Det förflutna formar våra förväntningar

Talibanerna visste verkligen vad de gjorde när de sprängde Bamianbuddhorna i Afghanistan, skriver Mahyad Tavakoli.

När jag var tjugotvå år och fattig student, jobbade jag ett par sommarmånader som aktivitetskoordinator på en språkskola utanför London. Jag visste nästan allt om den brittiska huvudstaden, kunde göra historiska utläggningar om alla dess stadsdelar och monument, kände till alla föreställningar i West End och varenda specialutställning på varje museum. Men jag hade aldrig varit inne i London, hade aldrig upplevt det som jag planerade in och beskrev utförligt för språkskoleeleverna.

Som motgift till frustrationen bläddrade jag i min välillustrerade guidebok över London. Om jag överlevde odyssén av långvarig sömnbrist, nattliga samtal från hysteriska föräldrar och utbrott från sönderstressade, passivt aggressiva reseledare, skulle jag ett par veckor senare få en ledig dag och få komma dit. London var mitt Ithaka.

Samma känsla har jag på svenska ambassaden i Afghanistan, där säkerhetsläget begränsar rörelsefriheten för oss diplomater och planeringen av varje fältresa är en odyssé av homeriska mått. Som motgift till frustrationen bläddrar jag i historikern Nancy Hatch Duprees klassiker: A historical guide to Afghanistan. Det afghanska fältet är mitt Ithaka. Paradoxalt nog har få skildrat det bättre än amerikanskan Nancy, som kom till landet som diplomatfru på 1960-talet. Här träffade hon den äventyrlige arkeologen Louis Dupree, och hennes liv blev helt förändrat.

Nancy och Louis blev Kabulsocietetens främsta skvallerämne när de inledde en kärleksrelation och började bila runt i hela Afghanistan för att tillsammans dokumentera landets rika historia. Medan han grävde ut arkeologiska fornlämningar, skrev hon underhållande guideböcker. Paret stannade kvar i Afghanistan livet ut, bortsett från kortare perioder av påtvingad exil i samband med den sovjetiska invasionen och talibanstyret.

Det finns en avsevärd skillnad mellan min gamla guidebok över London och Nancys böcker om Afghanistans arkeologiska skatter. De historiska byggnader jag läste om i Londonboken är lika verkliga nu som när de byggdes, även om deras betydelse ändrats under historiens gång. Nancy Duprees beskrivningar är däremot elegier över ett Ithaka som inte längre finns.

När talibanerna kommit till makten i mitten på 1990-talet använde de Nancys A historical guide to Afghanistan för att kartlägga alla förislamiska monument. Sedan åkte de med preussisk precision till minnesmärke efter minnesmärke och sprängde dem i luften. Det mest framstående exemplet är de jättelika Buddhastatyerna från 500-talet som huggits in i Bamiandalens klippor och som sprängdes av talibanerna år 2001.

»Men det var inte spontanhandlingar av barbarer, som inte förstod värdet av fornlämningar. Talibanerna visste exakt vad förstörelsen skulle innebära för den nationella identiteten», berättade Nancy i februari 2016 under ett panelsamtal på Lahores litteraturfestival i Pakistan. Själv tjänstgjorde jag i landet och satt i publiken, upprymd över att för första gången få se den magnifika lilla damen som jag beundrat så länge.

Enligt uppgift ville talibanledaren, mulla Mohammad Omar, bevara Buddhastatyerna. Men han blev nedröstad i det traditionella rådslag, jirga, där frågan diskuterades. Kanske förstod talibanerna bättre än de flesta det verkliga värdet av monumenten: ett konkret bevis på ett forntida afghanskt samhälle väsensskilt från den fundamentalistiska, exkluderande värld de själva ville skapa.

Historia beskrivs ofta som en linjär rörelse som gör att man kan förutse nästa steg. Om man raderar ett stycke av det som varit, kommer man också göra det svårare att föreställa sig alternativ för framtiden. Utan en gemensam historia är den enskilda människan utlämnad till de egna, personliga minnena och därmed den egna, begränsade livserfarenheten. Det grymma hörn av historien som man fått sig tilldelat blir då utgångspunkten för den framtid man kan vänta sig. Det som en gång var ett objektivt faktum i Afghanistan – ett multietniskt och multikulturellt samhälle, där individuella identiteter var flytande – framstår som en utopisk dröm, något för bra för att vara sant, för den som inte kan sin historia.

Historielöshet kan därför leda till uppgiven determinism. Historiska monument och artefakter är det främsta skyddet mot detta, eftersom de utgör vittnesbörd om att det finns andra sätt att existera bortom samtidens omständigheter. Fornlämningar är tidsmaskiner och museer historiearkiv.

Ett år efter att ha sett henne tala på litteraturfestivalen i Pakistan, fick jag äntligen träffa Nancy på Afghanistan Center of Kabul University, när jag var på tjänsteresa i Afghanistan. Jag är evigt tacksam mot min vän och kollega på ambassaden i Kabul, Eric, som planerade in mötet.

Nancy visade oss runt på forskningscentret, som ägnar sig åt Afghanistans våldsamma och vackra historia. Det jättelika arkivet innehåller närmare hundratusen skriftliga källor: allt från talibanernas propagandablad till kartor över provinserna. Nancy berättade också om varför hon tagit initiativet till att inrätta Society for the Preservation of Afghanistan’s Cultural Heritage, en organisation som bland annat arbetar med att återbörda stulna artefakter.

»Jag vill att Afghanistans unga ska inse hur mycket deras land har att erbjuda, att allt inte är mörker och elände. Att de ska vara stolta, stanna här och bidra till utvecklingen.» Samma folkbildande ambition hade Selma Lagerlöf med Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, läroboken som blev en litterär klassiker. Den skrevs när många unga lämnade armodet i Sverige och sökte lyckan utomlands. Även hon ville få nationens unga att inse hur fint och unikt det egna landet var, förmå dem att bli kvar och bygga upp Sverige, i stället för att »rusa åstad till Amerika vid första bästa lockelse», som hon skrev i ett brev till en vän.

I höstas, ett halvår efter mötet med Nancy på Kabul University, tog jag över Erics tjänst och flyttade till Afghanistan. Jag ville träffa Nancy igen och fråga hur det kommit sig att mulla Omar velat rädda Bamianbuddhorna. Men mötet blev aldrig av. Nancy gick bort på ett sjukhus i Kabul, 89 år gammal, den 10 september 2017, tio dagar efter att jag kommit till den afghanska huvudstaden. Nu vilar hon vid sin älskade Louis sida under en enkel gravsten på Kabuls höjder, ett stenkast från restaurangen där de gifte sig.

Det skrevs många vackra minnesteckningar över Nancy Hatch Duprees liv och dåd. I en av dessa berättade den pensionerade chefen för Afghanistans nationalmuseum att Nancy en gång sagt: »En nation lever, när dess kultur lever.» De orden står nu inristade i sten över Nationalmuseets ingång.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.