Auguste Comte och Clotilde de Vaux

Text: Christina Björk

Den sorgliga historien om en filosof och hans åstundande fagra mö.

I en bokcirkel läste vi Religion för ateister av den schweizisk-brittiske filosofen och författaren Alain de Botton. Cirkeldeltagarna hade en del att invända mot boken, men jag fastnade för ett kapitel om »positivismens fader«, den franske filosofen Auguste Comte (1798–1857). Han försörjde sig som lärare i bland annat matematik vid ingenjörsskolan Institut Polytechnique i Paris. Den finns fortfarande kvar och beskrivs som liten men elitistisk.

Comte hade ett tvivelaktigt rykte i både katolska och sekulära kretsar. När vetenskapen hade hunnit så långt, ansåg han att det inte längre var möjligt för en intelligent människa att tro på Gud. Däremot borde man identifiera det mest användbara i de olika religiösa traditionerna. Han ägnade många år åt att formulera det han kallade »mänsklighetens religion«. Bort med uråldriga ritualer, skam och skrämsel som vi ärvt från våra förfäder i Judéen eller Indien.

Från katolicismen kunde man låna dess konst, morallära (!) och vissa ritualer. Från judendom, islam och buddhism kunde man också ta något. Ateisterna ansåg han vara utsatta för kapitalismens lockelser, något som skulle fördärva gemenskap, omtanke och originellt tänkande.

Comte hoppades att om skolor och universitet blev sekulära skulle de även fostra människorna etiskt, inte bara servera faktakunskaper. Med tiden insåg han att det nog skulle bli svårt att rå på kapitalismen, som ju ville ha lydiga arbetare, inte ifrågasättande. 

Mänsklighetens religion skulle ha mängder av sekulära »präster«, gärna gifta, i motsats till de katolska. Detta för att stötta och råda allmänheten till ett bättre, ja varför inte lyckligare liv? I dag skulle vi kanske kalla dem själasörjare eller psykoterapeuter. 

Comte brukar också räknas som sociologins fader, dels därför att det var han som myntade termen »sociologi«, dels därför att han var en av de första som strävade efter att ge fältet vetenskaplig status.

Arkitekturen är viktig för människan, ansåg Comte. Därför borde man bygga världsliga kyrkor, bekostade av bankirerna, som hade mer pengar än de behövde och därmed skulle få en chans att göra något gott. I stället för gudar och helgon på väggarna skulle kyrkorna avbilda personer som gjort mänskligheten särskilt stor nytta. 

De sekulära kyrkorna skulle vara människornas träffpunkter med kulturell underhållning och hyllningsfester för exempelvis vetenskapen, kvinnan eller hantverkskunnande. Även hundar, hönor och grisar skulle ha särskilda hyllningsdagar. Han konstruerade därför en ny almanacka som skulle ersätta den gamla helgonkalendern.

Comte blev naturligtvis hårt kritiserad av både katolska kyrkan och ateisterna. Han ansågs naiv, demoraliserad och mentalsjuk. Men han fick en rad lärjungar som läste hans böcker och kom till hans föreläsningar. 

CLOTILDE DE VAUX 

Clotilde de Vaux (1815–46) var en välutbildad ung och vacker kvinna, som bodde i en egen lägenhet nästan vägg i vägg med det hus som i dag är det svenska kulturhuset, Institut Suédois.

Clotilde skrev poesi, noveller och tidskriftsföljetonger. Och höll salong. För den tiden var det ganska avancerat, inte det hon skrev, det var mycket anständiga historier, men att som ensam dam bo i lägenhet och ha egna gäster av båda könen.

Clotilde blev bekant med Auguste Comte genom sin bror och började besöka Augustes föreläsningar på onsdagarna. Han blev genast hejdlöst förälskad i henne. Tänk, en ung, vacker, välutbildad och därtill så intelligent kvinna! Som kunde diskutera livsfrågor och ha egna åsikter … Kanske var kärleken besvarad, möjligen var han lite för intensiv i sin uppvaktning.

Men ack så sorgligt, Clotilde var redan gift, även om det var i ett misslyckat resonemangsäktenskap. Maken, till yrket skatteuppbördsman, behöll en del av uppbörden för sig själv. Den försvann sedan till hans spelberoende. Snart hade han även spelat bort Clotildes familjs och andras förmögenheter, förfalskat dokument och slutligen rymt utomlands. Men som katolik hade Clotilde ingen möjlighet att skilja sig, trots makens många brott.

Auguste var övertygad om att Clotilde själsligt bara var ett litet steg från mänsklighetens religion. Hans nära åttio brev till henne vittnar om det. De finns bevarade hos Clotildes brors arvingar. Tyvärr finns inte hennes brev till Auguste kvar.

Men så blev Clotilde förkyld, hostan gick inte över. Den blev värre och värre. Redan ett år senare dog Clotilde i tuberkulos, endast trettioett år gammal. Auguste var otröstlig och byggde upp minnet av henne till nästan helgonlika proportioner. Han sörjde vid hennes porträtt, som han hade på väggen i sitt hem, och besökte dagligen hennes grav. Periodvis led han av mentala sammanbrott. 

LÄRJUNGAR I BRASILIEN

Auguste Comte är i dag ganska bortglömd. Utom i Brasilien. I Rio de Janeiro finns fortfarande en grupp trogna lärjungar. Brasiliens flagga föreställer ett runt »himmelsklot«. På banderollen kring klotet står ett citat av Comte: ordemeprogresso, ordning och framsteg.

Comtes lägenhet på Rue Monsieur le Prince är i dag ett litet museum, öppet endast några timmar i veckan. Målningar och kopparstick i salongen föreställer Clotilde. Här finns hans matematikklassrum och föreläsningssal, kök och sovrum, med sängen där han dog 1857. Den trogna hushållerskan Sophie Bliaux skötte om honom till slutet.

Det är tack vare medlemmarna i L’Église Positiviste du Brésil som museet fortfarande finns kvar. De planerade att bygga en positivistkyrka i Paris, men lyckades bara finansiera ombyggnad av lägenheten där Clotilde bodde. Där inredde de ett positivisttempel, som fortfarande existerar. Det är inte öppet för allmänheten, utan används enbart vid de brasilianska medlemmarnas möten. 

Efter många mejl till Rio lyckades jag till slut få tillträde till templet. Det består av ett stort rum med en altartavla i fonden. Den föreställer Clotilde de Vaux med ett barn på armen. Längs väggarna finns »helgonbilder« av människor som varit viktiga för mänskligheten: Homeros, Arkimedes, Dante, Gutenberg, Shakespeare och många fler.

Auguste Comte står inte bara staty i Paris, utan han och Clotilde de Vaux har också fått varsin gata i staden uppkallad efter sig. Comtes gata går längs Luxemburgträdgårdens södra sida. Rue Clotilde de Vaux är lite svårare att hitta, nära metrostationen Chemin Vert. Där står även en byst av henne. Och på begravningsplatsen Père Lachaise finns deras gravar, tyvärr inte bredvid varandra.

Kanske minns man i dag Auguste Comte minst lika mycket för hans tragiska kärlek till Clotilde de Vaux som för mänsklighetens religion och hans övriga filosofiska verk. Men tänk vilken vemodig kärleksfilm deras historia kunde bli…