaccinering! I den första gruppen minskade den till och med bland dem som i förväg meddelat störst skepsis mot värdet av vaccinering, även om tron på det påstådda sambandet minskade i gruppen som helhet. Värre var att både bilder på barn som insjuknat till följd av utebliven vaccinering och dramatiska berättelser om mässlingssjuka barn ökade försökspersonernas tro på autistiska följder av mässlingvaccination, trots att avsikten var att minska den.

Liknande rön gjordes i en studie som handlar om hur försökspersoner med olika politiska sympatier reagerade, först på felaktiga påståenden i amerikanska medier och därefter på korrigerande information, kring tre olika frågor: Iraks påstådda tillgång till massförstörelsevapen, effekterna på skatteintäkterna av George W. Bushs skattesänkningar samt samme Bushs attityd till stamcellsforskning.[7]

Försökspersonerna exponerades först för tidningsartiklar om att Irak skulle ha förfogat över massförstörelsevapen, att skattesänkningar hade ökat statens skatteintäkter samt att Bush verkligen infört förbud mot forskning om stamceller. Efter att ha underrättat sig om hur försökspersonerna ställde sig till de här påståendena och hur ställningstagandena fördelade sig mellan republikaner och demokrater, gjorde forskarna försök att påvisa för dem att de tre påståendena inte stämde med verkligheten. Och effekten? Nedslående, denna gång särskilt bland försökspersoner med republikanska sympatier. Där slog baktändningen till: de meddelade en ökad tro på det som forskarna försökt få dem att sluta tro på. Ljuset i mörkret var att ingen baktändning kunde skönjas hos de demokratiska försökspersonerna. Men forskarna påpekar också att annan forskning visar att även liberala amerikaner kan reagera bakvänt på solida upplysningar som strider mot deras verklighetsuppfattning.

Det finns åtskilliga studier som visar detta: ju mer människors uppfattningar hotas av den elaka verkligheten, desto mer vårdar de sina vanföreställningar.[8] Då är det inte heller förvånande att människor också kräver mindre av bevis för de uppfattningar de omhuldar än för dem de ogillar. Detta yttrar sig så att människor ägnar betydligt mindre möda åt att söka bevis för det som de tror på än åt att vederlägga det som de inte tror på. Det visas i en studie av ett antal människors syn på vapenkontroll och positiv särbehandling, utförd av två statsvetare.[9]

Detta aktualiserar något jag ovan lovat att återkomma till: betydelsen av attitydskillnaden mellan den som koncentrerar sig på positiv bevisföring och den som ägnar sig mest åt negativ bevisföring. De här två typerna i kunskapens typgalleri liknar varandra i sin strävan att få rätt, men de skiljer sig också åt. Medan den förra ändå erkänner att något återstår att bevisa för egen del, tar den andra lätt på den uppgiften för att i stället söka svagheterna för andras del.

Jag tror att den positiva bevisföringen ligger närmare den öppna attityd som skulle tjäna kunskapens utveckling bäst. Men dit tycks vägen rent allmänt vara lång för flertalet människor, att döma av de indikationer som getts ovan. Slutsatsen är både nedslående och uppfordrande: Vi känner inte följderna av all den intensiva kunskapsspridning som pågår i vårt samhälle. Får den avsedd effekt eller gör den tvärtom att människor stänger sig för sådan kunskap som utmanar deras kognitiva konventioner? Men vi behöver veta det, annars blir våra fromma upplysningsförsök i själva verket som skott i mörkret. Därför är frågan om kunskap, motstånd mot kunskap och betingelserna för kommunikativ framgång en av de allra största samhällsutmaningarna.

IBLAND FUNGERAR FAKTAINFORMATION

Men det finns hopp – både i det korta och i det långa loppet. För det första är mycket inte lika med allt. I den långa raden av nedslående undersökningar återfinns trots allt några mer upplyftande. Ett exempel på det är en brittisk studie som visar att sakligt grundad information under vissa omständigheter verkligen förmår ändra på människors uppfattning av världen och därigenom på deras värdering av den.[10]  Ett representativt urval av britter fick träffas i smågrupper, diskutera och exponeras för information om brottslighet, dess orsaker, omfattning och vad som rimligen kan göras för att bekämpa den. I nästintill alla de frågor som dryftades kunde forskarna spåra en påverkan i riktning mot större acceptans av den sakinformation försökspersonerna exponerades för. Det var också så att just de som bäst tog till sig nya kunskaper var de vars attityder ändrades mest, allmänt sett till en något mildare syn på brottsbekämpning. Informationen hade dessutom verkan utan social urskillning och, väl att märka, lika mycket på de mindre som på de mer utbildade. Med hjälp av ett avancerat statistiskt resonemang tyckte sig forskarna också kunna fastslå att den påvisade attitydförändringen inte var följden av grupptryck, utan verkligen berodde på individernas självständiga omorientering

det riktigt långa loppet ter sig kunskapens möjligheter trots allt hoppingivande. Mycket tyder på att välgrundade uppfattningar om världen och tillvaron vinner i längden. Oräkneliga exempel kan ges på hur människor – kanske ska man säga mänskligheten – med viss eftersläpning och under visst motstånd traskar patrull efter kunskapens vägröjare. Men det går för långsamt, ibland farligt långsamt. Så den stora samhällsutmaningen kvarstår.

[1] http://neuro.hms.harvard.edu/harvard-mahoney-neuroscience-institute/brain-newsletter/and-brain-series/dancing-and-brain; http://www.dn.se/goda-nyheter/choklad-bra-for-minnet-hos-aldre/

[2] Leon Festinger: A theory of cognitive dissonance, 1957.

[3] Dan Kahan m.fl., ”Motivated numeracy and enlightened self-government”, The Cultural Cognition Project, Working Paper no 116.

[4] Jfr Daniel Kahneman, Tänka snabbt och långsamt, 2011.

[5] James Kuklinski m.fl., ”Misinformation and the currency of democratic citizenship”, The Journal of Politics 62:3 2000.

[6] Brendan Nyhan m.fl., ”Effective messages in vaccine promotion: A randomized trial”, Pediatrics 133:4 2014.

[7] Brendan Nyhan & Jason Reifler, ”When corrections fail: The persistence of political misperceptions”, Political Behavior no 3 2010.

[8] T.ex. Charles S. Taber & Milton Lodge 2006, ”Motivated skepticism in the evaluation of political beliefs”, American Journal of Political Science 50:3 2006; Martin Gilens, “Political ignorance and collective policy preferences”, American Policy Science Review 95:2 2001; m.fl.

[9] Taber & Lodge 2006, a.a.

[10] Robert C. Luskin m.fl.,”Considered opinions: Deliberative polling in Britain” British Journal of Political Science 32:3 2002.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker