Svensk forskning genuscertifieras

En revolution sveper genom våra universitet. Den kallas jämställdhetsintegrering och används som täckmantel för en radikal och djupgående process.

Text: Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn

År 2016 börjar det. Jämställdhetsintegreringen av svenska universitet beordras från högsta ort. Den feministiska regeringen ger samtliga lärosäten i uppgift att föra in mer jämställdhet i alla delar av sin verksamhet.

Vid en första anblick låter det inte så farligt. Få är emot jämställdhet mellan könen. I praktiken innebär det dock att universiteten ska införliva genusteorier och radikal ideologi maskerad som vetenskap. Regeringen har i realiteten beordrat en politisering av svenska universitet. När ordern gavs fick Nationella sekretariatet för genusforskning till uppgift att stödja processen. En roll som den nyinrättade Jämställdhetsmyndigheten nu har tagit över. Det är organisationer som nog skulle kunna betraktas som Feministiskt initiativs akademiska falang, snarare än neutrala institutioner och myndigheter.

De fyra statliga forskningsråden fördelar sammanlagt tolv miljarder kronor i forskningsbidrag, vilket är ganska exakt hälften av Polismyndighetens samlade årsbudget. Inga småslantar. Trehundra miljoner kronor har Chalmers tekniska högskola avsatt som strategisk satsning, inte för exempelvis klimatforskning, utan för ökad jämställdhet. Liknande projekt pågår över hela landet. Är man jämställdhetskonsult kan man tälja guld.

Trots att allt sker i öppen dager har debatten nästan uteblivit helt. Varför?

Forskarna som vi pratar med är rädda. Kritik tystas ner, antingen direkt eller indirekt. De vill inte bli politiska martyrer, utan ägna sig åt sin forskning. När alla nivåer – från regeringen till institutioner – kräver samma sak, blir det svårt att säga ifrån. Det är alltid lättare att hålla tyst och försöka foga sig.

Det går inte att säga att det är enskilda fall som det är tal om. Detta sker systematiskt. Därför har vi valt att kalla omläggningen av hur svenska lärosäten och forskningsråd fungerar för genusdoktrinen. Vi valde namnet för att det lyfter fram det politiska i vad som sker och att det inte sker av en slump. Annars har genus-, mångfalds- och hbtq-perspektiv i hög grad blivit som vattnet vi simmar i. Genusteori är norm. Att yttra kritik uppfattas som en fientlig handling. Varenda del av universitetens verksamhet ska genuscertifieras. Det gäller såväl polisutbildningar, ingenjörsprogram, vårdutbildningar som sjukhus.

Är det rättvist att kvinnor kvoteras till universitetstjänster? Att forskningsanslag fördelas efter kön snarare än meriter? Att de som utreder frågorna medvetet ignorerar forskning som hotar deras egen agenda? Vad är det vi inte får veta? Är det vi får veta verkligen sant?

I slutet av 2019 fattade regeringen beslut om att fortsätta med jämställdhetsintegreringen av svenska lärosäten. Alla påstås vara nöjda. Det stämmer inte. Kritiska röster skräms till tystnad. »Det räcker inte med att du gör rätt, du måste tänka rätt också», som en av forskarna vi pratat med sammanfattar det.

GENUS TRUMFAR KLIMATFRÅGAN

Vi kan kalla henne Birgitta. Hon har forskat om klimatet, om utsläpp, i över två decennier. Om hur vi kan ställa om till ett mer hållbart samhälle. Hon har suttit på båda sidor om processen, både som sökande forskare och i en bedömningsgrupp på ett av forskningsråden. När hon började forska i slutet av 1990-talet fanns det en ruta i formuläret som politikerna forcerat fram och som ingen riktigt brydde sig om, menar hon. Spola fram till i dag, när man i Vinnovas formulär finner inte mindre än tre frågor om kön och genus. Processen går till så att svaren på frågorna vägs samman till en samlad poäng. Får man låga poäng på tre frågor är risken stor att man sjunker långt ner i rankningen. Man graderas mellan ett och sju, och kommer ens ansökan inte över fem är chansen att få anslag minimal. Så hur göra, om man är klimatforskare?

– Dels skulle man skriva om hur det här projektet förbättrar jämställdheten mellan könen, eller exakt hur de nu formulerade sig. Ett klimatprojekt ska ju reducera koldioxidutsläppen så det leder inte till sådana effekter, så man måste tänka: »Hur ska jag påstå att det här leder till jämställdhet?» Vadå, drabbas kvinnor hårdare av klimatförändringar? Det blir väldigt krystat liksom, och i och med att det inte finns något omedelbart svar, så hakar man upp sig på det där och funderar. Vi har mycket diskussioner om det här i min forskargrupp – ska vi säga att det leder till fler kvinnliga företagare inom den gröna sektorn?

Som tur är så är Birgitta en stark projektledare med lång erfarenhet på området. På ett timslångt informationsmöte med Vinnova hade forskarna fått veta att det är av yttersta vikt att kvinnliga projektledare lyfts fram. Det var nämligen ett mätbart mål för Vinnova. Och det som mäts, det räknas. Det var bara ett aber: övriga i hennes grupp är män. De är inte med för att de är män, utan för att deras kompetenser kompletterar varandra. De har forskat tillsammans i många år.

– Jag fick kvotera in tjejer i projektet, ta någon som kom in från sidan. Hon hade bra meriter inom ett liknande område, men inte inom det som projektet egentligen handlade om.

Birgitta lade ner en massa tid på att pussla med hur timmarna i ansökan skulle fördelas enligt kön, för att maximera chanserna att få anslag. Det ska se jämnt ut, annars får man lägre poäng.

– Jag hade ett Exceldokument där alla människor var med och det skulle vara jämnt i alla referensgrupper. Sedan fick jag tala om för folk: »Nej tyvärr, du kan inte vara med här längre, det blev alldeles för mycket killar.» Efter ett tag kände jag bara att det här är ju bisarrt.

Den tredje frågan från Vinnova handlade om hur projektet stärker jämställdheten. Påverkas kvinnliga konsumenter mer av utsläpp än andra? Kvinnor kanske måste köpa mindre kläder, tänkte Birgitta. Å andra sidan måste ju biltokiga män köra mindre bil. Påverkas kvinnors kroppar annorlunda än mäns kroppar av en global uppvärmning?

– Det blev väldigt långsökt när jag försökte komma på något sätt att svara på frågan. Till slut tonade jag ner detta i ansökan, eftersom risken var att man annars skulle hamna i något absurt delprojekt som bara är till för att uppfylla det där kriteriet.

Det blev inga pengar den gången. Förmodligen berodde det på annat än bristande jämställdhet, men att det gick åt på tok för mycket tid och huvudbry till den aspekten är Birgittas bestämda uppfattning. I hennes grupp har det nu anställts en genusvetare som saknar kompetens inom det i övrigt ganska hårda fält som Birgitta forskar inom, med avancerad matematik. Men om det är så mycket pengar som står på spel, måste man följa med tiden, menar hon.

– Om man tycker att klimatfrågan är viktig, så är det inte med hjälp av genusperspektivet du kan få några stora utsläppsreduktioner. Då kanske man ska titta på riktigt storskaliga system. Hur kan man gräva ner koldioxiden? Hur kan vi ha en annan energiförsörjning? Hur kan vi påverka andra länders koldioxidutsläpp?

När hon själv har suttit i bedömningsgrupp har det hänt att man valt mellan två ansökningar som bedömts som likvärdiga, och då har den med tydligast jämställdhetsfokus vunnit. Men hur skulle det gå om en fullkomligt lysande ansökan kom in till Vinnova, men forskargruppen bestod av bara män?

– Jag tror inte att fyra killar som söker tillsammans skulle få pengar, men det vet jag ju inte, säger Birgitta, men lägger sedan till:

– Men i dag är nog alla tillräckligt smarta för att ta in åtminstone en tjej …

GENUSPERSPEKTIV I ALLT

En del forskare tror förstås att det är på grund av genus- och jämställdhetsfrågorna som de inte får anslag, medan det egentligen kan vara andra skäl som ligger bakom. Men det i sig är ett problem – att tilliten till bedömningen urholkas på grund av de här frågorna.

Vinnova är förvisso inte ensamt om att ganska plötsligt ha trappat upp sina jämställdhetssatsningar. Det sker hos alla forskningsråd, eftersom regeringen har beordrat dem. Så här lät instruktionen som kom 2018:

”Vetenskapsrådet ska verka för att ett köns- och genusperspektiv inkluderas i den forskning som myndigheten finansierar, när det är tillämpligt.”

Samma instruktion gavs samtidigt till forskningsråden Forte, Formas och Vinnova. Men förslaget fanns redan i propositionen Kunskap i samverkan som lades fram 2016 av Helene Hellmark Knutsson, som då var minister för högre utbildning och forskning:

”Regeringen anser att det inte räcker att arbeta för jämställdhet inom forskningen och vid fördelningen av forskningsmedlen. I linje med regeringens arbete med jämställdhetsintegrering måste köns- och genusperspektivet bli integrerat och konstant närvarande i forskningens innehåll. Detta understryks också av Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet, som menar att det behövs både ett jämställdhetsperspektiv och ett genusperspektiv i forskningspolitiken.”

Man slår fast att man tänker instruera de fyra forskningsråden i just detta, vilket alltså skedde, efter att propositionen röstats igenom av riksdagen 2017. (Detta sammanfaller i tid med den stora regeringssatsningen att jämställdhetsintegrera högskolor och universitet, JiHU, som också påbörjades 2016.)

Våren 2019 började Vetenskapsrådet tvinga forskare som sökte bidrag inom klinisk behandlingsforskning, medicin och hälsa samt utbildningsvetenskap att anlägga ett köns- och genusperspektiv. Från och med 2020 gäller det så gott som alla.

Statsvetarprofessorn Sten Widmalm har med stigande oro sett politiseringen av de svenska universiteten. Sitt eget lärosäte, Uppsala universitet, har han haft anledning att kritisera allt fler gånger på senare år. Nu senast för den orättvisa behandlingen av Inga-Lill Aronsson, som fick en hård reprimand för att hon sagt n-ordet på en föreläsning. Visst, i flera avseenden har vi det ganska bra med yttrandefriheten för akademiker i Sverige, menar Widmalm. Men när det kommer till inskränkningar som följer av politikers styrning av vad vi forskar och undervisar om så hamnar Sverige mycket lågt om man jämför med andra EU-länder. Den ideologiska styrningen är som starkast när det gäller jämställhet och genus, menar han:

– Jag tycker själv att det är viktigt att det finns bra forskning med sådana inslag, eller som huvudfokus. Men i dag har just köns- och genusperspektiven fått ta över inom så många områden att den akademiska friheten allvarligt begränsas i Sverige.

Hans egen forskning, inom utvecklingsstudier, har haft stort fokus på Indien. Där är slagsidan åt postkoloniala, intersektionella och genusperspektiv redan dominerande.

– Det mesta av det som finansieras har nu politisk prägel.

Men problemet är vidare än så, fortsätter Widmalm. Det handlar också om vem som väljer att ens bli forskare, när politiken går in och pekar med hela handen om vad man efterfrågar.

– Det är i dag inga problem att hitta forskare som borrar på djupet om heteronormativa maskulinitetsideal och på vita konservativa mäns skuld för miljöförstöringen. Det man satsar pengar inom, blir det som forskare går in för.

Däremot är det inte lika lätt att hitta forskare som kan beskriva geopolitiska förändringar som följer i kölvattnet av Kinas ökande makt, tysk politik, eller något över huvud taget som handlar om Sydamerika eller flyktingkatastrofen i Venezuela. Sten Widmalm är inte bara kritisk till den ideologiska styrningen för att det minskar den akademiska friheten, utan också för att det tar bort fokus från andra viktiga områden, där vi verkligen behöver bättre kunskap.

– Våra anslagsgivare går i dag långt när det gäller satsningar på köns- och genusperspektiv. Men varför satsar de inte mer på att vi ska förstå konsekvenserna av ökningen av olika slags kriminalitet i samhället? En sak till förresten, säger Sten Widmalm, när vi just avslutat intervjun:

– Jag har inte sett några protester mot att Vetenskapsrådet nu tvingar på oss köns- och genusperspektiv. Det säger väl en del om tillståndet inom svensk forskning.

NATIONELLA SEKRETARIATET

Spindeln i nätet för jämställdhetsintegreringen av så gott som alla svenska myndigheter och lärosäten är Nationella sekretariatet för genusforskning. I flera fall har man förmått universiteten att gå längre i sina handlingsplaner än vad de först hade tänkt sig. Detsamma gäller de statliga forskningsråden. Genom sekretariatets återkopplingar, både till forskningsråd och universitet, har radikala genusvetenskapliga perspektiv förts in i planerna för jämställdhetsintegrering.

Om politiska värdeord görs vägledande för forskningens innehåll nu, vad händer om några år när kanske andra politiska koalitioner styr?

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker