Vissa saker måste man stirra i vitögat

Festen fortsätter utan mig, säger David Rönnegard, med obotlig lungcancer.

Nina Hemmingsson och jag träffar David Rönnegard på hans jobb. Han är proper. Välstruken blå skjorta, mörkt kortklippt hår, snygga välputsade skor. En något avvaktande men koncentrerad blick. Nina tar fram sina pennor, och vi börjar prata.

Hur var det för dig att få veta?
Jag hanterade beskedet om min lungcancer med pessimism. Kanske för att jag inte hade förberett mig på att kunna få ett sådant besked så ung. Fast när jag säger pessimism, så menar jag kanske realism. För när man tittar på statistiken över min diagnos så är den jättemörk, så jag utgick från början att det inte skulle gå bra. Det var kanske svårt och delvis provocerande för min omgivning att jag accepterade de dåliga oddsen och förstod hur det skulle sluta.

Är du rädd för döden?
Nej. När jag tänker på döden ser jag den som en evig sömn utan dröm, det är inget att vara rädd för. Jag tror egentligen inte att människor är rädda för själva döden. En religiös människa kan vara det, om döden kan innebära ett helvete. Men en icke-religiös människa har inget att frukta. Som mest kan man vara rädd för döendet, att det ska vara smärtsamt. Eller att man sörjer dem som man lämnar efter sig. Men är man sekulär humanist och därmed ateist, som jag, och anser att döden är ett icke-medvetande, då har jag svårt att föreställa mig den som skrämmande.

Om du inte är rädd för döden, finns det någonting i det här som skrämmer dig?
För mig handlar det om tid. Jag har en föreställning om vad ett liv innebär, både tidsmässigt och innehållsmässigt, och jag har en insikt om att jag inte kommer att få leva det. Sedan är jag rädd för att lämna mina nära och kära. Festen fortsätter utan mig, det ger mig förstås separationsångest. Men ångesten sätter också meningen med livet på sin spets. Varför är det sorgligt att lämna festen? Det beror på dem som är kvar på festen.

Och för det finns det ingen tröst?
Nej, det är ateistens sura äpple. Vissa saker måste man stirra in i vitögat.

Hur hanterar du det?
Sorg. Det är väl inte mer än det. Vi lever i ett samhälle där det är fult att känna sorg, men jag tror att det är viktigt att känna den och bearbeta den. Livet är inte ett stort lyckopiller. En sak som kan ge människor tröst är deras barn, känslan av att leva vidare via dem. Men den trösten är tveeggad, för det är också oerhört sorgligt att inte få se hur deras liv utvecklas.

Har du själv barn?
Nej. Jag skulle nog gärna vilja ha barn, men i tanken på barn tänker jag också på den enorma sorg det skulle vara att behöva lämna dem.

Varför vill du prata med oss om döden?
Det har blivit tydligt för mig sedan jag fick mitt sjukdomsbesked att vi inte talar om döden, att vi inte vill. Jag tror att det kan ha att göra med den inneboende dödsångest som de flesta har. När vi inte pratar om döden uppstår ett vakuum, och hittills har det fyllts av religionerna. Det var en sak som jag ryggade tillbaka inför när jag låg på sjukhus och fick min diagnos: jag fick frågan om jag ville tala med en präst. Det är märkligt, tycker jag, i ett land som Sverige där större delen av
befolkningen inte är troende, att man blir erbjuden en präst. Och det är ganska talande att det inte finns andra aktörer i samhället som fångar upp de här frågorna. Möjligtvis kan det vara så att de som har en religiös uppfattning tycker att de här frågorna är lättare att prata om. Tror man att man lever vidare på något sätt blir det inte lika svårt.

Vad ett religiöst förhållningssätt kan erbjuda är också en slags förklaring till att just du drabbats. Har du funnit någon sådan förklaringsmodell?
Jag har funnit tröst snarare i motsatsen till den religiösa förklaringen, för baksidan av den är ju att den religiöse klandrar sig själv:

»Vad har jag gjort för att förtjäna det här, varför straffar Gud mig?» Jag lider inte av några sådana tankar över huvud taget. Det är jättetråkigt att jag har drabbats av det här, men jag klandrar inte mig själv.

Betyder det att du inte känner att det är orättvist?
Orättvisor är verkligen något som gör mig arg, men orättvisor är resultat av mänskliga handlingar och ingen människa har åsamkat mig det här, inget övernaturligt heller. Och det är en del av den ateistiska trösten. Människor drabbas av sjukdomar, och jag har grubblat en del över det eftersom min cancerform inte har något med rökning att göra. Lungcancer är ju annars en tabubelagd sjukdom eftersom den anses vara självförvållad, men så är det inte i mitt fall. Så nej, jag upplever inte att jag har drabbats av någon orättvisa.

Hur förändrades ditt liv när du fick veta att din cancer är obotlig?
Jag tror att den relation jag hade när jag fick diagnosen till del gick sönder av just det. Hon behövde att jag hade ett mer positivt förhållningssätt och orkade inte att jag var så pessimistisk eller realistisk. Det är en svår fråga: vill jag att alla runt mig ska vara lika pessimistiska eller realistiska som jag? Nja. Det är klart att jag uppskattar att folk i min närhet är positiva. Samtidigt kan det vara svårt att prata om sin situation om alla runt omkring vill vara positiva.

Hur hanterar du att du fått veta att tiden är begränsad?
Tanken leder till insikten att man ska leva i nuet, men också till att det är svårt att leva i nuet. Jag måste leva med två motstridiga tankar samtidigt. Jag måste förbereda mig på att leva och på att dö. Oftast lever jag inte med de här två motstridiga känslorna samtidigt, utan det pendlar.

Men finns det plats i den pendlingen också för starka lyckokänslor? Kan du njuta av upplevelser?
Ja. För mig är det så, men jag gissar att det är mycket individuellt.

Hur har det här beskedet ändrat
hur du tänker kring döden?
Det är slående att vi inte tar itu med tankarna på döden förrän vi tvingas konfrontera dem. Det är först när vi får en svår sjukdom eller någon anhörig drabbas som det blir av. De insikter som jag kan förmedla, i min situation som fyrtioåring med obotlig lungcancer, verkar vara lika betydelsefulla och nya även för en åttioåring. Det är som att det inte går att föreställa sig sin död förrän polletten trillar ner. Och just det är något som jag fascineras av. Att det är sådan skillnad på kunskap och insikt. Vi vet alla att vi ska dö, men det innebär inte att vi inser att vi ska dö.

Har det förändrat hur du ser på ditt liv?
Jag har i den här situationen tvingats konkretisera vad jag tycker är värdefullt och leva efter det. Jag har också börjat leva mer i nuet än vad jag gjorde tidigare. Det finns ett religiöst utryck som jag gillar: »När man planerar, så skrattar Gud.» Det blir sällan som man har tänkt sig. Om man är ung och frisk ser man nog livet som en rörelse framåt, men om man är äldre eller får en svår sjukdom, som jag, ser man det mer som en nedräkning. Och det leder till att man blickar bakåt snarare än framåt. Materiella ting blir ointressanta när man inser att den här resan snart tar slut.

Så vad är viktigast nu?
Det är närheten till andra människor, de rela- tioner man har. Jag har försökt finna ut vad jag tycker är värdefullt, och när jag ser tillba- ka så är det roliga stunder med nära och kära, allt från ett skratt man minns till stunder som kändes trygga med vänner. Det enda man kan lämna efter sig är ju minnena, och för mig som ateist kan det ge en känsla av odödlighet. De minnen jag har skapat hos andra finns kvar. Det ger mig tröst. Kanske ger det också mina nära tröst. De upplevelser jag nu har med andra människor blir också förhöjda av att de inte ägs bara av mig, utan också av dem. Det handlar om att lämna någon form av avtryck, något som påminner om att det en gång på den här planeten fanns en individ som hette David som påverkade något. Det finns en egoism i det, men det är väldigt mänskligt.

Hur menar du?
Jag har alltid tänkt mycket på döden, även innan jag blev sjuk. När jag var i tonåren läste jag en bok av Stephen Hawking, A brief history of time, som handlade om universum och alltet. Jag insåg hur extremt obetydliga vi egent- ligen är, och det var mycket tröstande. Med ett sådant perspektiv förstår man hur egoistiskt det är att tro att ens egen död har någon större betydelse. Och apropå egoism så tror jag, om vi ska vara riktigt ärliga, att vi vill att våra nära och kära ska sörja oss. Så hur kan vi förena den önskan med den kärlek och omsorg vi känner för dem vi älskar? Jag tänker att sorgen är en nödvändig konsekvens av kärleken. Om de inte skulle sörja vore ju inte kärleken ömsesidig.

Du kan ju fortfarande jobba. Har din syn på arbetet förändrats sedan du fick beskedet?
Ja, absolut. Förut var jag ganska mycket karriärist, det är jag inte längre. Nu vill jag bara jobba med det jag tycker är roligt. Tidigare hade jag kanske som mål att bli professor på ett särskilt universitet någonstans, men så tänker jag inte alls längre. Det jag skriver ska vara värdefullt för mig. Det innebär att jag har fortsatt att forska inom mitt område, men bara på halvtid. Jag vill inte jobba mer än så. Jag skriver också mycket om meningen med livet och döden. Det är terapeutiskt men också roligt.

Det här icke-tillståndet som utgör döden enligt dig, kan du beskriva det? Har du några bilder?
Nej. Det är bildlöst. Det närmaste jag kan komma är att det liknar sömn. Jag är inte en person som minns mina drömmar särskilt väl, och när jag sover är det mycket avkopplande. Min bild av döden är att den är helt fri från stress, ett icke-medvetande.

Att det inte finns något liv efter döden kan för många tyckas meningslöst. Om man när som helst kan dö och det då bara tar slut, vad är det då för mening med allt?
Om man tänker så, har man helt missat poängen. Det är ju livet fram till döden som är själva meningen. Att det tar slut, att det är förgängligt, är vad som gör det meningsfullt. Det är också att det har ett slut som gör det så viktigt att göra livet meningsfyllt.

Tänker du på tiden efter, när du inte finns längre?
Jag skulle gärna se vad som händer i framtiden med teknik, samhällsfrågor, livet för nära och kära. Det finns en komiker som jag gillar, Louis C.K., och när han fick frågan vad som händer efter döden svarade han: »Det händer väldigt mycket, det inbegriper bara inte mig.» Det sammanfattar vad jag känner och tänker.

Du beskriver din situation så sakligt, med ett slags stoiskt lugn. Får jag fråga hur du mår? 
När allting var som mörkast förvånades jag över att jag inte var mer deprimerad. Ända sedan första diagnosen har läkare försökt slänga på mig antidepressiv medicin, men jag har hela tiden avfärdat det för jag är ju inte deprimerad. Jag har förvånats över hur det mänskliga psyket kan hantera svåra situationer. Att få veta vad sjukdomen innebär var det svåraste och värsta besked jag någonsin fått, men den sorg jag kände var inte nödvändigtvis djupare än annan sorg jag känt i livet.

Avgrunden går på något sätt inte längre ner än till ett visst djup.

I din situation, hur mycket tänker du på döden nu?
En hel del. Jag skriver mycket om den, för jag mår bra av att konkretisera mina tankar i skrift. Inför mina regelbundna kontroller känner jag ganska stor ångest och tänker på döden. Men i vardagen försöker jag att inte tänka så. Då blir man handlingsförlamad. Eftersom jag inte vet exakt hur lång tid jag har kvar, måste jag orka leva i nuet. Jag har precis påbörjat ett nytt förhållande och är nykär. Det känns jättebra, och när man uppfylls av kärlekskänslorna är ju döden inte närvarande. Samtidigt inser jag att jag nu har ännu mer att leva för, och livet blir svårare att mista när jag har mer att förlora.

Hur berättar man för någon som man håller på att bli kär i att man snart ska dö?
Hon har vetat redan från början. Redan på andra dejten sa hon att oavsett vad som händer med mig, så kommer det inte att påverka hennes känslor för mig. Det var tryggt att höra, hon gjorde det enkelt. Det var oerhört värdefullt för mig att få höra de orden, för det finns ett tabu kring dödliga sjukdomar. Det beror på att ens närvaro som sjuk triggar andra människors dödsskräck, vilket gör att de drar sig undan. Det kan märkas i att vänner slutar höra av sig, att ens partner lämnar eller att det kan vara svårt att gå in i en ny kärleksrelation. Man befarar att folk inte vill investera tid i en, eftersom de givetvis är rädda för den sorg det kan innebära att fästa sig.

Hur närvarande är din situation i er relation?
Den är närvarande, men vi är nykära, vi är förälskade och försöker ha kul. Vi försöker också planera för framtiden med ödmjukhet inför att min situation när som helst kan förändras. Jag försöker tänka att närheten till döden inte är unik för mig. Journalisten och författaren Christopher Hitchens är en stor förebild för mig: han dog av strupcancer men arbetade och debatterade in i det sista. I en paneldebatt på slutet frågade moderatorn hur han mådde: »Tack för att du frågar», svarade han, »jag är döende, men det är du också.»

Är det provocerande att vi andra tycks leva som om vi inte ska dö?
På sätt och vis, fast det är ju förståeligt. Men det är klart att jag ibland får lust att påpeka att det inte bara är jag som är nära döden, skillnaden är att jag vet. Tänk om vi alla skulle dö i närtid, tänk om en meteor närmar sig, skulle det vara trösterikt? Och jag landar ju i den känslan att ja, det är hemskt, men det vore enormt skönt om jag fick dela den här känslan med andra.

Eftersom du tänkt mycket på döden redan före diagnosen, hur trodde du att du skulle hantera ett sådant här besked?
Jag trodde ju att ett sådant besked, om det skulle komma, skulle göra det mycket senare i livet. Det finns ett känt citat av Sokrates där han säger att filosofin är den process via vilken vi kommer att acceptera vår egen död. Det är verkligen en process, och jag hade nog räknat med att jag skulle ha kanske fyrtio år kvar att tänka på det. Så jag hade ingen riktig bild av hur jag trodde att det skulle vara, det låg i framtiden.

Men har vi något annat val än att skjuta bort tanken på vår egen död?
Ja, jag tycker att vi ska sträva efter insikt. Det är bara om vi verkligen inser livets förgänglighet som vi gör nödvändiga förändringar i våra liv. Tänk på alla karriärister som jobbar åttiotimmarsveckor för att bli partners i något bolag, och så vips blir de åttio år och känner att de inte gjort något av sina liv. Det är väldigt vanligt. Om de människorna haft den insikten i trettioårsåldern hade de kan- ske inte valt att viga hela sitt liv åt en konsultbyrå. Men hur man ska nå den insikten innan det drabbar en, det vet jag inte.

Vad vill du förmedla till alla dem som lever som om de inte ska dö?
Vad insikten om döden sätter på sin spets är det som är verkligen värdefullt i livet. Jag tror att många skulle göra andra livsval om de på allvar insåg att livet kan ta slut när som helst. Om du verkligen älskar din fru och dina barn, varför jobbar du då åttiotimmarsveckor?

Du har ingen bild av döden, säger du, eftersom du tänker på den som ett icke-tillstånd, men har du någon bild av slutet?
Jag har en mental föreställning av att livet levs som en berg-och-dalbana, där dalarna är sorgerna och bergen är lyckan. Jag skulle vilja att slutet infinner sig på ett berg. Att sista stunden, även om den är sorglig, är fylld av kärlek. Eller som någon sa: »Jag hoppas nå döden sent, i kärlek, och en smula berusad.»

Skribent: Anna Lindman

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.