Tankar från karantänen – Bengt Brülde

I skrivande stund (den 15 april 2020) är det ungefär en månad sedan Anders Tegnell konstaterade att samhällsspridningen hade börjat, och sedan delar av samhället började stänga ned. Sedan dess har över 1 000 personer dött i covid-19 i Sverige, och över 125 000 globalt. De åtgärder som har satts in för att begränsa smittspridningen har inte bara drabbat ekonomin hårt – i form av börsras, ökad arbetslöshet och en omfattande ekonomisk kris i vissa branscher – utan de har även lett till ökad social isolering, ökat våld i familjen och annat. Resten av världen har tagit till mer drakoniska åtgärder än Sverige, som utegångsförbud och total ”lock-down” av samhället, vilket antagligen kommer att slå mycket hårt mot världens fattiga, som i hög grad jobbar som daglönare och helt saknar socialt skyddsnät och tillgång till fungerande sjukvård, som ofta är trångbodda och har bristande tillgång till rent vatten.

Denna kris har gett upphov till mängder av frågor om hur den fortsatta smittspridningen kommer att se ut, vilka konsekvenser krisen kommer att få och hur man bör agera i olika sammanhang, till exempel för att bromsa smittspridningen så effektivt som möjligt. Vissa av de frågor som har aktualiserats är moralfilosofiska. En sådan fråga är hur sjukvårdens knappa resurser ska fördelas, exempelvis vilka covid-19-patienter som ska få intensivvård om resurserna inte räcker till alla som har behov av dem. En annan etisk fråga på samhällsnivå är hur man ska värdera de olika åtgärder som införs i olika länder, för att begränsa smittspridningen. Denna fråga handlar inte bara om vilka åtgärder som är mest effektiva mätt i räddade liv, utan även hur räddade liv och levnadsår ska vägas mot alla de negativa konsekvenser som olika åtgärder för med sig. (Här har jag själv argumenterat för att vi bör använda kvalitetsjusterade levnadsår som en gemensam måttstock.) Man kan även fråga sig huruvida det är moraliskt försvarbart att inskränka människors frihet på det sätt som sker i många länder. Det finns också etiska frågor om vilket ansvar vi har som individer, både gentemot andra individer – i synnerhet dem som tillhör riskgrupperna – och i relation till de kollektiva målen, som att hålla kurvan så pass platt att sjukvården inte överbelastas. När (om någonsin) är det till exempel försvarbart att bjuda människor på middag, resa till fjällen eller hälsa på sina gamla föräldrar?

Jag har förstås åsikter i dessa viktiga frågor, men här fokuserar jag på en annan fråga, nämligen om den situation vi befinner oss i kan föra något gott med sig (för oss som lever i rika och välfungerande samhällen). Då tänker jag i första hand inte på de kortsiktiga konsekvenserna – som att vissa permitterade får mer tid över till fågelskådning eller golf, att luftkvaliteten har blivit bättre på många ställen eller att alla våra sociala promenader ger oss bättre kondition – utan på de mer långsiktiga konsekvenserna. Det finns åtminstone två optimistiska tankegångar som jag har stött på, som är värda att undersöka närmare. Den ena är att krisen kan ha gynnsamma effekter på individnivå, genom att den ger oss vissa viktiga insikter som i sin tur kan ge oss bättre och mer meningsfulla liv. Den andra optimistiska tanken är att krisen kan ha gynnsamma effekter på samhällsnivå, på så sätt att den gör oss bättre rustade att lösa andra storskaliga koordinationsproblem, som klimatproblemet. Ligger det något i dessa tankar?

En kris som denna kan ge oss insikter av olika slag. Vi kanske inser att samhället är mer sårbart än vad vi trodde, att våra sociala behov är större än vad vi trodde eller att livet blir torftigt utan resor, idrott och kulturevenemang. Kan några av dessa insikter göra våra liv bättre eller mer meningsfulla på sikt? Jag är tveksam. Att man förlorar vissa saker under en tid – som umgänget med kollegerna, resor eller tillgången till kulturevenemang – kan förstås få oss att uppskatta dessa saker mer när vi får dem tillbaka, men jag tror inte att denna effekt är särskilt långlivad. En annan möjlighet är att krisen får vissa av oss att reflektera mer över existentiella frågor, antingen på grund av att vi inser att vi är sårbara – ”jag kan drabbas av sjukdomen, mina föräldrar kan drabbas, jag kan bli arbetslös” – eller på grund av att livstempot går ned och utrymmet för reflektion ökar. Detta kan antagligen ha positiva effekter i vissa fall – särskilt för dem som har funderat på att ta time-out ändå – men det är nog ganska ovanligt. Samma sak gäller tanken att vi finner nya glädjeämnen i livet – som fågelkvitter och sociala promenader – när vi blir berövade glädjeämnen som shoppingresor, fester, konserter och restaurangbesök. Kort sagt, jag tror inte att den första optimistiska är särskilt rimlig: effekten kan vara positiv i vissa fall men de eventuella positiva effekterna är antagligen inte särskilt långlivade, och det stora flertalet väntar nog mest på att få återgå till det normala.

Den andra optimistiska tanken är att krisen kan göra oss (som kollektiv) bättre rustade att lösa andra storskaliga koordinationsproblem. Att vi har blivit bättre rustade att hantera likartade problem är självklart: beredskapen kommer att vara betydligt bättre när nästa pandemi slår till, vad gäller saker som fungerande rutiner inom vård och omsorg och tillgången till skyddsutrustning. Men står vi bättre rustade att hantera klimatproblemet? Vissa verkar tro det. Regeringar har visat stor handlingskraft och vi kan se att det stora flertalet är villiga att göra ganska stora uppoffringar för att bidra till en minskad smittspridning. Detta ger ett ökat hopp om att vi även kan hantera klimatkrisen, inte minst med tanke på att de uppoffringar vi gör nu på många sätt är betydligt större än de uppoffringar vi behöver göra för att rädda klimatet. Vi avstår i nuläget helt från flygresor, vi kan inte gå på bio, teater, konserter eller hockeymatcher, och vi avstår från många sociala kontakter. (Hur stora dessa uppoffringar egentligen är kan diskuteras: vissa av oss kanske inser att det är lättare än förväntat att avstå från semesterresor, arbeta på distans eller ersätta IRL-möten med online-möten.)

Skillnaderna mellan coronakrisen och klimatkrisen är emellertid allt för många för att det ska vara rimligt att inta en optimistisk hållning. Nu tänker vi oss att det räcker om vi drar vårt strå till stacken under en begränsad tid, att vi snart kan återgå till det normala. För att hålla den globala uppvärmningen under 1,5–2 grader krävs en permanent omställning. En annan viktig skillnad är att smittspridningens effekter är ganska omedelbara, och att de som drabbas dessutom är existerande och identifierbara personer. Klimatförändringarnas effekter är mer långsiktiga och kommer i hög grad att drabba människor som ännu inte existerar. Att smittan sprids i samhället drabbar dessutom inte bara andra människor utan kan även drabba mig själv, och många är inte bara försiktiga för andras skull utan även för sin egen. I fallet klimatet är det emellertid mycket mindre sannolikt att just jag kommer att drabbas. En sista avgörande skillnad är att klimatkrisen måste lösas på global nivå medan kampen mot smittspridningen förs på nationell och regional nivå, utan någon större samordning länder emellan. Det finns snarare tecken på att konkurrensen mellan länder har ökat (vad gäller skyddsutrustning och annat), vilket kan leda till ökad misstro mellan nationer och på så sätt göra ett framgångsrikt globalt samarbete mindre sannolikt. Vi får dock hoppas att den ökade nationalismen inte har påverkat de rika ländernas vilja att hjälpa de fattiga länderna, både vad gäller coronakrisen och fattigdomsbekämpningen.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker