Kris i befolkningsfrågan
Att pressa kvinnor att föda fler barn än de vill ha är ett värre övergrepp än tvångssterilisering.
I Sverige har upprördheten varit stor över 1900–talets tvångssteriliseringar. Att människor hindrades att få barn har uppfattats som ett gravt övergrepp mot dem. Tvångsfödslar, att kvinnor tvingas föda oönskade barn, har däremot knappt uppmärksammats.
Överbefolkningen i världen diskuterades flitigt för femtio år sedan, men nu – när vi är nästan dubbelt så många människor på jorden – är det tabu att tala om detta, åtminstone om man är vit och europé. FN:s förre generalsekreterare Kofi Annan, som är svart och afrikan, vågar däremot hävda att familjeplanering är avgörande för framtiden. Utan barnbegränsning kan Afrikas befolkning öka till fyra miljarder vid nästa sekelskifte, varnar han. Afrikaner är redan nu på flykt undan torka, svält och arbetslöshet. Men givetvis är det inte bara afrikaner som behöver bli färre. Befolkningstätheten i exempelvis Holland och Belgien är betydligt större än i Afrika.
EN MILJARD TON BIOMASSA
De flesta tycks anse det vara självklart positivt att det finns många människor, och upp till en viss nivå är det säkert bra, till exempel för kunskapsutvecklingen. Men det är svårt att glädjas åt de siffror som historikern Yuval Noah Harari presenterar i sin bok Homo deus (2016, på svenska 2017). Där visar han att de vilda djurens biomassa uppgår till 100 miljoner ton, mot de domesticerade djurens 700 miljoner och människornas 300 miljoner ton. Eftersom tamdjuren existerar för att tillgodose mänskliga behov och önskningar, kan man klumpa ihop dem med den mänskliga biomassan, som i så fall väger en miljard ton, medan de vilda djuren uppgår till en tiondel av detta. De domesticerade arternas kollektiva framgång har medfört ett individuellt lidande utan motstycke, påpekar Harari och avser uppfödningsmetoderna.
Idén att det är bättre att vara född – om än till ett torftigt och kanske smärtsamt liv – än att inte vara född är en uppfattning som sällan diskuteras. Filosofen Derek Parfit presenterar emellertid i sin bok Reasons and persons (1984) ett tankeexperiment som brukar kallas den motbjudande slutsatsen. Tanken är denna: för en befolkning av viss storlek med hög livskvalitet måste det finnas en mycket större möjlig befolkning, vars existens skulle vara sammantaget bättre, även om individerna i den befolkningen hade liv som knappt var värda att leva. En utilitarism som bara räknar totalsumman av upplevelser – och dessutom förutsätter att alla upplevelser är bättre än inga alls – bör komma fram till den slutsatsen, och den ansåg Parfit motbjudande.
Att det är bättre för en individ att vara född än att aldrig ha kommit till världen är en etisk ståndpunkt som de monoteistiska religionerna framgångsrikt har lanserat. Alla barn förutsätts vilja bli födda; i gamla myter och sagor gnyr och gnäller ofödda barn över sitt öde. Dessutom blir Gud missnöjd, eftersom det blir luckor i hans plan om inte alla barn får födas fram. Alltså är abort och preventivmedel av ondo. Gud bestämmer hur många människor som ska födas och när de ska dö. Det mänskliga livet är heligt och får inte avkortas av någon annan än Gud.
Före de monoteistiska religionernas utbredning över världen var det vanligt med såväl preventivmetoder och abort som avlivning av oönskade spädbarn. I Sverige har vi fått lära oss att kristendomen införde den goda moralen att det blev förbjudet att sätta ut oönskade nyfödda barn att frysa ihjäl eller bli uppätna av rovdjur. Bland nomadfolk var sådan barnbegränsning nödvändig för deras överlevnad, när preventivmedel och abort inte räckte till. Det var också vanligt under antiken att ibland modern, ibland fadern, hade rätt att döda sin avkomma. Det första kända förbudet mot den seden uppträdde hos judarna efter den babyloniska fångenskapen.
I Europa förbjöd kejsar Konstantin niohundra år senare, på 300-talet, romerska män att tillämpa sedvanerätten att döda sina barn. För att skrämma alla till lydnad skulle den som bröt mot förbudet inte avrättas smärtfritt genom halshuggning, utan dränkas i en säck tillsammans med ormar och andra djur.
Den judisk-kristne guden hade enligt Första Mosebok 1:28 befallt de första människorna att vara fruktsamma och föröka sig, uppfylla jorden och lägga den under sig. Detta är inget av de tio budorden men enligt Martin Luther ett övergripande bud som är ännu viktigare. Här börjar »den judisk-kristna förökningsmoralen», skriver de tyska sociologerna och ekonomerna Gunnar Heinsohn och Otto Steiger i sin bok Häxor: Om häxförföljelse, sexualitet och människoproduktion (1989).1
BEFOLKNINGSMINSKNING
Efter några hundra år av varmt klimat i Europa slog den så kallade lilla istiden till på 1300-talet. Missväxt, svält och i mitten av seklet digerdöden ledde till att en stor del av Europas befolkning dog. Att det blev färre människor var bra för dem som överlevde och kunde ställa större krav på sina arbetsgivare. Befolkningsminskningen fick också skogarna att frodas, konstaterar Carl von Linné under sina resor. Ur kyrkans och den världsliga överklassens synvinkel var det dock inte bra. Kyrkan ägde största delen av den europeiska odlingsmarken och ville ha billig arbetskraft. Det ville även godsägarna. På 1360-talet satte man därför in skarpa åtgärder för att öka människoproduktionen.
Denna planmässiga rationella »tvångsutrotning av födelsekontroll» låg enligt Heinsohn & Steiger bakom häxprocesserna. Särskilt var det jordemödrar (barnmorskor) som var kunniga i preventiv-och aborttekniker som utnämndes till häxor. Denna yrkesgrupp ansågs stå för Det Stora Onda, som måste bekämpas. År 1487 gav de dominikanska inkvisitorerna Heinrich Kramer och Jacob Sprenger ut den officiella upplagan av Häxhammaren, Malleus maleficarum, en instruktionsbok för hur häxor bör behandlas. I namn av människolivets helgd skulle människor som lärde ut preventivmetoder dödas.
Under både antiken och medeltiden hade normen varit att man inte hade fler barn än man kunde dra försorg om. Även utanför Europa var det vanligt att man försökte hålla befolkningen på en relativt konstant nivå. I Nordamerika kände indiankvinnorna, enligt Heinsohn & Steiger, till över tvåhundra olika örter som kunde hindra befruktning. Av dessa har i moderna tester åtta visat sig kliniskt verksamma och närmare sextio delvis verksamma.
Dessa tekniker, som nuförtiden innefattas i begreppet reproduktiv hälsa, var det slut med i Europa när kyrkan och feodalherrarna behövde billig arbetskraft. »Efter århundraden av tortyr, mord och predikningar har man framemot år 1700 skapat en ’ny’ kvinna som vet mycket lite om fortplantningen», skriver Heinsohn & Steiger. I modern tid har vi – även jag – felaktigt trott att preventivmedel är en sen uppfinning.
Karl-Oskar och Kristina i Vilhelm Mobergs emigrantepos kände inte till att det fanns något annat sätt att skydda sig mot befruktning än avhållsamhet, vilket ledde till Kristinas förtidiga död. Mer upplysta människor på 1800-talet kände dock till preventivmedel. En av dem var Friedrich Engels, medförfattare till Kommunistiska manifestet. Man kunde ha förväntat sig att han velat förbättra fattigt folks villkor genom att de fick kunskap om preventivtekniker, men han såg dessa som »blasfemi mot naturen». Misären bland de engelska barnen förklarade Engels med arbetarnas sexuella lössläppthet och djuriskhet. Inte heller Karl Marx var förtjust i barnbegränsning.
KVINNOR TOG TÄTEN
På andra håll i världen tog framför allt kvinnor täten i förändringsarbetet. I USA blev sjuksköterskan Margaret Sanger – vars mor genomgick 18 graviditeter på 22 år och dog en förtidig död – pionjär för familjeplanering och rösträtt för kvinnor. Hon greps återkommande av polisen för sitt arbete för sexuella rättigheter men stöddes av bland andra aktivisten och skriftställaren Emma Goldman och författaren Sinclair Lewis. I Sverige propagerade socialisten och anarkisten Hinke Bergegren för barnbegränsning med slagordet »Bättre kärlek utan barn än barn utan kärlek». För det fick han sitta i fängelse, och en särskild lag, »Lex Hinke», som förbjöd upplysning om preventivmedel kom att gälla från 1911 till 1938. Elise Ottesen-Jensen – vars mor hade fött arton barn – och andra som på 1930-talet bildade Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU) bröt mot lagen och började lära särskilt kvinnor att skydda sig mot befruktning.
I början av 1930-talet, i depressionens kölvatten, föddes det så få barn i Sverige att de styrande blev oroliga. Alva och Gunnar Myrdal gav 1934 ut sin bok Kris i befolkningsfrågan, och en rad reformer kom till. Bland annat infördes 1937 »moderskapspenningen», en föregångare till barnbidraget. Ungefär vid samma tid, under 1920-och 1930-talen, dominerade det »rasbiologiska» synsättet i Sverige och flera andra länder. Samtidigt som preventivmedel var förbjudna, steriliserades många mot sin vilja. Staten ville ha barn av gott »människomaterial», ett ofta använt ord ända in på 1940-talet. Även Marx ansåg att det var viktigt med »sunda raselement», enligt citat av Heinsohn & Steiger.
År 1798 hade den engelske prästen och ekonomen Thomas Malthus anonymt gett ut boken An essay on the principle of population, som för övrigt inspirerade Charles Darwin till hans teori om det naturliga urvalet. Malthus menade att människorna förökade sig »geometriskt», medan födotillgången ökade endast »aritmetiskt»; därför kunde maten inte räcka till alla som föddes. Den svenske livsmedelsforskaren Georg Borgström och andra som på 1960-talet var aktiva i debatten om överbefolkning kallades »nymalthusianer».
Samhällsvetare och vänsterpolitiker har ofta kritiserat nymalthusianismen och hävdat att det finns tillräckligt med mat åt alla, om den bara fördelas rättvist. De senaste åren har det ofta betonats att världens befolkning, trots att den har ökat, har fått det mycket bättre: betydligt färre barn dör före sin femårsdag och medellivslängden ökar på de flesta håll. Trots denna förbättring lever en stor del av jordens människor i misär.
Betraktar man dessutom saken inte bara ur antropocentrisk synvinkel, ser man att vår art tränger ut andra arter genom att minska deras livsrum i Afrika, på Borneo och andra ställen, där både lokalbefolkning och utländska storföretag avverkar skog för att odla grödor som människor efterfrågar. Andelen vilda djur av jordens samlade biomassa minskar stadigt, medan andelen människor och tamdjur ökar. Att jordens naturtillgångar inte är obegränsade blir tydligt när forskare förklarar att genförändring av kor och grisar är en nödvändig teknik för att producera tillräckligt mycket mat åt världens växande befolkning.
JU FLER, DESTO BÄTTRE?
Politiker tycks allmänt anse att det är bättre ju fler människor som finns inom deras territorium. Jean Bodin, känd häxjägare på 1500-talet, var övertygad om att romarrikets undergång berodde på människobrist. Fredrik Reinfeldt var som statsminister fyrahundrafemtio år senare bekymrad över hur Sverige skulle klara sig om vi inte fick en kraftig påfyllnad av människor från andra länder.
Politiker har ofta bristfälliga kunskaper om naturvetenskap och miljöfrågor, även om de ibland talar om klimat och giftiga kemikalier. Naturvetenskapliga forskare vet bättre. Den frispråkige fysikern Andre Geim, som fick Nobelpriset 2010, samma år som Robert Edwards belönades för sin IVF-teknik, sa att han tyckte det var märkligt att belöna en teknik för att fler människor ska födas när jorden redan är så överbefolkad. Men detta är ju ett ämne som man nästan inte får tala om, tillade han.
Organisationen Population Matters – ett dubbeltydigt namn – talar i alla fall om det. Bland de mest kända personerna bakom finns David Attenborough och Jane Goodall. Population Matters lägger fram fakta om miljöförstöringen i överbefolkningens spår men visar också hur familjeplanering ökar kvinnors självbestämmande och minskar det mänskliga lidandet.
Sett ur barnens synvinkel fick den judisk-kristna förökningsmoralen under sina glansdagar åtskilliga tragiska konsekvenser. Många barn fick inte alls den vård och omsorg de hade behövt. Carl von Linné reagerade mot att spädbarn i norra Sverige och Finland inte fick bröstmjölk, utan kall okokt komjölk som de mådde dåligt av. En provinsialläkare skrev på 1840-talet i en rapport till Sundhets-Collegium om »kärlekslöst» behandlade barn som låg och skrek »hudlösa av orenlighet och ohyra», utan modersmjölk och i stort sett utan vård. »Ett fullgott skydd mot en miserabel tillvaro skulle ha krävt att de inte föddes», hävdar Heinsohn & Steiger. De använder ofta ord som »tvångsmödraskap», »tvångsfödsel» och »befolkningspolitiskt våld», och det sistnämnda uttrycket rör alltså inte de mångomtalade tvångssteriliseringarna.
En miserabel tillvaro för barnen hindrade inte vår samtida Moder Teresa, den albanska nunnan som arbetade i Calcuttas slum och senare helgonförklarades, att se abort som det värsta brott någon kan begå. Hon ansåg att lidande förädlar. Det påståendet känns provocerande när man läser Jack Londons Avgrundens folk, en rapport från Londons East End år 1903. Där skildras hopplösheten hos de arbetslösa män som går omkring och försöker hitta något ätligt som har kastats på gatan. Har de tur kan de få ett påhugg i hamnen och en tillfällig övernattningsplats hos Frälsningsarmén, men vart de än kommer är de oönskade. Vid samma tid lockades flickor från den svenska landsbygden till städerna med löfte om pigjobb men hamnade ibland i prostitution. Födde de barn, kunde de bli ammor. En del kvinnor tog emot »oäkta» barn mot betalning; många barn blev vanvårdade till döds, och kvinnorna kallades därför »änglamakerskor».
I mitten och slutet av 1800-talet, då missväxtår följde på varandra, var syskonskarorna så stora i Sverige att många var tvungna att utvandra till Amerika för att inte svälta ihjäl. Där fanns det fortfarande stora områden, erövrade av amerikanska staten från indianerna, att flytta till. I dag finns färre beboeliga platser att fly till.
TA EMOT FATTIGA MÄNNISKOR
Heinsohn & Steiger anger i sin bok att infödda tyskar har ett lågt barnafödande och att politikerna är bekymrade över detta, trots att Västtyskland, som ännu fanns och som de bodde i när boken skrevs, var (och är) klart överbefolkat i förhållande till de inhemska livsmedelsresurserna. De föreslår att staten i stället för att uppmuntra barnafödandet med barnbidrag och olika sociala morötter borde släppa in fler människor från andra, fattigare, länder. Det skulle både fylla på befolkningen i Tyskland – om detta nu är önskvärt – och vara en god gärning gentemot de flyktingar som lever ett eländigt liv i sina hemländer.
Tanken att man kan fylla på ett land med människor från andra länder bygger på en tabula rasa-föreställning: individerna kommer som oskrivna blad och införlivas utan svårighet i den kultur som de flyttar till. I praktiken har det dock visat sig att inte bara de som redan bor i ett land, utan även de som flyttar dit har bestämda värderingar och åsikter och tar med sig världsåskådningar och religioner som de vill få utrymme för. Detta leder lätt till motsättningar.
Ett ideal, som jag delar, är en kosmopolitisk värld där människor kan flytta vart de vill och leva i frihet oavsett var de kommer ifrån. Men i praktiken har kosmopolitismen fungerat bäst när de som flyttar är ett fåtal individer ur olika eliter. Bland vanligt folk har det ofta visat sig att det inte blir någon frihet för kvinnor och barn, om de kommer från klansamhällen och patriarkala länder. Detta borde gå att motverka politiskt, men hittills har inte mycket gjorts.
Överallt verkar det finnas tendenser att se sitt eget folk som det bästa, det som bör dominera. Till exempel har president Erdogan sagt att han vill att turkiska kvinnor ska föda fler barn. Och i Polen är de styrande oroliga för de låga födelsetalen; polackerna uppmanas att »föröka sig som kaniner», rapporterar flera svenska medier. Några flyktingar för att kompensera de låga födelsetalen vill den polska regeringen inte ta emot. Även svenska politiker tycks anse att svenska barn är mest önskvärda. Göran Persson bad under sin statsministertid folk att gå hem och avla barn. KD-politikern Maria Larsson gick under sin tid i regeringen så långt att hon ville ge 10 000 kronor till alla som skaffade ett extra barn. Detta anser jag tangerar rasism. Samtidigt är det ett indirekt erkännande av att idén om människor som tomma kärl som utan problem kan ersätta varandra inte håller.
TRE–FYRA JORDKLOT
Ur miljö-och resurshushållningssynvinkel skulle en lägre befolkningsmängd innebära stora fördelar. Det sägs ofta att svenskarna lever som om det fanns tre–fyra jordklot, och amerikanerna är ännu värre. De senaste åren har man talat mycket om antropogena klimatförändringar och att vi för klimatets skull behöver ändra våra levnadsvanor i fråga om transporter och köttätande. På sista tiden har man också vågat föreslå att folk skaffar färre barn och färre hundar och katter för att minska utsläppen av koldioxid och metan.
Befolkningens storlek vid stora klimatförändringar är en uppenbart viktig fråga. Jorden har genomgått enorma förändringar. Grönland låg en gång vid ekvatorn, kontinenter har vandrat och Medelhavet har tömts och fyllts med vatten i olika omgångar. Men detta hände innan människan hade intagit scenen, så det var inget som vår ännu ofödda art hade ont av.
Under den senaste istiden, när det ännu fanns ganska få människor, var Nordsjön torrlagd och bebodd. Området kallas Doggerland. När isen började smälta blev landet långsamt översvämmat, människorna fick ge sig av och bara de undervattensberg som nu kallas Doggers bankar är kvar i det allmänna medvetandet. Tack vare att befolkningen inte var så stor, fanns det platser att flytta till. Dagens önationer och andra som hotas av översvämning får betydligt större problem. Vart ska alla människor ta vägen? Kan de över huvud taget överleva? Vilken livskvalitet får de i så fall? Och hur blir det med de sista vilda djuren?
Att pressa kvinnor att föda fler barn än de vill ha är ett värre övergrepp än tvångssterilisering. I båda fallen tas ingen hänsyn till deras vilja, men i tvångsfödselfallet kommer en tredje part in – det oönskade barnet. Att argumentera för en ohämmad mänsklig fortplantning är möjligt bara med religiösa argument som att människan är Guds avbild och att hennes biologiska liv är heligt och måste förökas och bevaras, oavsett livskvalitet. Detta är vanföreställningar som måste bekämpas!
Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.