Var Lord Byron galen?

Av Carl Lindgren 

Var Lord Byron galen? 

Mad, bad and dangerous. Så beskrevs den världsberömde engelske poeten Lord Byron av en av sina många älskarinnor. Motiverar hans personlighet – i dagens perspektiv – en psykiatrisk diagnos? 

Den 22 januari 1788 föddes George Gordon Byron, senare känd som poeten Lord Byron. Som författare överglänses han endast av Shakespeare vad gäller ryktbarhet, läsekretsens storlek och antalet översättningar till andra språk. Men finns det stöd för påståendena att Byron föddes med klumpfot och dessutom var galen, alltså hade en psykisk sjukdom? Psykiatern Kay Redfield Jamison har i boken Touched with fire (1993) föreslagit att Byron led av bipolär sjukdom. Hans släkthistoria talar starkt för ärftlig psykisk instabilitet, och hänsyn till samverkan mellan arv och miljö ger en än tydligare bild av bakgrunden till hans udda personlighet. 

VANSINNE I SLÄKTEN 

Hans farfar, viceamiralen John Byron, hade avskedats från flottan på grund av en sjukdom som ”berövade honom hans förnuft”. Dennes son, arméofficeren John ”Mad Jack” Byron, var en avancerad sol-och-vårare som förslösade sin första hustrus förmögenhet på spel, krogliv och andra damer. År 1783 födde denna hustru – markisinnan av Carmarthen, Amelia Darcy – dottern Augusta, som sedermera kom att bli halvsyster till George Gordon Byron. Orsaken till Amelias död redan ett år senare är inte klarlagd, men vissa uppgifter tyder på att den berodde på Mad Jacks ”dåliga bruk” av sin blott trettioåriga hustru.  

Efter att ha blivit änkeman sökte han inte bara en ny hustru, utan även mer pengar. Vid tjugonio års ålder, år 1785, träffade han den femtonåriga skotskan Catherine Gordon of Gitgh, enda arvtagerskan till en ansenlig förmögenhet. De gifte sig efter bara några månader. Catherines släkt var känd för sin våldsamhet och sina depressiva anlag. Hennes morfar, far och syster hade tagit sina liv. Även denna förmögenhet slösade Mad Jack bort på samma lättsinniga sätt.  

Då pengarna var slut flydde det skuldtyngda paret till Jacks syster i norra Frankrike. Det stormiga äktenskapet gick inte att rädda, och den gravida Catherine lämnade sin make. Hon hyrde hon en enkel lägenhet i London och födde en son, som alltså fick namnet George Gordon Byron. Mad Jack gjorde bara korta besök i England, hela tiden orolig för att hittas av sina fordringsägare. Han bosatte sig i stället för gott hos sin syster i Frankrike, där han drev en bordell tillsammans med henne fram till sin död vid trettiofem års ålder 1791.  

År 1790 flyttade Catherine Byron till Aberdeen i Skottland med sin tvååriga son. Hon var känd för sitt oregerliga temperament och sin oberäknelighet. Hennes tilltagande alkoholmissbruk och ombytliga sinnesstämning präglade Byrons tidiga år. Ömsom talade hon beundrande om hans skönhet och överöste honom med kärleksord och smekningar. Ömsom hånade hon honom för hans stela fotled och överföll honom med slag och okvädingsord som ”jäkla halta slyngel”.  

När Byron var tio år skedde en avgörande förändring i hans liv. Hans farbror hade fallit offer för en kula på Korsika år 1794. När även dennes far William, den femte lorden Byron, omtalad som ”den galna lorden” och ”djävulen Byron”, dog år 1798 blev George Gordon enligt arvsordningen den sjätte Lord Byron. Att hans farfars bror William haft epitet som galen och djävul grundade sig dels på att han dödade en kusin på en krog med ett svärd efter en betydelselös dispyt, dels på att han hade upprepade psykotiska perioder. Den unge George Gordon ärvde alltså inte bara titeln och det förfallna godset i Nottinghamshire, utan även anlag för psykisk instabilitet på både pappas och mammas sida.  

Byrons personlighet torde också ha påverkats av frånvaron av en manlig förebild, bristande anknytning till sin mor och även av de sexuella övergrepp som han under sin förpubertet utsattes för av sin barnflicka May Grey. Enligt den amerikanska författaren Benita Eislers grundliga biografi Byron: Child of passion, fool of fame (2000), var May Grey inte bara känslokall utan “tog honom regelbundet till sin säng och masturberade honom”. Vanliga symtom hos en person som blivit sexuellt utnyttjad som barn är skamkänslor, depression, sömnstörningar, missbruk, självdestruktivitet och ätstörningar. Flera av dessa kan man finna hos Byron.  

HADE LORD BYRON KLUMPFOT? 

Byron skämdes under hela sitt liv för sitt missbildade underben och sin stela fotled. Den allmänna uppfattningen, ofta återgiven som ett faktum i litteraturvetenskaplig kurslitteratur, är att han var född med klumpfot. Det är en utvecklingsrubbning som inträffar omkring tolfte graviditetsveckan. En behandling som leder till normal rörlighet och gång utvecklades först i slutet av 1990-talet.  

Att Byron var född med klumpfot är dock en missuppfattning, som grundar sig på ett brev från fadern till dennes syster, där han beskriver sonen som club-footed. Byrons nära vänner, till exempel den irländske poeten Thomas Moore och den liberale politikern John Trelawny, nämner i sina minnesanteckningar och brev endast att han hade en haltande gång som inte påverkade honom särskilt mycket. Även de framstående läkare som undersökte Lord Byron noterar endast hälta och missbildning i sina anteckningar.  

Med all sannolikhet handlade det om vad vi i dag betecknar som dysmeli, en underutveckling av underbenet och en felställning av foten. De få helporträtt som finns av honom visar inte heller någon klumpfot. På målningen av Byron på dödsbädden i Missolonghi i Grekland har den belgiske hovkonstnären Joseph Denis Odevaere följaktligen dolt inte bara foten, utan hela högra benet. 

Byron hade perioder av nedstämdhet och depression med säsongsvariation. Särskilt kom detta till uttryck efter hans korta och misslyckade giftermål med Isabella Milbanke. Sin desperation i rollen som gift familjefar med nyfödda dottern Adai dämpade han med stora mängder sprit och opium, vilket gjorde honom våldsam och oregerlig, ibland berusad på gränsen till medvetslöshet. Hans betjänt Fletcher, den nyförlösta hustrun och halvsystern Augusta, som bodde hos paret, fruktade att han inte bara skulle ta sitt eget liv, utan även deras. Efter bara fyra veckors äktenskap flydde Isabella Milbanke-Byron med Ada hem till sina föräldrar, som utverkade en skilsmässa under förevändning att Byron blivit galen.  

Att han tog med sig sin personliga läkare när han år 1816 undflydde sina fordringsägare och olika rättsliga instanser, till följd av anklagelser om sodomi och incest, talar för att även han själv var orolig för sin hälsa och följderna av sitt levnadssätt. Redan under sina år på den privata internatskolan Harrow hade han en homoerotisk relation med en elvaårig pojke och under tiden i Cambridge med en körgosse.  

Personer med anknytningsstörning i barndomen är ofta omtyckta och sociala i ytliga relationer, men när det blir fråga om verklig mänsklig närhet håller de som regel distans. De har lätt att anpassa sig till ett grunt förhållande men svårare att ge sig hän till fullo. Byron hade många passionerade relationer, men knappast några djupa förälskelser. De enda två undantagen torde vara halvsystern Augusta Leigh, som han även fick en dotter med, samt under en kort tid en ung italienska.   

FYSISKA UTMANINGAR 

Byron utmanade sig själv fysiskt som ett uttryck för sublimerad självdestruktivitet. Trots sin svårighet att röra sig obehindrat, tog han lektioner av dåtidens mest välkända boxningsmästare. Han genomförde spektakulära simningar såväl i Themsen som i den venetianska lagunen från Lido och därefter längs hela Canal Grande. Den mest omtalade av hans bedrifter är simningen i maj 1810 över det turkiska sundet Hellesponten (Dardanellerna), som utgör gränsen mellan Asien och Europa. Det rör sig om en sträcka på en och en halv kilometer bland starka strömmar i öppen sjö, som han klarade på tredje försöket på en timme och tio minuter.  

Byron var påtagligt knubbig under sin barndom, och som vuxen pendlade han i vikt mellan sextiofem och nittio kilo. Hans matvanor hade tydliga drag av ätstörning. Eftersom han var överviktig vägrade han att äta i kvinnligt sällskap och levde mest på sodavatten och torra kex. Dessa perioder varvade han med hetsätning, alkohol och droger. 

Från att varit hånad i skolan för sin hälta och övervikt steg han till en popularitet som i dag snarast kan likställas med en rockstjärna. ”En dag vaknade jag och fann mig berömd”, uttalade han efter att Canto I och II av hans versepos Childe Harold’s Pilgrimage hade publicerats 1812 och upplagan sålts slut på tre dagar.  

Han kryddade sin personlighet med en stor dos excentricitet. Han drack sitt vin i ett kranium som grävts upp ur jorden vid hans gods Newstead Abbey. Eftersom det var förbjudet att ha hundar på universitetet i Cambridge hade han i stället en tam björn som sällskap. Han omgav sig hela livet med ett mindre menageri av hundar, apor, fåglar och sköldpaddor. Det fanns också ett stort mått av grandiositet – det vi i dagligt tal kallar storhetsvansinne – i hans person, exemplifierat i hans försök att organisera och leda en regional avdelning av den hemliga italienska frihetsrörelsen Carbonari riktad emot den habsburgska monarkin, liksom hans ambition att organisera den splittrade grekiska frihetsrörelsen mot det turk-ottomanska imperiet. Det sistnämnda projektet ledde till slut till hans död i en febersjukdom år 1824, trettiosex år gammal. 

DEN PSYKIATRISKA SLUTSATSEN 

Mycket talar för att Byron i dag skulle ha fått en psykiatrisk diagnos. Bipolär sjukdom typ 2 är den mest sannolika. Han hade perioder med full impulskontroll då han skötte sitt författarskap disciplinerat, vilket stämmer med den föreslagna diagnosen. Hans psykiska ohälsa under de växlande perioderna av hypomani och depression förvärrades sannolikt av den bristande anknytningen som barn, mobbning under skoltiden, att ha blivit sexuellt utnyttjad under sin prepubertet, samt av alkohol och opium i vuxen ålder.