Hur islam skapar mening för de troende

Även om det finns en begynnande sekularisering i Mellanöstern, är religion fortfarande den faktor i samhället som betyder mest.

I London den 7 juli 2005 utlöste självmordsterrorister bomber både i tunnelbanan och på öppen gata. Drygt femtio människor dödades och sjuhundra skadades. Jag blev inbjuden att kommentera händelsen i svensk tv och framhöll att Europa i allmänhet och Sverige i synnerhet måste lära sig att förstå hur muslimska terrorister tänker. Problemet kan inte bekämpas om det inte först identifieras, framhöll jag, och förståelse är den enda vägen att identifiera problemet. Dessutom är kunskap om hur de människor som utövar islamisk terror resonerar den enda vägen att fria oskyldiga från misstankar. En troende och religiöst praktiserande muslim är givetvis inte automatiskt en politisk aktivist eller våldsutövande terrorist.

Mina argument togs inte emot med någon större entusiasm och än i dag, fjorton år senare, är Sverige ungefär tio år efter Europas och USA:s forskning i ämnet. Under tiden har både Europa och Mellanöstern drabbats av omfattande religiöst motiverat våld. Därtill har den islamiska politiska aktivismen, som tidigare var en maktfaktor främst i Mellanöstern, också etablerat sig i Europa. I dag är Sverige inte förskonat från vare sig islamisk aktivism eller islamiskt våld.

En stor del av mitt liv har jag ägnat åt att försöka förstå hur religion skapar mening för sina utövare. I Mellanöstern har jag i lyssnat på aktivister som förklarat varför deras hat mot mig är rimligt. Jag har mött unga män, hängivna av religiös övertygelse, på väg att utföra sina våldsdåd. Dessa erfarenheter har jag senare förvaltat genom religionsvetenskapligt arbete.

I det förhållandevis sekulära Sverige, som mer eller mindre frigjort sig från religion som politisk maktfaktor, har förståelsen för religiösa uttryck inte ökat. Förenklade påståenden om att religion utövas av mindre upplysta människor tycks blockera intresset för att förstå religiöst meningsskapande. Därmed också kunskapen om hur människor tänker när de med religiösa motiv förtrycker eller mördar och anser dessa handlingar vara moraliskt försvarbara.

TERRORISTER ÄR INTE GALNA

De som blir muslimska religiösa aktivister eller terrorister är vanligtvis långt ifrån galna. Andra muslimer, som inte delar deras uppfattning, ses som avfällingar och anses i värsta fall förtjäna döden. Motiven är ofta genomtänkta och vilar på moraliska argument som anknyter till religiösa begrepp tagna ur religionens urkunder. De ser sig som religiösa i varje tänkbart avseende. Detta betyder dock inte att alla aktivister och terrorister har tänkt igenom argumenten ordentligt, utan dessa kan ha accepterats tämligen lättvindigt i en del fall.

Få religionsvetare skulle i dag hävda att religion är ett fristående väsen som tränger sig in i människors sinnen och förvrider vad som annars skulle ha varit deras sunda förnuft. Det är dessutom tydligt hur människor i olika delar av världen utövar samma religion på helt olika sätt. Med det perspektivet blir problemet alltså utövaren, inte religionen. Det är sålunda judar, muslimer, kristna och andra individer som ska ställas till svars för sina handlingar.

I islams fall har alltså religionen anpassats till olika sociala och politiska sammanhang av muslimer. Alltså är det muslimer som gör islam – inte tvärtom. Denna uppfattning är naturligtvis svår att acceptera för dem som tror att Gud styr människor och som anser att religioner har en evigt oföränderlig kärna.

Det är utövarna som fyller religiösa idéer med det sociala sammanhang som de lever i, för att den vägen legitimera mord och förtryck. Andra utövare fyller samma idéer med omtanke, hänsyn och kärlek till sina medmänniskor. Urkunderna kan ses som en katalog att tacksamt välja ur. Såväl bland muslimer som bland andra troende är det inte ovanligt att hävda att det bara är ett visst sätt att utöva religionen som är det korrekta. Ändå finns det många olika uppfattningar bland muslimer om till exempel alkohol eller huvudduk, liksom det finns bland exempelvis kristna i andra frågor.

ATT VARA RELIGIÖST FÖRVISSAD

För en religiös person kan detta generella resonemang ses som felaktigt. Att vara religiöst förvissad innebär att man uppfattar att religionen styr människor till att bete sig på ett visst sätt. Den som inte utövar religionen på just det sättet har därmed missuppfattat religionen eller anses inte vara »riktig» muslim, jude eller vad det nu kan vara.

Den yttersta konsekvensen av ett sådant teologiskt eller religiöst förhållningssätt är den dåvarande SD-politikern Martin Strids uttalande om muslimer på Sverigedemokraternas landsdagar hösten 2017. Strid menade att på en skala från 0 till 100 blir man mindre human, ju mer man är »muhammedan». En person som lämnar islam skulle därmed i Strids perspektiv börja närma sig att vara mänsklig. En sådan religionsuppfattning innebär att islam är problemet och att muslimer inte tolkar sin religion självständigt. Inte heller anpassar muslimer sina religiösa uttryck till samhälleliga omständigheter, enligt Strids uppfattning. En troende muslim blir därmed i bästa fall dum i huvudet, i värsta fall farlig. Att tolka urkunder inom islam på ett sätt som leder till en tolerant och kärleksfull religionsutövning blir med ett sådant förhållningssätt omöjligt. Räddningen för muslimer skulle då, enligt Martin Strids synsätt, vara att antingen vara så lite troende som möjligt eller byta till en bättre religion.

Men för att förstå religion eller hur religiöst meningsskapande produceras blir den avgörande frågan inte vad som faktiskt står i Koranen, utan snarare hur olika muslimer tolkar det som står i Koranen. Genom historien har muslimer – liksom många kristna – haft svårt att komma överens om hur skriften ska förstås, trots att många samtidigt hävdar att allt som står i Koranen (eller Bibeln) bara går att förstå på ett sätt.

Det religiösa meningsskapandet ses som moraliskt försvarbart av dess anhängare. Oavsett om det är frågan om att hjälpa människor i nöd, skydda de svaga eller skära halsen av oliktänkande och vilja inrätta en förtryckande teokrati, är det grundat på en moralisk berättelse som förklarar varför det är rätt och nödvändigt. Vad de olika – ibland direkt motstridiga – tolknings- och handlingsalternativen har gemensamt är att de lutar sig mot samma urkunder. Att definiera sig som muslim, jude eller kristen innebär ofta att tydliggöra vilken religion som man anser vara mer moralisk, bättre eller sannare. Därmed bedöms andra tolkningar som sämre och framför allt som mindre moraliska. Andra gruppers uppfattningar innebär dessutom ett ifrågasättande av den egna uppfattningen och kan ses som hot. Därför har utrensningar av oliktänkande i en rad olika religiösa sammanhang förekommit under tidernas lopp. De kristna inkvisitionerna, från 1200-talet till 1500-talet, är ett välkänt exempel på detta.

BILDER VÄCKER KÄNSLOR

I en global värld – där förflyttningar dessutom kan göras genom att via internet betrakta andra kulturer – blir visuella intryck också något som aktiverar människors identitet. Någon är eller är inte vad den ser på ett Youtubeklipp eller på en videosnutt som sprids på Facebook. Bilder av människor som misshandlas väcker empati med offret och förakt mot förövaren. Hur dessa känslor kanaliseras och riktas avgörs av en inlärd uppfattning om vad som är moraliskt rätt eller fel, liksom av sociala och politiska omständigheter.

Utgångspunkten för meningsskapandet och för religiös aktivism och våld inom islam blir de religiöst förankrade, moraliska berättelserna tolkade i nutidens sociala och politiska miljöer, i kombination med maktambitioner eller ekonomiska intressen. I denna berättelse är offret muslimer som anser sig vara förtryckta. Förövaren är väst, som anses förtrycka muslimer och förhindra islams spridning. Lösningen blir således islam som samhällsbärande system, så att rättvisa skapas åt alla.

Att religioner är anpassningsbara är samtidigt deras styrka. På så sätt har de kunnat överleva trots att samhällen förändrats radikalt sedan judendomen, kristendomen och islam grundades. Kvinnors förändrade ställning i världens islamdominerade regioner får också konsekvenser för religiös utövning och för förståelsen av religiös identitet. I den muslimska världen gifter sig kvinnor allt senare, utbildar sig allt längre och föder allt färre barn – i vissa länder är minskningen av antalet födda barn under de senaste decennierna uppemot 75 procent, medan genomsnittet globalt ligger på 50 procent. Kvinnors allt högre utbildning innebär också konkurrens om hur islam ska förstås och utövas. Här finns allt från feminister som vill finna nya vägar att tolka Koranen, till personliga berättelser om kvinnors sökande efter en ny islam, exempelvis via försök att utmana det patriarkala religiösa ledarskapet i Iran och Saudiarabien och med resonemang kring betydelsen av Muslimska brödraskapets kvinnliga avdelning.

Hur utvecklingen i Mellanöstern kommer att formas i framtiden tid är svårt att veta. I denna region innebär ett avståndstagande från religion också ett avståndstagande från företeelser som är starkt närvarande i samhällets alla delar. Så även om en religiös individualisering blir vanligare, är många fortfarande starkt bundna till familjen. Dess traditioner anknyter ofta till religiösa uttryck, det vill säga att Mellanösterns sekularisering är mer förbunden med religion och familj än vad motsvarande utveckling är i väst. Samtidigt ifrågasätter allt fler det rimliga i att se Koranen som ett dokument bokstavligen dikterat av Gud – om nu Gud alls existerar.

Även om religion betyder mindre för den nya generationen muslimer är den fortfarande viktig, inte minst i fråga om identitet och tradition. Mötet med Europa får också konsekvenser för hur mening skapas och religiösa berättelser formas. Sekulariseringen av Europa är något som de flesta européer inte behöver tänka på. Mötet mellan ett sekulärt Europa och ett religiöst traditionsbundet Mellanöstern aktiverar dock nya idéer och formar nya argument för det som anses vara moraliskt riktigt i den egna uppfattningen och livsstilen, på båda sidorna.