Att vara icke-religiös i Marocko

Av Fanny Hedenmo

Den som lämnar islam kan drabbas av sociala, professionella och juridiska sanktioner.

YOUSSEF

Youssef väntar spänt utanför klassrumsdörren på sin högstadieskola. Han är femton år och har förberett ett par frågor som han vill ställa till sin lärare i islamiska studier. Det är känsliga frågor. Därför har Youssef valt person med omsorg. Han respekterar just den här läraren och vet att han tillhör klassens bästa elever.

Till sist kliver läraren ut genom dörren. Youssef hastar fram och låter frågorna som han grubblat på rinna ur honom. De kommer som en ström – om Gud skapade oss, vem skapade Gud? Och hur kan det finnas så mycket ondska i världen om Gud existerar?

Medan han pratar ser han hur lärarens ansiktsuttryck byter skepnad. Plötsligt bränner det till på kinden. Läraren har gett honom en hård örfil. Youssef stapplar bakåt. Sedan springer han därifrån, förtvivlad.

– Jag sa till mig själv att aldrig någonsin upprepa det jag sade då. Och det gjorde jag inte heller, inte på flera år, säger Youssef. Men
hans nyfikenhet och intresse för vetenskap fick honom att fortsätta ställa frågor. Som ung på nittiotalet sammanföll hans tonår med internets framväxt, och Youssef tillbringade hela dagar framför sökmotorer och chattforum på cyberkaféer i Casablanca. Vid arton års ålder var han övertygad ateist.

Ibland tänker han på örfilen för tjugo år sedan. På hans favoritlärare som tog till våld där resonemanget svek honom.

– Jag är inte alls säker på att jag hade varit ateist i dag om det inte vore för den reaktionen där och då. Jag skulle nästan vilja tacka honom.

ATEISTER – EN ORÄKNAD FOLKGRUPP

Vintern 2014 släppte det statliga egyptiska institutet Dar al-Ifta en rapport om ateism i arabvärlden. Rapporten uppgav att det i Marocko fanns 325 ateister.

Kritiker kallade rapporten löjeväckande och avfärdade resultatet. Men faktum är att andra siffror är svåra att hitta. Marocko självt för ingen statistik. Förutom judar, en av två erkända religioner i Marocko, räknas alla marockaner som muslimer i den offentliga statistiken, oavsett personlig övertygelse.

En indikator är de Facebookgrupper som samlar marockanska ateister. Gruppen AKM, Atheist Kingdom of Morocco, har nästan 4 500 medlemmar. Andra, liknande grupper samlar alltifrån ett par hundra till flera tusen Facebookkonton.

Att gruppen icke-religiösa ses som ointressant att studera är ett faktum långt utanför Marockos gränser, menar Ahmed Benchemsi,
marockansk journalist och kommunikationschef på Human Rights Watchs kontor för Mellanöstern och Nordafrika.

– Ateistiska araber osynliggörs inte bara i sina hemländer – detsamma gäller i väst. Det märks inte minst i den politiska debatten. Från höger kallas de extremister och terrorister, från vänster »moderata muslimer» som vill utöva sin tro i fred. Ingenstans tillåts araber existera utan sin religion. Det är som om den vore inpräntad i deras DNA.

MOHAMMED

Mohammeds långa, burriga hår ligger i en rörig fläta längs med ryggen. Det ligger något reserverat över honom. Kanske beror det på hur han rör sig: med en sorts varsam precision. Eller hur han talar: lågt men eftertryckligt, som om varje ord måste fylla sin exakta funktion.

Eller så beror det på känslan av att ha världen emot sig.

Mohammed har under loppet av tre år fått sparken från två jobb. Och han tror att han vet varför. Under sin tid som projektledare på ett stort nationellt företag anförtrodde Mohammed åt en kollega att han tänkte dricka vatten på kontorstid under fastemånaden Ramadan, som skulle infalla en månad senare. Han var orolig för att bli uttorkad annars.

– Min kollega hade också gett mig signaler om att han var ateist, så jag litade på honom. Men han svek mig, säger Mohammed.

När chefen kallade in honom till sitt kontor några dagar senare var det för att meddela att Mohammed hade fått sparken. Skälen, menar Mohammed, var ekande ihåliga. På nästa arbetsplats slutade anställningen på samma mystiska sätt. Mohammed tror att arbetsgivarna hade pratat med varandra.

– Det är omöjligt att söka nya jobb utan att ge sina tidigare anställningar som referenser. Det här kommer att förfölja mig.

Mohammed är trött på att hans liv genomsyras av religionen. Islam är närvarande vart han än vänder sig. När hans föräldrar fick veta att han inte är religiös hotade de att göra honom arvlös. Till och med är hans förnamn en ständig påminnelse om den heliga skriften. Och som marockan förväntas han delta i de vardagliga arabiska ordväxlingarna, där varje fras har en religiös betydelse.

– Jag märker att folk reagerar, när jag svarar med bara »Bra» eller »Tack». Men varför ska jag delta i det här spelet?

I dag är Mohammed rådvill. Sju månaders arbetslöshet har dränerat nästan alla hans besparingar. Han vet inte vad nästa steg blir. Kanske kan han byta bransch. Men helst vill han lämna Marocko, bo någonstans där både religiösa och icke-religiösa accepteras, på riktigt.

FASTEMÅNADEN SVÅR ATT BRYTA

Det är den 13 september 2009, mitt under fastemånaden Ramadan. En grupp unga marockaner samlas vid tågstationen i Mohammedia. De är på gott humör. I händerna bär de korgar med matsäck. På sociala medier har de öppet beskrivit sin avsikt – att äta picknick i parken, trots fastemånadens påbud.

Men någon picknick hinner aldrig börja. Tågstationen myllrar av poliser, och aktivisterna förs bort. De blir snabbt varse de anklagelser som riktas mot dem: »Försök att uppmuntra andra till att bryta fastan under Ramadan». Bara att själv bryta fastan kan ge upp till sex månaders fängelse, enligt den marockanska brottsbalken.

Inga åtal väcks mot aktivisterna, men den sociala domen är desto hårdare. Gruppen hånas och förolämpas i medierna, som spekulerar i aktivisternas »västinfluerade» agenda.

Kacem El Ghazzali följer turerna från sin hemby i norra Marocko. Han skulle senare komma att bli en av Marockos få profilerade ateister och söka politisk asyl i Schweiz på grund av de dödshot han mottog som bloggare. Därifrån har han bland annat lanserat kampanjen Masayminch, som uppmuntrar ateister att offentligt bryta fastan.

– Lagarna kring Ramadan är ett sätt att påminna människor om att deras privatliv i själva verket är en statlig fråga, att staten när som helst kan ta deras frihet ifrån dem. Det är ett sätt att säga: Glöm inte att vi har ögonen på dig, överallt, säger han.

OUMAIMA

Det finns en smittsam lättsamhet hos tjugoåriga Oumaima. Hon skrattar när hon utan att tänka börjar svära på engelska – »Förlåt, men jag skulle aldrig svära på arabiska!» Och hon skrattar när hon pratar om att vara en vandrande motsägelse. Att både vara ateist och bära slöja.

– Jag hatar facket som slöjan sätter mig i! Det är som om alla automatiskt tror att jag är homofob eller inte accepterar att folk omkring mig pratar om sex … Men jag är inte sådan, jag har aldrig varit sådan.

När Oumaima var yngre brukade hon intala sig vissa saker för att bli sams med sin hijab. Hon tänkte: »Jag bär den som en kulturell symbol.» I stället för att bevisa en religiös övertygelse visade slöjan varifrån hon kom och i vilken familj hon vuxit upp i, resonerade hon.

– Men jag ljög för mig själv, för jag hade egentligen inget val. Det har jag fortfarande inte.

Oumaima är uppvuxen i en patriarkal och konservativ familjestruktur. Hennes pappa är en djupt religiös man som aldrig har haft möjlighet att gå i skolan. I stället har religionen blivit hans allt, den kraft som ger hans liv struktur och mening.

Själv vet Oumaima inte om hon någonsin haft någon religiös övertygelse.

– Som barn var det omöjligt att separera min egen tro från mina föräldrars. Jag gjorde som de gjorde, eftersom det var det jag lärt mig. För vissa utvecklas det såklart med tiden till en egen tro, men för mig försvann den i stället helt, säger hon.

Oumaima kämpar med sitt dubbelliv. På sociala medier umgås hon med andra ateister, och på fritiden träffar hon sin pojkvän. Hon vill resa, vidareutbilda sig och leva enligt sina egna regler. Men inför sin pappa upprätthåller hon fortfarande rollen som from muslim. Hon ber, och hon fastar under Ramadan för att göra honom glad.

Hennes pappa kommer aldrig att få veta sanningen, säger hon – enligt honom förtjänar ju ateister att dö. Så står det i hans heliga skrift.

– Självklart önskar jag att mina närmaste skulle kunna acceptera mig för den jag är. Men vad ska jag göra? Så här ser mitt liv ut. Jag försöker att inte tänka på det för mycket. Då blir jag bara ledsen.

I KONFLIKT MED STATEN

I Marocko finns ingen lag mot en enskild persons ateistiska övertygelse. Det är däremot olagligt att »rubba någon annans muslimska tro» – en svårtolkad lagtext i den marockanska brottsbalken som Ahmed Benchemsi kritiserar. Frågan om ateism, menar han, handlar i grund och botten om yttrandefrihet.

– En ateist som håller sin övertygelse hemlig riskerar ingenting. Den som pratar högt om det, däremot, blir en offentlig måltavla. Det är ett fenomen som gynnas av en kultur som säger »Gör vad du vill, men håll det för dig själv!», säger han.

Religionen bidrar också till kungadömets legitimitet. Kung Mohammed VI, som intog tronen efter sin fars död 1999, påstår sig vara ättling i direkt nedstigande led till profeten Mohammed. I konstitutionen fastslås hans roll som Marockos högsta andliga auktoritet, »de troendes kommendant».

Det, menar Kacem El Ghazzali, innebär att en ateist automatiskt anses hamna i konflikt med de juridiska och sociala fundament som nationalstaten vilar på.

– Lagarna är inte skrivna för medborgare oavsett vilka de är – de är skrivna för muslimer. De som går utanför den ramen anses
sakna moralisk kompass och vara kapabla till vad som helst. Det handlar om ett vanligt, principfast propagandakrig som demoniserar oliktänkande, säger han.

MERYEM

Meryem ligger i sängen i sitt flickrum. Hon är fjorton år och svävar i gränslandet mellan sömn och vaka. Plötsligt ser hon hur rummet fattar eld. Marken under henne börjar ge efter, och flammor faller från taket som öppnat sig som ett mörkt gap. Meryems hjärta dunkar. Hon tänker: Helvetet är här. När drömmens slöja lättat plockar hon fram Koranen och läser tills ögonen värker i det dunkla rummet.

Meryem var rädd som barn, rädd för helvetet. Det är svårt att tänka sig i dag. Dagens Meryem, tjugotvå år gammal, har en alldeles självklar aura, hon syns och tar plats och har åsikter om det mesta.

– Jag har alltid känt att jag blivit accepterad och älskad för den jag är av min familj. Jag hade en väldigt religiös farbror, men även han respekterade mig när jag fattade mina egna beslut, säger hon.

För Meryem, som växte upp i en liten stad i norra Marocko, kom rädslan från moskén och från de dagliga tv-programmen som citerade Koranen till dramatiska bilder.

– Jag minns de där programmen om helvetet och domedagen. De var gjorda som skräckfilmer, med läskig musik och människor som
gräver sig upp ur jorden. Jag var livrädd för dem.

Extra stark blev ångesten när Meryem gjorde sådant som religionen ansåg fel, sådant som var haram. När hon valde att inte bära slöja, trots att hon fått sin mens. Eller när den första stora förälskelsen slog till, och föremålet för hennes kärlek var en tjej. Då röt mardrömmarna om nätterna.

– Jag slutade praktisera islam ganska tidigt, men tanken på att jag skulle bestraffas efter döden var svår att skaka av mig, säger Meryem.

Med åren tog religionen allt mindre plats i Meryems liv. I stället för Koranens påbud började hon förlita sig på sin egen moraliska
kompass. I dag vet de allra flesta i Meryems närmsta krets att hon inte är religiös.

– Jag lever efter devisen att kärlek är det största som förenar oss. Min måttstock är inte längre religionen, utan att behandla andra med respekt.

Hon tänder en cigarett och ler, stort.

– Och jag är inte längre rädd.